Raggar-råttan Roger kom ut för första gången 2005 och det är inte samtida med bröderna Grimms insamling av sagor men den skulle ändå kunna vara mossig. Så tänker jag när jag tar mig an boken, som jag minns att jag läste när den var färsk. Nu ges den återigen ut av En bok för alla.

Roger var den sötaste och gladaste lilla råttbebis någon sett.

Hans mamma och pappa kramade och pussade så mycket på
honom att han ständigt var blöt i ansiktet.

Det är så det börjar. Roger kan inte göra så mycket åt det, men när han blir äldre har han alltid en trasa i bakfickan för att torka bort de blöta pussarna. Det verkar som att han är otroligt älskad och omhuldad och han beskrivs som ytterst välanpassad. Allt han vill är att göra rätt. Men han har också en inneboende önskan om att vara tuff. Men det funkar inte riktigt. När han ska försöka vara sådär tuff som hans kompisar peppar honom att vara går det inte så bra. Alls.

Men en lördag kommer Roger på att han och hans pappa kan bygga en lådbil. När den väl är klar ser den ut som en raggarbil, tycker Rogers kompis Rickard. Och det är då Roger blir Raggar-Roger.

Raggarbilen är verkligen helt fantastisk och häftig och Raggar-Roger och hans vänner har riktigt kul med den. De åker i backar, uppför och nedför, på cyckelbanor, grusvägar ibland rentav i skogen. En dag när Roger och hans vänner Robin och Rickard är ute och kör träffar de på några stora grabbar. De stora grabbarna vill prova kärran. Och det får de, för Roger tycker att de ser snälla ut. De stora grabbarna susar iväg nerför en backe och kommer inte tillbaka.

Men Roger och hans gäng är listiga och bestämmer sig för att få tillbaka sin raggarbil. Det här är en jättefin berättelse om vänskap och mod. Om hur man i situationer som kan verka omöjliga ändå står upp och vågar hävda sin rätt.

Som ni förstår så håller den här historien tjugo år efter sedan den skrev. Många pojkar försöker fortfarande att vara tuffa och att hävda sig. Vad beror det egentligen på? Är det en press utifrån? Jag har funderat en hel på hur synen på könen när barnen är unga och påverkas utifrån.

Eva Lindström illustrerar boken med den äran. Bilderna är lekfulla och ger berättelsen ytterligare en dimension. Det leks med blickar och detaljer. Sidorna är fulla av äventyr man kan stanna vid eller hoppa över. Raggar-Roger och han äventyr håller i längden, gott folk.

Similar Posts:

• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Rea-fynd med idrottshopp
• Sommaren när pappa inte ville leva
• Tillåtande vänskap och sorg

Jag har på sistone börjat fundera vart idrotten är på väg. I media läser vi om hockeykillar som lever rövare utanför isen, om friidrottare som hjälper brottslingar på rymmen, simmerskor som har hela lägenheten full av doping. Vidare hör vi om oroliga föräldrar, barnen faller ner döda på idrottsplanerna och vi står handfallna. Det är extra träning, mer träning och toppning redan på en låg nivå. Vart tog det roliga vägen?

Jag som älskar idrott börjar oroa mig, men häromdagen såg jag det. Nybörjartävling i simning. Barn med stora leenden och färgglada badmössor. Stolta och knubbiga. Fnissiga och plötsligt lite proffsiga. Simglasögon och sen dyker man i. Lätt. Det gick inte att missa glädjen.

Samma känsla hade jag efter att jag läst mitt reafynd. Denna gång är det fotboll. Hilda ska börja spela fotboll. Det verkar jätteroligt och hon kan knappt vänta tills det börjar. Det ska bli så kul. Nya fotbollsskor, Pelé special. Säkert snabba och bra för superba tåfjuttar.

Historien är enkel. Språket flyter och det känns som en bra avvägning mellan fotbollstermer och vanligt språk. Det handlar om fotboll, bredsida, tåfjutt, matcher och klubbar, om att misslyckas och att lyckas. Om att träna och om att tävla, men mest om att ha roligt. Idrottens grund.

Med ett leende konstaterar jag att det är någon mer än jag som kommer ihåg vad det handlar om. Hur kul, hur spännande och hur fruktansvärt läskig den första tävlingen är. Hur bra och mysigt det är med sina idrottskompisar, om laganda och allt annat som hör till.

Det kan i en del öron låta som en lite mesig bok om flickor som spelar fotboll, men det är en härlig historia som avgörs med en tåfjutt och lite invecklade domarregler. Det blir en knorr och ett bra avslut. Som om inte det var nog får du under hela historien njuta av Eva Lindströms helt underbara illustrationer. Hur matchen slutar och varför vågar jag inte avslöja. Man ska aldrig avslöja ett resultat, man kan aldrig veta om någon har spelat in matchen och ska se den sedan. Råkar man då kläcka ur sig lite siffror kan man få en arg kompis. Därför låter jag det vara osagt.

Men en sak. Det finns hopp. Idrottsvärlden är fantastisk och Ulf Sindt visar det på ett enkelt sätt i boken. En mysig bok om fotboll och inte en enda bråkande hulligan från någon firma så långt ögat kan nå, även om det snart blivit synonymt med fotboll.

Similar Posts:

• ”Sätt straffen, Charlotte!”
• OK men inte mer
• Om givmildhet, tuffhet och en raggarbil
• En skönlitterär äkta stjärna
• Förbjudet att sluta mitt i en …