Det är en relation som ganska snart ska skifta i karaktär, men först ska vi befinna oss före. Först ska vi få uppleva passionen, den självupplösande, drömmande.

Att ta mark i någon annan
är att villigt låta sig gå under
bli jord och lera i en annans händer

Det går snabbt, kanske lite för snabbt. Jag hade gärna dröjt mig kvar längre i vissa scener. För jo, ibland är spåren av romanen tydliga och det blir uppenbart att diktsekvenserna är sprungna ur just scener. Det hade varit fint att få vara med diktjaget lite mer där det bränns, oavsett genre. Samtidigt rör sig texten då och då mot det klichéartade och somliga dikter dras med en del rim (sommaren är en säng/och sängen blir en sommaräng) som bara räddas av diktjagets okonstlade och raka röst. Som bäst är det när dikten tar spjärn mot det vardagliga, staden eller sommarstugan, för att visa hur relationens, eller samhällets, inneboende logik fungerar.

Arkitekturen ett tyst vittne
det enda som finns kvar
när ingen längre reser
kyrkor över kärleken
men ändå gräver gravar
för kvinnor
som levt den

Förhållandet utvecklar sig som många förhållanden gör. Paret flyttar ihop och får barn. Sundqvist skildrar småbarnsår och familjeliv i villakvarter och det idylliska ställs mot det underförstått våldsamma. Hela tiden får vi små glimtar, aningar om vad som komma skall, som är snyggt invävda i texten. Det är med ett krypande obehag jag läser vidare och tolkar de “varningstecken” som dikten ger mig.

Som i de flesta våldsamma relationer upprepar sig historien gång på gång innan något avgörande händer. Diktjaget tar sig igenom månader, år, och berättelsen tappar fart, precis som den ska. Nog finns här en del utsvävningar som hade kunnat strykas, men läsaren behöver också få känna det stillastående, alla dagar när utvecklingen bara sker på insidan hos diktjaget.

Så småningom händer det på utsidan också. Läsningen landar, jag släpper ut luften genom näsborrarna. På de avslutande sidorna infinner sig ett lugn men också en eftertänksamhet:

Längst in på gatan
blommar skymningen
skär i körsbärsträden
kluster av kronblad
sluter sig kring varandra
som familjerna i husen
finner skydd i vinden
I tillhörigheten
binds samman av grenen
som gatan binder samman
villaträdgårdarna

Så visar Tvångsamheten på hur inte bara förhållandet, utan även den högt stående tillhörigheten tvingar och håller kvar. Det är snyggt gjort.

Similar Posts:

• Minnas en älskad
• Våldsamt fördärv
• Att skada
• Från en hotfull vrå
• Joakim Hellström och Lars Norén