Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Min allra första erfarenhet av true crime kom när jag upptäckte hemsidan crimelibrary.com. Jag var 11, kunde nog liksom inte greppa att offren jag läste om var riktiga människor. Att allt hänt på riktigt. Eller, stryk det. Jag förstod och det var det som var spännande, kittlande till och med. Och uppskäraren blev min favoritmördare. Ja, men ursäkta, så var det. Kom ihåg att jag var 11. Jag tyckte han var jättecool som kommit undan och som skickat gäckande (med dagens ögon: töntiga) brev till polisen. Jag läste allt jag kom över. Jag läste hans brev. Jag läste teorier om vem han kunde ha varit. Men ingenting om hans offer förstås, mer än någon enstaka mening här och där. Det var allt det där som är äckligt med true crime. Mitt intresse fortsatte in på högstadiet (och gymnasiet, men då skämdes jag tillräckligt mycket för att inte hålla skolpresentationer om det) och någonstans sedan kom den enorma true crime-vågen som vi befinner oss i nu.

Jag idoliserar inte längre mördare (vilken mening att ens skriva). Jag försöker läsa och ta in offrens livshistorier, jag tycker om att följa polisarbetet bakom tillfångatagandet av förövarna. Jag älskar att man med ny teknik idag kan fånga jävlar som hållit sig undan sina straff i decennier. Alltså. Det går att motivera varför man gillar true crime på alla möjliga fina sätt, men, ärligt talat finns ett uns av det där äckliga pirret från barndomen kvar. Det är spännande.

I och med att jag, som hundrafemtiomiljarder andra, så länge varit intresserad av Jack the Ripper, kunde jag inte bli mer exalterad över att hålla boken Fem kvinnor i min hand. Rubenhold lyckas med konsten att skapa en stämningsfull berättelse om vardera kvinnas liv – utan minsta sensationalism. Det behövs liksom inte. Boken är engagerande men håller hela tiden en respektfull ton. Man känner för kvinnorna.

Kvinnorna har länge antagits vara prostituerade och det är en bild som lever kvar. Jack, mördaren av prostituerade. Bara i Mary Jane Kellys fall har man kunnat bevisa att hon under tiden för mordet levde i prostitution. Det var inte särskilt viktigt på den tiden exakt på vilket sätt en kvinna var fallen, om det var på grund av prostitution eller utomäktenskapligt sex och samlevnad. Men bilden av the killer of prostitutes har levt kvar och är en del av mytbilden kring morden (som att prostituerade kvinnor inte är människor, med varierande livshistorier som alla andra?). Sanningen är att det inte är någon preferens att döda kvinnor i prostitution, eller en del i ett motiv. Mördare söker sig ofta till personer som redan befinner sig i stor utsatthet. Det handlar helt enkelt om tillgänglighet.

Tänk att jag levde i 28 år utan att veta någonting alls om de fem kvinnorna som miste sina liv, men allt om morden. Fem Kvinnor är inte bara välskriven utan också välresearchad. Vilket otroligt jobb Rubenhold har gjort. Min enda kritik är att alla; mödrar, syskon, barn, heter samma sak och att hålla reda på vem som är vem är som att försöka följa med i en gammal rysk roman. Men det kan man ju inte klandra författaren för.

Similar Posts:

• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• 1960-talets största polisutredning inifrån
• De blodiga grändernas lockelse
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Jag minns att jag gillade Englunds idé och många av hans minnen var visserligen allmängiltiga och allmänmänskliga, men den där riktiga igenkännandets glädje kring många typiska 1960-talsfenomen, kände nog bara den läsare som är någorlunda jämngammal med författaren.

Nu var det inte den boken jag skulle recensera, utan den nyligen utkomna Söndagsvägen som också utspelar sig på 1960-talet, men på en helt annan plats än i Englunds barndom i Boden.

Här kastas vi rakt in i ett mord i Hökarängen utanför Stockholm som faktiskt har inträffade på riktigt sommaren 1965, och resulterade i den största polisutredningen i Sverige före Palmemordet.

Det är en detaljrik skildring av ett sexualmord begått av det vi idag skulle kalla en incel-man, en 25-årig knäppgök från Österrike som blivit reglerad från sin skola hemma i Wien bara för att han en dag fått för sig att vifta och hota med pistol. Därmed stängs också alla framtida utbildningsmöjligheter för honom i hemlandet. När han dessutom blir avfärdad av sin första stora kärlek Sylvia blir hans mått rågat, och han får för sig att ta sig till Sverige, för han där har hört talas om ”den svenska synden”. Dessutom är väl kvinnorna där blonda, precis som Sylvia?

Han hankar sig fram på enklare diskjobb på Stockholms restauranger och har väl ingen större framgång hos de svenska kvinnor han möter. För varje misslyckad dejt växer dessutom denne framtida mördares begär på att få hämnas det kvinnliga könet. Han vill begå det perfekta brottet.

Han för långa och invecklade anteckningar hemma om det, i det rum han är inackorderad hos en tant på Söndagsvägen. En dag ser han en ung blond kvinna (har hon ens fyllt arton den goda Kickan Granell?) gå förbi hans fönster för att posta ett brev. Det är hon som kort senare blir hans mordoffer.

Egentligen är det nog inte meningen att ta livet av henne när han sent en kväll smyger in genom familjen Granells öppna altandörr några hus bort och ”söver” Kickan med kloroform (som på den tiden gick att få tag på i varenda apotek), bara för att han sedan ska kunna våldta henne utan motstånd. Men kloroform visar sig svårdoserat, så den stackars fröken Granell går en ganska ögonblickligen döden till mötes.

Boken är kronologiskt uppdelad i brottet, jakten, infångandet, rannsakningen, rättegången och rymningen och är tillfredsställande noggrant skriven. Peter Englund har grävt djupt i de arkiv som finns, även om en liten rolig passus går att hitta på sidan 72, när han beskriver konsten hemma hos den poliskommissarie som kom att leda mordutredningen. Kommissarien hade konstverk ”gjorda av folk från Halmstadgruppen”. Är det månne verk av Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Axel Olson, Esaias Thorén eller Erik Olson vi talar om då?

Hur som helst så är det en stor njutning att få läsa denna välskrivna bok, och extra kittlande naturligtvis, i sin true crime-karaktär, men för det är den aldrig snaskigt skriven. Jag skulle snarare beskriva den som ett sakligt framställt tidsdokument. Berättelsen om ett brott, långt innan det fanns möjlighet att dammsuga en brottsplats på dna.

Jag minns att jag kände en liknande tillfredsställelse av att läsa historikern Henrik Arnstads biografi om den svenske utrikesministern under andra världskriget, Christian Günther (2006). Den var också proppad med samma sakligt framställda detaljrikedom, ur vitt skilda källor. Det som ofta ger en stark närvaro till det som skildras och en tilltro till mig som läsare.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Ingen sommar utan nordic noir?
• En hedrande tredjeplats
• Mer stormaktstid av Peter Englund

The Golden State Killer (först kallad East Area Rapist och Original Night Stalker) var en våldtäktsman och mördare som under 1970- och 80-talet härjade i Kalifornien. Han våldtog mer än 50 kvinnor och gjorde sig skyldig till minst 12 mord. Ungefär 20 år efter att han upphörde med sina brott och bara försvann, bestämde sig Michelle McNamara för att hitta honom. Hon plöjde igenom alla polisrapporter och anteckningar hon kunde komma över, samarbetade med internetdetektiver och pensionerade poliser som någon gång jobbat med fallen, reportrar och researchers. Hon intervjuade kriminaltekniker, experter på DNA-teknik, geoprofilerare, vittnen och offer. McNamara hörde av sig till alla som kunde tänkas sitta inne på någon liten bit information, fast besluten om att i all denna oerhörda mängd rapporter, fakta, och iakttagelser hitta något som någon förbisett. Något som kunde leda henne till The Golden State Killers identitet.

McNamara var övertygad om att det bara var en tidsfråga tills ny teknologi (framförallt DNA-teknik och alla databaser dit folk frivilligt skickar sitt DNA för att hitta avlägsna släktingar), internets (och hennes egen) besatthet och noggrannhet avslöjade The Golden State Killer.

När jag läser hennes brev till The Golden State Killer (”Epilog: Brev till en gammal man”) känns det som att mitt hjärta ska brista. Det är inte första gången under läsningen av Jag försvinner i mörkret som jag önskar att McNamara hade fått se The Golden State Killer gripas, men den här gången drabbar den mig starkare än vanligt. McNamaras övertygelse om att någon skulle hitta honom under hennes levnadstid gör hennes alldeles för tidiga död, och det faktum att det bara var två år mellan hennes död och hans gripande känns nästan outhärdligt. The Golden State Killer lyckades hålla sig undan poliser, insatsstyrkor, och detektiver i över 40 år, och sen grips han futtiga två år efter McNamaras död. Ironin i det hela är grym.

Jag måste vara ärlig med att jag inte vet hur jag ska förmedla min upplevelse av Jag försvinner i mörkret till er genom en recension. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla en sådan här upplevelse överhuvudtaget. Jag har pratat och skrivit om McNamaras bok konstant sedan jag började läsa den, men jag vet inte om jag nått fram med mer än ”det här är en fantastisk bok, du måste läsa den”.

Halvvägs genom boken beskriver McNamara hur hon sitter på ett hotellrum i Los Angeles och läser fyra tusen sidor inscannade polisrapporter som hon lyckats byta till sig på ett USB-minne. Några våningar under henne pågår en bröllopsfest, och ljuden från den stör henne i läsandet. Hon lyfter telefonen för att ringa receptionen, men hejdar sig eftersom hon inser att det hon egentligen vill säga är ”Kan ni dämpa glädjen lite?”. Ungefär så kände jag när jag läste Jag försvinner i mörkret och omvärlden gjorde sig påmind. Kan ni människor på gatan utanför gå lite tystare? Skulle omvärlden vilja vara vänlig och dämpa sin existens lite? Jag läser något viktigt här.

Trots att det var decennier sedan The Golden State Killer senast var aktiv när McNamara började intressera sig för fallen, trots att han mycket väl kunde ha varit död vid det laget, så genomsyras hela boken av en känsla av att det jag läser är viktigt. Brådskande, nästan.

True Crime är en genre som exploderat de senaste åren, mycket tack vare podcasten Serial som tog upp frågan om huruvida Adnan Syed verkligen mördade sin flickvän Hae Min Lee. Ett annat mycket välproducerat exempel är HBO-dokumentärserien The Jinx som lyckades hitta nya bevis mot miljonären (och mördaren) Robert Durst. Tyvärr finns det också en mängd mindre välproducerade poddar och serier som är mer intresserade av att frossa i blodiga detaljer än något annat, och kritik som riktas mot genren består mycket av att man inte respekterar offren i jakt på nästa slabbiga foto från en mordscen.

Kritiken som (ibland befogat, ibland inte) generellt riktas mot True Crime kan inte riktas mot McNamara. Hon beskriver folk och situationer nyanserat genom hela boken, och undviker att döma någon som gjort en miss för hårt. Hon förklarar för läsaren varför något är fel, där många författare (och hetlevrade privatpersoner som jag) skulle lockas att bara kalla någon ”ett inkompetent och sexistiskt pucko”. Jag försvinner i mörkret är verkligen full av den respekt som True Crime ofta anklagas för att sakna. McNamara skriver respektfullt om offer, utredare, vittnen, och kriminaltekniska missar. Hon anklagar inte grannar som hörde en duns för att de inte ringde polisen, trots att det kunde ha räddat någons liv. Hon frestas aldrig att yla ”VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT?!”. Hennes frustration lyser självklart igenom ibland, men hon minns alltid att det är riktiga människor hon har att göra med, och människor kommer alltid att begå mänskliga misstag. Man måste ha en viss förståelse för det, även när det får förödande konsekvenser. Innan man dömer för hårt ska man kanske själv fundera över hur ofta man ringer 112 för att man hör en duns. Inte skrik, slag, eller ljudet av saker som krossas, bara en duns. Visst kan en duns betyda att The Golden State Killer hoppat över din grannes staket för att sedan brutalt våldta henne medan hennes barn sover i rummet bredvid, men hur sannolikt är det egentligen?

McNamara skriver ganska tidigt i boken att hon inser att hennes besatthet av att hitta allt som har med The Golden State Killer att göra förmodligen är samma sorts besatthet som drev just The Golden State Killer att metodiskt övervaka och förfölja sin offer. Att leta igenom en inte oansenlig mängd auktionssajter i hoppet om att hitta ett specifikt par manschettknappar som stals från en brottsplats trettio år tidigare tyder på en liknande tvångsmässighet som den med vilken The Golden State Killer rotade igenom sina offers byrålådor innan han slog ihjäl dem med föremål han hittade i deras hem.

Inte bara McNamara hade svårt att släppa fallet, många som jobbade med det professionellt berättar i Jag försvinner i mörkret om hur de aldrig kunde gå vidare med sina liv. När McNamara skriver om kriminalpolisen Larry Cromptons upplevelse av besattheten är det inte svårt att tänka sig att den beskriver även hennes känslor, hennes egen vägran att ge upp innan hon hittade förövarens namn.

När han gick in i huset visste han inte att det här skulle bli fallet som han skulle släpa på under resten av sitt liv. Ett hänga gubben-spel som han vägrade förlora, alla felaktiga gissningar, streckfiguren nästan dödligt hängd; Crompton dröjde med det sista strecket, sköt nederlaget framför sig och väntade på att han, eller någon av hans efterföljare, skulle fylla i tomrummen. Bara då, med den sista bokstaven ifylld, skulle den ändlösa, värkande jakten i mörkret sluta med den enklaste men länge eftersökta triumfen: en mans namn.

Jag kan inte sluta imponeras av det mästerliga i hur McNamara balanserar ganska torra fakta med medryckande scener, hur hon lyckas skapa stämningar av total skräck och återberätta fruktansvärda mord och överfall utan att för en sekund frossa i groteska detaljer.

Michelle McNamara hann tyvärr bara halvvägs genom arbetet med Jag försvinner i mörkret innan hon dog. En del av kapitlen, och sista delen av boken, slutfördes av McNamaras researcher Paul Haynes och reportern Billy Jensen. De gör att fint jobb med att hedra McNamaras minne och knyta ihop lösa trådar i boken.

Michelle McNamara sa tydligen alltid att det inte spelar någon roll för henne vem som löser fallet, så länge det blir löst. Åh, vad jag önskar att hon hade fått leva för att se det lösas.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• 1960-talets största polisutredning inifrån
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Inget lik är det andra likt
• Kvinnors längtan