Allan G Hunter har kurser i att skriva sina memoarer. Hans grundtes bygger på att om du skriver om ditt liv och gör det så ärligt som möjligt, kommer du att lära dig så mycket om dig själv att du kan förändra ditt liv till det bättre. Ditt beteendemönster sätts nämligen redan i barndomen och färgas av en mängd beslut. Så även för Jan Henrik Swahn. Han var ute och åkte skidor med sin familj och föll ner i ett dike. Han låg kvar och skrek på hjälp men modern hörde inte. Fåfänga hindrade honom från att ta sig upp; om jag skriker tillräckligt länge och gråter tillräckligt mycket kommer hon att komma tillbaka. Ett sätt att fly från problem som senare tar sig yttring i Swahns ständigt kringflackande tillvaro, hur han hanterar sina relationer och att han aldrig bor på samma ställe mer än två år i rad, till exempel. (Det stör mig dock att han översätter ”Partir c’est mourir un peu” med ”Att resa är att dö en smula”…)

Mitt liv som roman har en önskan att vända upp och ner på romanskrivandet. Utgångspunkten, att med hjälp av sina dagböcker skriva en roman om sitt liv, gick om intet då böckerna försvann på ett tåg. Påbörjade arbeten raderades i datorn. Och så vidare och så vidare, tills det enda som kvarstod var att skriva rakt från minnet. Resultatet blir ett intressant hoppande mellan tidsåldrarna, där Swahn stundtals följer en given kronologi, men lika ofta går utanför och kommenterar sig själv och sitt eget handlande. Eller kritiserar romanstrukturen som sådan. Det hela blir både underhållande, medryckande och intressant.

Jag klev på tåget med klocka och klev av det utan klocka. Mitt undermedvetna tyckte inte att tiden i Stockholm var något att mäta. Klockan bestämde sig för att återvända.
(Tio kapitel i rad har jag nu gett samma rubrik som även det här kapitlet har men bläddra inte tillbaka och friska upp minnet för jag kommer i skrivande stund strax att flytta fram rubriken ytterligare en gång och längre fram kanske än fler gånger, har nämligen precis insett att inte heller det här kapitlet kommer att heta ”Jaså, en till?”. Du kan därav dra slutsatsen att kapitlet du just läser inte ingick i de ursprungliga planerna, ja, att det inte ens ingick i planerna när jag satte mig framför datorn. Jag började alltså skriva i den trygga förvissningen att den här gången verkligen nå fram till mannen som lätt hånskrattande snoppade av mig med kommentaren: ”Jaså, en till?”. Och någonstans på vägen dit upptäckte jag då en gränd som verkade spännande, och det är den gränden du befinner dig i. En återvändsgränd? Nej, inte alls, men ny är den och nya gränder är alltid spännande och en stängd dörr mer spännande än en öppen. Jag tänker inte irra bort mig. Förr eller senare kommer det ett sådant kapitel, kanske väldigt snart.

Kanske illustrerar Mitt liv som roman vår ständiga önskan att komma fram till ett bokslut, ett konstaterande, en dom över våra liv, som aldrig infinner sig. Dramaturgins kurva är helt enkelt inte applicerbar. Men letandet i sig är intressant nog att uppehålla sig vid, sida efter sida.

En sak jag inte kan hjälpa att reagera på, är dock de frånvarande kvinnoporträtten. Swahn lever mestadelen av sitt liv med H, vars porträtt i boken främst tar upp deras lika grundförutsättningar i livet, men även Swahns ständiga ambivalens till deras förhållande. Borde jag lämna henne? Men hon får inte lämna mig! Vi borde kanske skaffa barn? Swahn tycks vara någon som bara sveps med av livet (återigen denna martyrroll?), en man som skaffar familj men inte bryr sig nämnvärt. Som har en affär med L, som visserligen är passionerad, men aldrig att vi får samma utmålande bild av henne som vi får av alla de manliga kompisar som florerar. Det målande har Swahn över huvud taget inte riktigt anammat, och jag som precis läst Knausgård saknar livet i många scener.

Den växer nämligen, den otäcka känslan av att där kvinnor blir kära, blir män motvilligt meddragna. Aldrig att en kvinnlig författare skulle ägna så lite tid att beskriva sina älskares personligheter, förehavanden och utseenden! Och känslorna? Jag vet inte om jag ska tycka det är en sorg som ligger hos det kvinnliga eller det manliga. Främst hade jag väl önskat att denna skillnad mellan könen uteblivit helt. För att den sätter vatten på min kvarn om att verkligheten egentligen aldrig förändras: en verklighet där män är de levande heroerna med driv och karriär, medan kvinnorna är kuttersmycken som sedan blir mammor till avkomman. Inte ens Elsa Grave, poeten som Swahn ser som en stor inspiration och läromästare, får den stora plats hon skulle förtjäna.

Men självupptagenheten är som sagt inte enbart något negativt. Swahns öde som någon som inte känner sig hemma någonstans, som försöker ägna sig åt sin passion: skrivande, men ständigt tappar tron på sig själv, som flyr landet men ständigt kommer tillbaka till utgångspunkten, är ju varje människas öde. I det mest självupptagna går det allt som oftast att känna igen sig, och det är som sagt den positiva biten av denna ihärdiga fokusering på jaget som vi upplever i litteraturen idag.

Similar Posts:

• Fast i sitt eget huvud
• Väck den inre demonen
• När det halvdana smutsar ner det skimrande
• Och väntandet, det var livet
• Cirkeln sluts?

Men den här boken är läskig. Kryper in under pannloben och rör sig som en hackspett på tankeverksamheten. Allan G Hunter gör klart redan från början att det inte handlar om hur du skapar en bestseller. Utan hur du genom att skriva om ditt liv får förståelse för din egen livssituation och ser vilken karaktär du blivit på grund av sin uppväxt. Det viktiga är inte slutförandet av berättelsen om ditt liv, utan vilka lärdomar du drar av det du varit med om. Som att hela sina sår genom att väcka liv i dem och sedan lägga dem bakom sig. Hunter hävdar att skrivandet är ett utmärkt sätt att göra detta på, och som mannen har hållit i kursverksamhet kring ämnet i tjugo år är det inte läge att ifrågasätta.

Allt som har att göra med att gräva i det inre är förknippat med stor olust för de flesta människor. Det är ju jobbigt! Man tvingas ifrågasätta sig själv och sånt! Ge sig i kast med den inre demonen. Förändra sitt beteende kanske. Eller sin syn på sina närmaste. Det är mycket som tar emot. Räcker det inte att skriva dagbok? Nej, enligt Hunter är det först när du gör om dina upplevelser till berättelser, som hjärnan uppfattar och kan lära sig något av dem.

Nu handlar ju en stor del av boken om ”vanligt skrivande” också. Processen, det enträgna hantverket, övningarna, kontraktet du skriver med dig själv för att fortsätta och tips om hur du genom fysiska föremål vaskar fram nytt material. Allt det här är ju minst lika spännande som själva ämnet. Översättning och korrektur får sig en liten knäpp på näsan, om jag ska vara ärlig. Men jag märker ändå hur jag viker för sida efter sida med bra formuleringar eller roliga exempel. Saker du kan använda dig av i skönlitterärt skrivande också.

Till exempel gillar jag hur Hunter gång på gång tar upp faran i att redigera sitt arbete för tidigt. Det är en viktig sak att inpränta i ovana skribenter, och kanske än mer när det man skriver faktiskt handlar om en själv. Det är lätt att av olika anledningar smita undan. ”Det är läskigt”, ”Jag har inte tid”, ”Min släkt skulle inte gilla att jag skriver om dem”, osv. På samma sätt är det lätt att för tidigt såga, säga ”Nej, jag kan inte skriva”, eller ”Usch, jag försökte men det blev inget bra”.

Själv känner jag tveksamhet inför ordet memorarer. Kan man verkligen syssla med sånt när man knappt är trettio? Nog finns det en motsägelse här. Du ska skriva om ditt liv för att reda ut och må bättre och läka sår. Och först då kan du gå vidare och kanske förändra ditt liv där du är nu. Men … då vill jag ju börja så fort som möjligt? Varför vänta, när jag kan må bättre redan nu?

En kompis sa för ett tag sen när vi pratade allvar på fyllan, att alla författare måste ha lite trauman: ”annars har man ju inget att skriva om”. Är det så? Gång efter annan ser jag i slutredigeringen av manus att allt jag skriver egentligen går att härleda till mig själv. Att skriva är personligt, det tar fram de saker som det undermedvetna behöver älta och bearbeta. Betyder det att jag är i en helande process bara för att jag skriver? Och om inte: är det verkligen vettigt att jag håller mig ifrån den helande delen för att bli en bättre författare?

Det här var kanske frågor som låg mer hos mig än hos recensionen av den här boken. Men ett bra exempel på att den väcker många tankar i en. Jag vet inte om jag kommer att göra som Allan G Hunter säger och påbörja projektet att skriva mig hel. Men boken väckte sannerligen lusten att testa.

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Det manliga jaget
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”