Mot slutet av veckan skriver Eva om Rüdiger Safranskis bok om Johann Wolfgang von Goethes och Friedrich von Schillers vänskap. De utbytte mellan åren 1794 och 1805 sinsemellan 1015 stycken brev. Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft är huvudsakligen baserad på dessa brev.

Jag har passat på att träffa Sanne Näsling för att prata om hennes strålande debutroman Kapitulera omedelbart eller dö och karaktärerna Mary och Lovely. Det blev ett samtal om överlevnadsstrategier, flickighet, hur man möter mörker och vad vänskap kan betyda.

Dessutom har Anna N blivit förtrollad av Helena Granströms Infans och Anna C har åkt tunnelbana med Underjorden av Malte Persson.

Ni som fortfarande inte har gillat vår sida här på facebook, gör det här!

Trevlig läsning! önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Påskveckan på dagensbok.com
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling
• Slangbellan till Sanne Näsling!
• Perverst rosa
• Vårens debutanter 2011

Virginie Mouzats debutroman Ingen riktig kvinna består av ett 171 sidor långt brev, skriven av den namnlösa huvudpersonen till en man hon träffat men knappast känner. En man som hon är dragen till och en man som är attraherad av henne. Det är ett brev skrivet i några delar ilska och i ännu fler delar av desperation. Men mest av allt är det skrivet i en brutal uppriktighet och blir till en livshistoria fylld av utanförskap och en strävan efter någonting som kan ge hennes ro.

Huvudpersonen har ett barns kropp tills hon i den senare tonåren hormonbehandlas för att få ett yttre som överensstämmer med sin ålder. I det inre saknar hon livmoder, äggledare och är därmed steril. Avsaknaden av de organen innebär inte bara oförmågan till egen genetisk avkomma utan även ett liv alienerat sig från de andra, de ”vanliga kvinnorna”. Hormonbehandlingen ger henne ett yttre som attraktiv enligt gängse normer och en tilldelat roll som en femme fatale bland männen (tills de enligt sin egen beskrivning upptäcker att hon är mer vilsen än narcissistisk). Hennes liv blir också en projektion av hennes självbild och fylls med ytliga njutningar, fester, sex, berusning. Miljöerna är exklusiva men lika sterila som hennes reproducerbarhet och här finns inget bestående utan enbart ett rastlöst kringflackande. Platser och personer är mest kulisser och några närmare vänner utöver ett förhållande till den svenske arkitekten Sontraar, ett förhållande i vilken de är ensamma tillsammans, saknar hon. Mottagaren till brevet ses dock som en räddning från detta, en möjlighet till en annan tillvaro.

Jag har få vänner. Jag skrämmer ensamma kvinnor gifta kvinnor, den som snart skall gifta sig, dem som är frånskilda och den som letar efter en man. Jag blir inte bjuden eftersom jag saknar släkttavla, motstycke och sammanhang. Jag är inte som de och vill inte vara det. Det är skälet till att de inte gjort mig till sin syster.

Handlingen skulle kunna ses som en raden av böcker med vackra men olyckliga människor, av det snitt som förekommer i till exempel Per Hagmans romaner, men de ytliga nöjena och den dekadenta livsstilen är knappast någonting självvalt eller för den delen centralt i den egentliga berättelsen. Huvudpersonen hamnar där av nödvändighet, som en överlevnadsstrategi till en värld där en människas viktigaste tillhörighet ligger i det könskategori hon av omvärlden placeras i. Kan man inte tydligt placeras in i den mallen hamnar man utanför och utanförskapet här har inget romantiskt skimmer över sig, trots de fina festerna i dyra Parisvåningar och den imaginära frihetskänslan av att när som helst kunna bryta upp och bege sig vidare. För det finns inget att gå vidare till.

Den räddning hon hoppas nå genom den okände mannen tror hon egentligen inte heller själv på, utan brevet är mer ett självterapeutiskt försök att finna den ro för en person som ser sig stå utanför allt de som alla andra har. Likaväl kan det röra sig om ett självmordsbrev, en önskan från någon som inte har någon annan att förklara om vem man var innan man försvinner och inte kommer att vara saknad av någon. Men oavsett syftet med brevet är det berörande och fyller läsaren med olust. Olust över att någon dömer sig själv så hårt för att denne inte kan falla in i de strikta ramar som kategoriserar oss människor. Men också olust över dessa ramars själva existens.

Similar Posts:

• Frankofil julafton
• En hen-roman
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan
• Krossa heteronormen!
• Analys: Mamma