Enklaste sättet att hitta en bra stil: Först fundera på vad man vill säga. Sedan säger man det helt enkelt och om det då känns för enkelt kan det bero på två saker. För det första, språket är inte tillräckligt laddat med sitt innehåll. Eller också är tanken så enkel att den inte intresserar en själv ens en gång. I så fall raderar man det. Vilket ofta är svårt eftersom lekmannen helst inte vill tro att de egna tankarna inte intresserar honom. Annars filar man lite på det, men är medveten om att ingen text någonsin har räddats av att man krånglar till syntax och tesaurus … Kan man inte göra det enkla, behöver man inte försöka med det komplicerade heller.

Tack för den. Och vad är ens syntax (error?!) och tesaurus för något?

Erkänn att titeln låter som en från vilken avhandling som helst skriven av någon bortglömd socialistisk-revolutionär visionär? Eller än värre: som snustorr kurslitteratur från en vissen personalvetenskapsinriktad universitetskurs: kostnadseffektivisering, lean production och kompetensutveckling. Så är det gudskelov inte.

Hur skriver man om en döende människas anteckningar? Jag har säkert nämnt Ur en bruten mans anteckningar av W. N. P. Barbellion (Bruce Frederick Cummings) som är något liknande om än lite styvt 95 år äldre. De avslutande orden ”Det övriga är tystnad”, tillagda efter önskemål från anhöriga eller redaktören, är krut.

Problem med att recensera en döendes text:

1) Det går inte att jämföra texterna med något annat än liknande texter. Jag tänker ibland på Nu måste jag sluta som utgörs av en ansamling självmordsbrev sammanställda av Udo Grashoff. Där handlar det om det absoluta slutskedet. Hängningar, gasningar, hopp, pistol.

2) Det går i princip inte att relatera om man inte har liknande erfarenheter. Däremot kan lärdomar dras.

3) Där jag i andra fall skulle kritisera något i innehållet så undrar jag: får man ens göra det här utan att framstå som en ärkesvinpäls? Värderingar som ”Bra”, ”Dålig”, ”Stilmässigt åt skogen”, ”Tunn” … Jag menar, hur är det tänkt att man skall prestera när man är döende? Men presterar – eller vad man skall kalla det – är just vad Wolfgang Herrndorf gör. Hårt arbete och struktur som terapi och överlevnadsstrategi. Och vissheten om att livet i slutändan kommer ändas av en revolver han införskaffat för ändamålet är balsam. Jag har hört självmordsbenägna sagt att det är vad som håller dem vid liv, att de i slutändan har möjligheten att avsluta misären.

Det är ingen hängmattsmysig läsning. Inte alls, faktiskt. Premisserna är glasklara: När Wolfgang får sin dödsdom i form av en diagnos – glioblastom som är en typ av hjärntumör som nästan lika säkert som att äpplet faller nedåt dödar dig – börjar han blogga. Visst, visst, så är det ju även om man inte har en diagnos av detta slag. Döden tar dig oavsett vad du gör, färska tomater injicerade med gojibärextrakt till frukost, lunch och middag till trots. Tiden kommer strö oss som små köttfrön över kyrkogårdarna. Den uppenbara skillnaden är emellertid att en diagnos ger ett visst estimat att förhålla sig till. Veckor? Månader? År? Det går inte att förutsäga med någon säkerhet. Strålbehandlingar, operationer, kemoterapi kan såväl förvärra som förbättra tillståndet.

Bloggen var till en början ett sätt att hålla nära och kära uppdaterade om läget, men blev snart besökt av tusentals andra. Ju närmare sista sidan jag kommer, desto ondare i magen gör det. Rent fysiskt närmar jag mig hans död, sida för sida – om jag slutar läsa slipper han dö en gång till. Som om det hjälper honom. Jag är knappast spänd inför slutet, även om jag är morbitt intresserad av sista inlägget – resten är tystnad, kanske. Det är lite underligt, ibland släpper jag läsningen med känslan av att det är jag som har hjärncancer; att det är jag som nu kan vara sådär fyndigt cynisk och sardonisk och ställa mig över vardagen och dess bagateller. Vara rak, rakryggad och inte sky med orden om man anser något var åt skogen dåligt. Odla en revolverhumor. Ibland gick han över gränsen för det smakfulla – inte inför sin egen situation utan i omdömen kring andra – men jag vet inte hur jag skall reagera på det.

Han blir alltså oerhört produktiv, vill inte stanna upp för då faller han. Har en manisk period, skriver femton sidor i minuten och färdigställer sin mest kända roman (även den utgiven på Nilssons) Tschick som tas emot med glada utrop. Han överlever kanske längre än förväntat och skriver nära slutet att de tre sista åren varit hans bästa. Han ställer sig den klassiska frågan om han vid ung ålder hade velat veta på ett ungefär när han skulle dö. Ja, det skulle han, eftersom han då skulle slippa allt onödigt slöseri med tid som vi spenderar på att fastna i situationer som inte leder någon vart. Vi har bara en chans och han tycks vilja säga oss att det är en tanke som bör upprepas. Ett förbehåll från min sida: naturligtvis får den inte driva oss över gränsen till en panisk rädsla inför att välja fel. Jag tror inte fel val finns, men det är en annan fråga.

Har ni en böjelse för hypokondri bör ni kanske undvika en läsning. Själv började jag halvnoja över en cysta som ligger och lurar vid den högra eller vänstra tinningen och var tvungen att höra av mig till lämplig sjukvårdsinstans. Den har antagligen varit där sedan mitt livs begynnelse och kanske även innan det, men hjärnan är alltid hjärnan och där någonstans i sörjan finns epifysen som ju bekant härbärgerar själen. Lika bra att vara säker. Förhoppningsvis slipper ni en till sådan där blogg.

De sista blogginläggen är som korta och lågfrekventa andetag. Syret håller på att ta slut, tar slut. Han sköt sig ungefär en månad innan Kristian Gidlund avled. Grönsakstillståndet tilltalade honom inte.

Similar Posts:

• Om döden
• Något om livet
• Hur känns det att veta att man snart skall dö?
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Donner versus Donner

Tre timmar senare sitter jag där med en utläst bok, andan i halsen och undrar vad fan det var som hände. För Tschick är verkligen precis så bra. Visst har vi sett det förut: Två uttråkade tonårsoutsiders från Berlin, en rik tönt med dysfunktionella föräldrar och en utfattig invandrad ryss utan några föräldrar alls, bestämmer sig för att ”låna” en bil och fara på ”semester” i några veckor. Varför? Varför inte? Maik har just gjort bort sig rejält inför tjejen han är kär i och Andrej tror att han kanske har släkt i Rumänien någonstans, så … Söderut, typ? Har man väl lärt sig köra bil kan man väl allt man behöver veta, och oavsett deras bakgrunder är de ju uppväxta i en värld efter murens fall där frihet och självbestämmande inte är så mycket en rätt som en skyldighet. Så även om de stöter ihop med allt underligare människor medan de kör ner genom det forna DDR, låtsas de som om de inte är något underligt – hur ska de veta det, egentligen?

Återigen, om jag läser in för mycket av Herrndorfs posthumitet i detta ber jag om ursäkt, men det finns en sån hunger, en sån kraft bakom hans berättande här, ett sinne för humor som aldrig fegar ur och blir komedi. Jag vet inte om det är en ungdomsbok, trots sin 14-åriga synvinkel; Maik och Andrej är inga idioter, men deras erfarenheter är så olika och så … ja, barnsliga, att en som läsare förstår mycket mer än de själva gör. Herrndorf lutar sig bitvis tydligt på Salinger, vilket känns lite onödigt – själv tycker jag det här är en klart bättre roman, och Maik en betydligt sympatiskare huvudperson än gnällspiken Holden. Det ligger kanske något i hur tiden gått sedan 50-talet; Maik har växt upp i en värld där det inte finns något för ungdomarna att tro sig genomskåda, allt är redan upplagt och kraven ligger fast. Det finns ett nytt Europa därute som består av lager på lager av gamla versioner, där gränserna (när boken skrevs) inte längre var bemannade med kulsprutor och ideologier, men som fortfarande fanns där i huvudena på de som levt med dem i generationer.

Och ändå, den fantastiska vänskapen han beskriver mellan de två, den handlöst tumlande prosan av hoppusslade vuxenord och poser de svänger sig med för att imponera på varandra, hoppfullheten i det. Tschick kör på gamla vägar i en gammal rostig tjuvkopplad Lada, men alla som åkt i en sådan vet hur det kittlar i maggropen.

Similar Posts:

• Ärligt bloggande om döendet
• Resa utan mål
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!