I första hand har han kanske talang att överleva. Artisteriet var ju inte hans val, hans far satte bälgaspelet i handen på honom och kastade ut honom på gatan, spela eller svält. Så han spelar, sjunger i barer och på gator, sover i en kartong och lär sig snabbt improvisera på de ämnen publiken ger honom, till den dag han möter Kungen, som gringosarna på andra sidan kallar bandit och knarklangare och andra ord som inte betyder något för den som måste spela för en skalk bröd. Kungen är nobel, han är Förmer, och han behöver någon som kan prisa honom. Så Lobo blir Artisten, med heltidsjobb att prisa Kungens namn och få andra att sjunga med. Vad är en hjälte om inte en skurk med bra PR? Så han flyttas in i Kungens palats, och önskar han något för egen del får han det; mat han aldrig kunnat drömma om, en flicka som värmer hans säng och ler mot honom (det gör flickor när Kungen säger åt dem), lydiga radiopratare sprider hans ord till befolkningen, och allt bokstavligen för en sång. Slutet gott, allting gott.

Som hon håller utkik efter glädjen, tänkte Artisten.

Fast ja, vi vet ju alla att det där bara är första versen. Alla bra mexikanska ballader måste ha hjärteblod i sig, olycklig kärlek och ond bråd död. Och det är ju artistens roll att spla sången till slut, så länge inte den betalande publiken börjar ogilla vad han spelar. Sentimentalitet, men inte för mycket, då kan den osårbare plötsligt se mänsklig ut. No llores, mi querida…

Herreras två senaste romaner på svenska, Tecken som föregår jordens undergång och Kropparnas själavandring hör till det bästa jag läst på senare år; korta, intensiva, noiriga berättelser om gränsvärldar utan namn, där allt och inget är möjligt. Kungens trubadur (egentligen hans debutroman) ligger i samma fåra, om möjligen en aning… tja, övertydligare. Men redan här balanserar han på den där knivseggen där han kan berätta på flera plan, en rak berättelse om en knarkboss uppgång och fall, och en så mycket större halvt mytisk värld där allt går i svartvitt med röda blodstänk, där män är Bröder eller Förrädare, där kvinnor tvingas vara Häxor eller Horor, där man glatt skakar hand med rivalerna och sedan hugger dem i ryggen, där allt blir sant bara man vill det tillräckligt och kan sälja sin egen verklighet till folk, där språket och dess oändliga kraft att omforma kanske är det bästa vapen som finns. Ja herregud, vad hans romaner går att veckla ut i det oändliga, långt bortom småpåvar som gör upp om revir i skuggan av den amerikanska gränsen. Och som i alla berättelser av typen kommer ju förr eller senare ändå sanningens ögonblick, den där enda chansen vår stackars hjälte får att visa vem han egentligen är. Herrera köper inte skitsnacket för en sekund, men sättet han ställer upp det på blir hjärtskärande vackert i sin grymhet.

Man borde ta dem i nacken och gnugga deras ansikten mot den skitiga verkligheten, den skrovliga, stinkande, sanna verkligheten, och låta dem slukas upp av den. Man borde spetsa dem på strålarna från vår sol, dränka dem i våra nätters larm, kila in vårt sätt att tala under naglarna på dem, deras hud borde skalas av som våra djurskinn. De borde piskas och flås.

Tja, så kunde det falla ibland ett ord, fast luft är luft och jord är jord. Men på en piratstation som ännu inte nåtts av regeringens propåer spelar en sång om Kungen, som aldrig kan dö. Den är förstås en lögn, men vafan gör det för skillnad idag.

Similar Posts:

• Uni-versens slut
• Skön är själarnas pilgiftsgång
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare

De kan köpa hur många hus de vill, de hör ändå hemma i ett pappskjul.

Herreras version utspelar sig i en liten stad i Mexico som känns nästan postapokalyptisk. Så befinner de sig också kanske mitt i en apokalyps; en svår epidemi som får folk att dö i drivor och får alla andra att låsa in sig och gömma ansiktet bakom andningsmasker. I bägge ändar av staden står ett stort hus där en mäktig familj uppkomlingar huserar, och de har precis råkat kidnappa varandras yngsta medlemmar. Så de kallar in Budbäraren, en bruten cyniker vars hela funktion i staden är att medla i konflikter, och han ger sig ut i den döende staden för att med hjälp av några lika trasiga bundsförvanter försöka få tillbaka tonåringarna i livet, döda eller levande, och undvika att allt går åt helvete. Även om det inte är osannolikt att alla kommer att dö ändå.

Varför har vi blivit kvarlämnade här som pant? tänkte han.

Efter bara två romaner (Tecken som föregår jordens undergång är faktiskt ännu bättre) börjar jag misstänka att Herrera är en av 2000-talets viktigaste författare. Han skriver kort, men så oerhört målande. Hans karaktärer uppträder under antaget namn på nästan tomma scener, men sättet både hans språk och hans historier draggar i den kulturella myllan med så många krokar att den drar upp allt möjligt från katolsk dogma till de hårdast kokta kioskdeckare. Som en … varför har vi inget ord för motsatsen till att hämnas? … ängel går Budbäraren genom ett helvete där du dör av att andas, där det mest upphetsande en strippa kan göra är att ta av sig munskyddet, där våldet är vardag och ingen nåd finns att få. Det är samma machohelvete som i Bolaños 2666, men nerkokat till en en handfull människor som knappt ens klarar av att uppmana någon entusiasm för hatet längre. Och ändå gör han det på något vis med både svart humor (bara namnen han ger sina losers: Njandertalaren, Trippelblondinen, Delfinen…) och den där lilla strimman hopp som kommer av insikten att ingen annan kommer att rycka upp en ur det här. Och någonstans däruppe ovanför rännstenen glittrar stjärnorna ändå.

Similar Posts:

• Uni-versens slut
• Var god mot en liten stalledräng
• I thought I was someone else…
• Var är vargen?
• Pest, mord och intuition

Skillnaden: Clement skriver om en värld som är, Herrera skriver om en som är i tillblivande, i ständig förvandling. Tecken som föregår jordens undergång är en subjektiv roman, nästan berättad i konjunktiv. Handlingen är rätt enkel: Makina (som i ”deus ex”?) bor i en liten stad i Mexico, full av kulhål och försvinnanden. Hon är växeltelefonist eftersom hon är en av de få som talar både det lokala indianspråket, spanska och engelska – det senare nödvändigt eftersom alla som kan försvinner norrut och ofta bara hörs av sporadiskt igen, om alls. Nu måste hon själv ge sig av över gränsen in i USA för att hämta tillbaka sin bror, som åkte dit flera år tidigare, i jakt på något som skulle vara deras lagliga egendom, och aldrig kom tillbaka. Hon måste göra diverse riskabla affärer för att ta sig dit, men hon måste också förvandlas. Den hon är hemma är inte den hon är där. Men å andra sidan, är någon det?

Om man hämtar ordet för ett ting från det ena språket till det andra, genljuder språken av varandra: om man själv säger Ge mig eld, medan de andra säger Ge mig ett ljus, vad lär man sig då inte om elden, om ljuset och om givandet? Det är inte ett annat sätt att tala om tingen, det är tingen som är nya. Det är världen som kommer till på nytt, upptäcker Makina: den lovar annat, betyder annat, den skapar andra ting. Vem vet om de varar, vem vet om deras namn kommer att erkännas av alla, tänker hon, men här är de i alla fall och ställer till besvär.

Bilden Herrera målar upp i korta skarpa kapitel är oerhört detaljrik, från den långa bussresan till gränsen, pärsen att ta sig över floden, smygandet för att inte bli avslöjad när hon väl är där, sökandet efter den saknade och en förståelse för världen han valde. Språket formar vår värld, så han leker med språket medan Makina rör sig norrut, väljer ord lastade med mening och sätter ihop dem på nya sätt. Det finns massor med dialog men inga citattecken, ingen vägg mellan berättelsen och de som är fast i den, vare sig de sedan är diskare, kartellchefer eller poliser. I centrum för både originalet och den engelska översättningen jag läste ifjol, men tyvärr skippat i den svenska översättningen, står nyordet jarchar, to verse på engelska; ett verb som betyder att gå, att lämna, att korsa, att passera, att transsubstantiera, att byta historia. Att Maria Cederroth förenklat bort det är inget som förstör romanen, vi pratar om ett ord, men det känns ändå som om något saknas, som om Makina har förlorat en superkraft hon behöver; det är ju sättet hon lär sig att vandra mellan världar som gör Makina till en av senare års mest minnesvärda romanhjältar. Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

Vi är de skyldiga till all denna förödelse, vi som inte talar ert språk, men ändå inte kan hålla tyst. Vi som inte kom hit med båt, vi som drar in smuts i era trappuppgångar, vi som har sönder era stängsel. Vi som kommer för att ta era arbeten, vi som bara strävar efter att få torka upp er skit, vi som längtar efter att få arbeta dygnets alla timmar. Vi som sprider vårt matos över era skinande rena gator, vi som tog hit ett våld som ni aldrig mött förut, vi som levererar era droger, vi som förtjänar halsjärn och fotbojor, vi som gärna dör för er skull, vad annars skulle vi göra? Vi som går och väntar på gud vet vad. Vi, de mörka, kortvuxna, flottiga, vi lömska, feta, blodlösa. Vi, barbarerna.

Den där titeln. Många varnar just nu för världens undergång om man inte stoppar den ena eller den andra gruppen. Och jo, på sätt och vis befinner sig väl varje värld alltid i undergång, på väg att förvandlas till något annat. Sen börjar Mayakalendern alltid om igen och en ny värld reser sig, hur mycket vissa än må klamra sig fast vid den gamla, ur askan. Tecken som föregår jordens undergång slår ner som en bomb i skallen på mig, men när dammet skingras kvarstår en av de mest relevanta och klarsynta romaner jag läst på länge.

Similar Posts:

• Var god mot en liten stalledräng
• Skön är själarnas pilgiftsgång
• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn