Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Floras upptäcktsfärder för henne till både vackra och skrämmande platser på ägorna och det är som om minnen hon inte borde ha väcks till liv. Hon kan och vet saker hon varken kunnat eller vetat tidigare och växer i självsäkerhet, samtidigt som frågorna hopas kring henne. Här finns ett mysterium att lösa och det är hennes uppgift att göra det.

Jag tycker att författaren håller bra balans i mystik och kuslighet men åtminstone för en lite vanare läsare är hon lite väl frikostig med information på ett tidigt stadium. Även om inte detaljerna är helt klara är strax svaret uppenbart på en av de mest brännande frågorna och jag hade gärna sett att det dröjt lite längre – det kan vara ett lyckat grepp att läsaren vet mer än huvudpersonen men här tror jag att det hade varit bättre att hålla sig något närmare vad Flora har kännedom om. Associationerna till Maria Gripe, främst Skuggserien, är tydliga, både till miljö och tematik – här finns t.o.m. en stenbänk – men berättandet är mindre subtilt.

Liksom i Eva Frantz tidigare utgivna Nattens drottning är huvudpersonen mobbad i skolan men här känns det inte som något som tillför så mycket utan det blir mer schablonartat. Det gör det dock lättare att förklara att Flora så snabbt kommer in i Helmersbrukslivet liksom hennes reaktioner vid något tillfälle. På lite samma sätt är det med den avlidne fadern – hans frånfälle behövs för att skapa vissa förutsättningar men det är som om han var en betydligt mer avlägsen släkting eller att det gått betydligt längre tid sedan hans bortgång. Floras känslor för de elaka ponnyflickorna är betydligt mer intensiva än sorgen och saknaden efter fadern.

Det är en adventskalenderbok med tjugofyra kapitel, tänkta att läsas ett om dagen under december och jag funderar på formatet. Det känns mest logiskt i ett skolsammanhang eller kanske högläsning hemma men att ett barn som läser för sig själv ska stoppa efter ett kapitel och vänta till nästa dag när det mest hela tiden slutar med en cliffhanger, om än modell mindre, känns lite mycket begärt. Samtidigt känns det som om författaren håller tillbaka lite just p.g.a. konstruktionen – det får inte bli för spännande, man får inte bli för engagerad – och det blir lite märkligt.

Det är dock inte så att ett kapitel innebär en dag i Floras tillvaro utan vissa dagar får bre ut sig medan andra får ett sammandrag på några rader. Det finns också återblickar på sådant som skett tidigare och allt sammantaget gör det att kalenderkonceptet inte blir alltför dominerande utan boken kan lika gärna läsas även i ett svep eller några kapitel i taget.

Något som irriterar mig en aning är att omslagsbildens herrgård stämmer så dåligt med hur den beskrivs i texten. Den närapå mänskliga byggnaden med sina tydligt skildrade detaljer förminskas även om jag tycker mycket om den på samma gång kusliga och inbjudande stämning som bilden förmedlar och som stämmer väl med känslan i boken.

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Operaspöken
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Brott i bloggvärlden och Blå villan
• En dröm om blad och blommor