Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Al-Qaidas världskonspiration
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar
• En bok fylld med lögner

Efter ett tag infinner sig istället en apatisk känsla. Nästa presidentval i USA närmar sig. "Four more years!" skriker Bushs segervissa anhängare i falsett. Samtidigt är antihögerlitteraturen mer populär än nånsin. Lögner har sålts i över en miljon exemplar i USA och blivit en bestseller. Michael Moore säljer också enorma mängder av sina böcker, och hans film Bowling for Columbine fick otrolig exponering för att vara en dokumentär (de brukar inte direkt skapa köer på biograferna i USA, om vi säger så). Utöver dessa två författare finns ett flertal andra som inte givits ut i Sverige, som också sålt i stora upplagor. Men spelar det nån roll? Inte direkt. Bush är populär. Så mäkta populär att det inte verkar göra något om han och hans stab fastslås med lögner av såna mått att deras näsor borde vara lika långa som Route 66.

Så är det då bara att bita ihop och hålla tummarna för att Bush inte rattar sin enorma stadsjeep kallad USA rakt ner i Grand Canyon och startar ett världskrig innan han lämnar över tyglarna runt årsskiftet 2008-2009? Nja, Al Franken har i alla fall gett sig fanken på att försöka göra nåt åt saken. Hans förra drabbning med USA:s konservativa i boken Rush Limbaugh is a Fat Big Idiot (Limbaugh är USA:s mest populäre pratradioshowvärd och därtill rejält konservativ) ses av många som en av de avgörande orsakerna till att demokraten Bill Clinton lyckades behålla makten vid valet 1996 trots ett uruselt utgångsläge. Frågan är om Franken kan göra nåt liknande i år. Lögner är åtminstone ett ambitiöst försök.

Boken är ganska enkelt uppbyggd. På område efter område visar Franken att kända republikaner och konservativa med berått mod ljugit, och det näsväxargrovt. Han gör det genom att bemöta konservativa "sanningar" med statistik och fakta. Mest frän i sin kritik är Franken när han går i klinch med Fox News Channel (och det gör han rätt många gånger), som på några år vuxit till att bli USA:s största nyhetskanal. Förutom det är kanalen även extremt högervriden och Vita Huset-lojal in absurdum. I Sverige kan spektaklet beskådas på TV8 på kvällar och helger, då de två av nån outgrundlig anledning har ett sändningssamarbete.

En av Fox:s mest populära programledare heter Bill O’Reilly. Han och hans program The O’Reilly Factor får kanske de saftigaste smällarna. Ett (ganska långt) exempel:

Jag frågade ut honom [O’Reilly] om ett påstående han hade gjort tre minuter tidigare om att ha "börjat med två tomma händer". O’Reilly tycker nämligen om att skrävla om sin strävsamma barndom i arbetarförorten Levittown på Long Island. Som han en gång sa i New York Observer: "Man kan inte komma från en punkt längre ner på den ekonomiska skalan än jag."

Haken är att en insatt källa (O’Reillys mor) berättar en annan historia. Mrs O’Reilly berättade stolt för Washington Post att familjen regelbundet semestrade i Florida och att lille Billy gick i privatskola och på ett privat college, och att de bodde i den välbärgade förorten Westbury, inte det proletära Levittown.
Så jag frågade Billy var han växte upp. Var det i Westbury eller i Levittown? Den kan tyckas som en svår fråga att slingra sig undan. Men med ryggen mot väggen tog han sin tillflykt till en sinnesjuk lögn och sade att han växte upp "i Westburydistriktet i Levittown".
Det finns inget distrikt i Levittown som heter Westbury. Det är fråga om två olika samhällen som ligger flera kilometer från varandra. Det var som att han hade sagt att han växt upp i Brooklyn – Manhattandistriktet i Brooklyn.
O’Reillys otaliga lögner och förvrängningar bär tillsammans upp den Stora lögnen: att han är en chosefri, rättfram sanningssägare ur arbetarklassen som ger bluffmakarna på tafsen och ställer upp för gräsrötterna. Det där går jag inte på.
I själva verket är O’Reilly en lika stor bluff som sina Peabodypris [ett journalistiskt pris han falskeligen påstod sig ha fått – två gånger]. I skydd av sin förklädnad som arg medlem av folket använder han en utnött samling tölpiga knep – domderande, översitteri och förklenande omdömen – för att främja ett illa kamouflerat konservativt program.

Så där fortsätter det i nästan 400 sidor. Sida upp och sida ner med satirisk humor och oantastlig fakta. Det rättfärdiga med Irakkriget, den påstådda liberala hållningen i amerikansk press, beskyllningarna att Bill Clinton var en massmördare under åren som guvernör, Bushs skattesänkningar som påstås gynna arbetarklassen och så mycket mer – allt mosas genom enkla exempel baserade på fakta.

Det enda negativa jag kan komma att säga om den här boken är att väldigt många av de personer som behandlas är okända för svenskar. Ann Coulter, Rush Limbaugh, Sean Hannity, Alan Colmes, Paul Wellstone och Roger Ailes är inte direkt namn som får mig att haja till, och jag inbillar mig ändå att jag har rätt bra koll på Amerika.

Sedan återstår att se om Al Frankens bok räcker för att stjälpa det ultrakonservativa lasset som nu styr världens enda stormakt. Personligen hoppas jag det av hela mitt hjärta.

Similar Posts:

• Only in America!
• The statue of bigotry
• En rak vänster mot Bush
• Det politiska spelet
• Hälsningar från korrens ytliga vardag