Mellan attentaten går inte i den fällan – snarare handlar den om hur fällan gillras. Det här är en samling med 14 löst sammanhållna noveller som alla har det gemensamt att de utspelar sig i (en lätt påhittad version av) staden Kittur mellan morden på Indira och Rajiv Gandhi 1984 och 1991. Det är inga enkla inspirerande berättelser Adiga ger oss här trots rejäla doser svart humor, inga lösningar eller utvägar. 14 huvudpersoner från olika skikt av samhället, från mentalsjuka tiggare till rika industrialister, vars öden hela tiden vävs ihop med miljoner andra, både i samma stad och ute i den stora internationaliserade världen. En av många ironier i detta: var och en är medveten om sin plats i de olika formella eller outtalade kastsystemen, och det är just den medvetenheten som gör det omöjlgit för dem att komma ur det.

Naturligtvis står vissa berättelser ut mer än andra. Från mörk komedi (den rike kastlöse skolpojken som tror att han måste bli terrorist, journalisten som försöker säga sanningen om korruption bara en enda gång) till desperat och alltför realistisk (cykelkulin som inser att hans kropp håller på att ge upp vid 30 och att varje dags arbete kostar honom mer kalorier än han har råd att få i sig).

Uppförsbacke igen. Chenayya slet framåtlutad. Luften trängde in i hans lungor som en het eldgaffel. Halvvägs uppför backen såg han en elefant komma gående mot honom med ett litet bladknippe på ryggen, och en elefantförare som petade på dess öra med en järnkäpp.

Han stannade. Det var otroligt. Han började skrika åt elefanten: ”Hör du, vad gör du med de där bladen – ta det här lasset i stället! Det passar bättre till din storlek, ditt jävla kräk!”

Bilar tutade bakom honom. Elefantföraren vände sig om och gestikulerade med sin järnkäpp. En förbipasserande skrek åt honom att inte hindra trafiken.

”Ser ni inte att det är något som är fel med den här världen?” sa han och vände sig om till föraren i bilen bakom honom, som tryckte på tutan med den köttiga delen av sin handflata. ”När en elefant får lufsa i nerförsbacke utan att egentligen utföra något arbete alls, medan en människa måste dra en sån här tung kärra?”

Varje berättelse tar oss in i en ny människas situation, ger oss deras bit av livet, och låter oss sedan pussla ihop helheten själva. Och bara för att lägga till ytterligare ett lager ironi ramar Adiga in varje kapitel i en informationstext som låter just som en sån där turistbroschyr, en till synes objektiv beskrivning av staden som får stå som motvikt till hur människorna som faktiskt bor där upplever den, och de osynliga men verkliga mönster som ser till att saker aldrig förändras alltför mycket. Varje novell här kan läsas för sig, men tillsammans börjar de ifrågasätta, misstro, förstöra för och konkurrera med varandra. Några lyckas bättre än andra, bara för att ändå finna sig fast i en bok som säljs med grälla indiska färger på omslaget. Ett kretslopp av död.

Similar Posts:

• En mörk ruttnande sörja
• Romantiserat Indien
• Rakt i ansiktet
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt

Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Kulregn över Himalaya
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Nya vägar
• Hugger i sten