Allan Klynne "Kleopatra"

Irene Elmerot — Mon, 27 Jul 2009 22:00:17 +0000

Kleopatra var namnet på flera egyptiska drottningar och prinsessor, men det är en enda vi brukar tänka på när vi hör namnet idag: Kleopatra VII Thea Philopator, född år 69 och död år 30 före vår tideräkning. Hon var den sista härskaren av den ptolemeiska ätten (uppkallad efter en av Alexander den stores generaler, och alltså av grekisk/makedonsk ätt), och efter hennes död blev Egypten en romersk kejsarprovins fram till de muslimska araberna tog över.

Även om de senaste åren har gett oss många böcker, tv-serier och filmer med antiken som tema, så är det inte många som har skrivits i Sverige. Allan Klynne har här lyckats med en bok så tjock att man kan tro att han fått betalt per ord, vilket också fick mig att först tro att den ursprungligen var skriven på andra sidan Atlanten. Den är alltså skriven på svenska från början, men lär säkert översättas till andra språk.

Det här är ett populärvetenskapligt verk, men Klynne är ändå frikostig med källhänvisningar i fotnoter, som man sedan får pussla ihop med bibliografin i slutet för att få exakt utgåva till. Han skriver för en historieintresserad allmänhet, med ett ganska normalt språk, men som väl kräver åtminstone intresse, om än inga specialkunskaper (även om de såklart alltid underlättar förståelsen av samtiden). Han försöker även få en realistisk prägel på texten, så att läsaren inte ska känna sig främmande för årtusendena som ändå skiljer oss åt. När han försöker få in den personliga och lättigenkännliga vinkeln, blir det i mina ögon mest intressant och mest olikt andra, liknande böcker. Han försöker även resonera sig fram till vad som egentligen kan ha hänt, exempelvis vid Kleopatras död, eftersom källorna säger olika saker och garanterat är färgade av den tidens inställningar, och i många fall, den närmaste eftervärldens inställning och synvinkel. Tyvärr har vi ju inga direkta källor från det ptolemeiska hovet, utan vi har det mesta från Kleopatras och Egyptens fiender, så Klynnes sätt att hantera det hela är utmärkt ur populärvetenskaplig synvinkel.

Jag är ändå väldigt kluven till denna bok, eftersom den innehåller väldigt mycket som bara indirekt har med Kleopatra att göra. Väldigt många av sidorna beskriver romarna Caesars, Octavianus (Augustus) och Antonius‘ historia, om än med större vinkling åt Egypten än i andra böcker om denna tid. Ärligt talat blir jag lite less mitt i allt det, men det kan ju vara att jag vilseletts av titeln … en lämpligare titel hade varit något om Kleopatras samtid och värld, eller liknande. För visst är det i sin helhet en mycket intressant bok Klynne satt ihop, och han har många infallsvinklar som jag absolut saknat i de andra biografier jag läst på senare år om män under ungefär samma tid i historien. Kanske är problemet att han velat tillfredsställa för många, så att både krigshistorikerna och feministerna ska få sin släng av sleven, och då kan det bli lite långtråkigt om man inte är jätteintresserad av de händelser och personer som redan fått sina biografier de senaste åren.

Det sista kapitlet behandlar Kleopatras eftermäle, hur man har sett på henne genom åren efter hennes död, naturligtvis med visst fokus på modern tid. Onekligen har hennes samtida fiender vunnit, på så sätt att hon sällan eller aldrig framställs som den ledare och aktiva drottning hon faktiskt var, utan allt för ofta hamnar i något sorts effeminiserat fack, där hon passivt åser det ena eller andra (plus alla erotiska vinklar man kan hitta på). Klynne har nog levt ett bra tag med sin Kleopatra, och verkligen försökt sätta sig in i (västerländska) diskussioner och kontexter för att kunna ge oss moderna vinklingar av den antika egyptiska drottning vi alla tycker att vi känner, vare sig det är genom Asterixserien, Elizabeth Taylors filminsats eller en rundtur på något museum.

Allan Klynne & Cecilia Klynne "Antika rekordboken"

Gäst — Fri, 14 Nov 2003 23:00:00 +0000

Att Guinness rekordbok blivit något av en institution, redan så onaturlig, att folk gör märkvärdigheter endast för att hamna där, dels också pådriven från redaktörernas sida att spåra upp allsköns finurliga tilltag är inget nytt, det förekom på sitt sätt redan i antiken. Romarna och de gamla grekerna försökte vida överträffa varann, men likafullt var människorna i dåtiden också genuint intresserade av att höra om märkliga tillbud, av sådant som kunde stå utom all häpnad. Dessa fakta finns delvis fortfarande bevarade i många skrifter. Allan & Cecilia Klynne axlade det udda författarskapet att sammanställa en potpurribok om en massa konstiga omnämnanden från antiken.

Antika rekordboken (ej en ordbok om antika sigill) är nästan pinsamt udda. Paret Klynne har samlat på sig allsköns bråte från antiken, från det mest horribelt narraktiga till sådant som är direkt etnografiskt försvarbart. Det är fråga om oslagbarheter, gamla extremer de hittat bland litteratur som överlevt till våra dagar. Mycket är anekdoter, men också taget från de mest klassiska, seriösa och resonerande skrifter från den tiden.

Satiren var en utvecklad och mycket omtyckt skriftform dåtiden, därför finns det också mycket bevarat av absurditeterna. Politiska bakdantare och förvridare fanns det likaså gott om, varför mycket blev fantastiskt överdrivet. Ingen skulle skonas. Även imperatorn själv kunde vara ett tacksamt spottplank, när man ville förvränga och kränka, också av ”negativa rekord”. Eftersom överdrifter kan göra sakförhållanden extra roliga har duon Klynne också i sin bok gjort en liten affär av det. Mycket av det som nämns bär på en rolig underton i sig, är frapperande, men långt från trovärdigt, men de frestas att ständigt påpeka det i en smått raljerande kommentar och gör det ännu tusentalet gånger. De har först annekterat antikens överdrifter, helt skoningslöst önskat relatera dem, men verkar samtidigt smått förlägna över att de måste förlöjliga vad de fått fram. I varje fall ger texten ett sådant intryck, även om de gör det stundom halvt försynt. Det blir tröttsamt för läsaren om samma grundtes så många gånger upprepas. Läsaren kan gott själv få bedöma om det behövs tas ”cum grano salis”, alltså med saltnypor taget. Språkdräkten i boken är inte tillräckligt rolig för annat än återgivning av vad som finns i källan. Om källmaterial redan blygsamt förlöjligas, måste man kanske också själv vara rolig, inte bara tro det. I annat fall vill det lätt slå tillbaka på den egna språkbehandlingen, och det visar på en viss osäkerhet med avfattningen.

Urvalet är däremot både roligt och mångsidigt. Det mesta av materialet kommer från romarriket, en minoritet från de antika grekernas slavhandelshamnar, dock inkorporeras inte gudarnas än mäktigare prestationer. Här finns en del om dåtida politik, den eviga och mycket duktiga krigshären allerstädes, och kejsarna själva förstås. Även mycket annat återfinns, om många byggnader med märkliga mått, förödande naturkatastrofer, kaniner som äter botten ur en hel spansk stad som ramlar ner i marken, andra farliga djur tillkommer, krokodiler, lejon, ett träd växer och blir stort som ett lusthus där det ordnas fina bjudningar, olyckor händer jämt, den största skosamlingen (som mäter sig med en storlek av den avpolletterade filippinska expresidenskan, skönheten och skofetischisten Imelda Marcos’ astronomiskt tilltagna). I Rom var det kejsar Heliogabalus, som endast gick med ett par en dag, varpå ett nytt par begärdes in, vilket snabbt blev en stor samling skor (formulerat av ett tvivelfullt antagande i boken). På samma sida får vi också reda på om den finaste parfymen och den dyraste hårtoningen – ett blont hår som ytterligare pudrades med guldstoft. Och av den dyraste respektive lyxigaste kroppslotionen. Men också om mycket annat betänkligt, som det praktfullaste spindelnätet. Som det står på bokens baksida: nästan 800 fantastiska fakta, makalösa rekord och hårresande berättelser från romartidens tandagnisslan.

Litteraturförteckningen är imponerande, innehåller ett par fel och är ändå inte tillräckligt omfattande. Det finns därtill ett fint bildmaterial efter gamla kopparstick. Som läsanvisning föreslås ströläsning vara tacksam, att avnjutas i små extremistpartier åt gången. Sådant väcker misstankar och föder skepticism. Således slukade jag den i ett sträck. Den praktfullaste dåtida sprattelgubben saknas dock, vilket gjorde mig bedrövad. Lika litet fanns det om deras potensförhöjande medel. Men annars ganska rolig, med ett plus om man annars också är intresserad av det stora romarriket.

dagensbok.com » Allan Klynne

Allan Klynne "Kleopatra"

Similar Posts:

Allan Klynne & Cecilia Klynne "Antika rekordboken"

Similar Posts: