Först inleds romanen med ett vackert brev formulerat av en far till sitt ofödda barn. Därefter följer en rå skröna om en kung som pissar i en fjällfors. Men sedan startar huvudberättelsen med Helena när hon som nioåring ska flytta till ett skolinternat för blinda barn i Helsingfors. Det är ett geografiskt avstånd på flera timmars tågresa mellan barndomshemmet och stenstaden i söder. Föräldrarna vill att hon ska kunna leva självständigt och inte vara beroende av andra människors goda vilja. Den hemlängtande Helenas upplevelser skär i hjärtat, men hon anammar rationellt samhällets så kallade framåtskridande och samtidigt ingenjörsmässiga syn på sina medborgare. När hon når vuxen ålder har hon såväl egen bostad som ett yrke.

Tuomas är Helenas systerson och tillhör en yngre generation, sannolikt den jag själv tillhör. Igenkännbara tidsmarkörer hittar jag i form av 1970-talets teveapparat som rullas in i skolans klassrum och i nästa årtionde musikspelare av märket Sony Walkman. Han lämnar sin hembygd främst av anledningen att vilja slippa dölja sitt sanna jag. Hans homosexualitet och vilja att bli bemött likvärdigt och med respekt gör livet i norra Finland omöjligt. Det visar sig inte bli mycket lättare i Åbo, där han studerar ekonomi och senare får arbete på bank. Samhällets fördomar gör att han lever ett dubbelliv. Men det funkar någorlunda och han visar sig ha tiden på sin sida.

Båda tillbringar barndomen på ödsliga landsbygden där det är nära till fjället och tallmoarna. Fram växer en bild som också varit synlig i Sverige, att det tidvis i historien varit mer statusfyllt att bo i staden än på landsbygden. En person som talar bred och bräkig dialekt har setts som bonnig och fenomenet att stadsbor inhandlar prylar som uppvisningsmaterial känns nog igen i utvecklingen efter andra världskriget på många ställen i världen.

Helena tecknas från ett jagperspektiv och Tuomas från ett tredjepersonsperspektiv. Det är ett smidigt grepp som gör att karaktärerna inte sammanblandas när tidsplanen växlar. Berättelsen vindlar vidare och visst är det fascinerande att Kinnunen inte var färdig med persongalleriet från förra romanen?

I förra romanen upplevde jag en viss distans till människorna som skildrades, men inte den här gången. Helt reservationslöst kliver gestalterna in i min bröstkorg och rumsterar om. Kinnunen är också insatt i samhällsutvecklingen och nog måste han gjort research på flera områden. Med denna kunskap skapar han högst levande personer med bultande hjärtan.

Jag skulle vilja skriva hem och berätta att luften i sovsalarna är full av återhållen gråt. I skydd av sina täcken tjuter barnen ut sin längtan efter sin mor och sina syskon. Sylvi gråter över sin kanin som hon inte fick ta med sig. Vi är alla blinda men det finns de som är mer än så. Sköterskorna viskar om dem när de tror att ingen hör. I deras prat förvandlas var och en till sin hemsocken.

Det märks också att Kinnunen tagit ett annat steg i sin berättarkonst. Från debuten minns jag hur hans skildring liksom fylldes av fotografiska scener. Historien var intensivt bildmässig och gjorde på så sätt en stilfull koppling till Helenas mor, fotografen Lahja. I den här romanen lyckas Kinnunen i stället väcka mitt muskelsinne och mitt sinne för det rumsliga. För berättelsens Helena är nämligen synintryck av underordnad betydelse. Primära är däremot rumsliga förflyttningar och allt hon söker med hörselns och känselsinnets hjälp. Hur någon rör sig, vad de säger, hur möblerna låter, dörrar som stänger ute röster – det är några gestaltningsexempel som gör läsupplevelsen så sällsam.

Mitt betyg blir högt för Ljuset bakom ögonen. Sällan möter jag romankaraktärer som har en så stark vilja och som inte låter sig kuvas. De har ett envetet driv och en imponerande stark vilja till livet när bakslagen drabbar dem. I familjerelationerna tillåts ambition men den skuggas i nästa stund av skuld och sårbarhet. Helenas bror Johannes, tillika Tuomas’ far, är endast en bifigur, men smyger fram i skarvarna som ett ljus. Han får kompromissa med sin mor och sin fru, stödja sina barn och vara den viktiga lillebror i Helenas liv som tillkommer honom. Då läsningen tar slut är jag omtumlad och jag torkar tårar som inte gick att hålla tillbaka. Så obevekligt är livet också. Det tar slut en dag.

P.S. Inspirationskällan till recensionens rubrik är dikten ”Du tror du kuvar mig, liv?” av Solveig von Schoultz.

Similar Posts:

• Hundra år av finskt familjeliv
• Kroppsligt sökande
• Jägaren och bytet
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Högst sannolik

Alla tänker förstås på Sofi Oksanen, vars böcker översätts till en mängd språk och som också läses i många länder runtom i världen. Men nya namn har börjat dyka upp i spåren av storsäljaren Oksanen. Till dessa kan nämnas Tommi Kinnunen som fångar 100 år genom fyra individers ögon i romanen Där vägarna möts (finsk titel Neljäntienristeys; i direkt översättning ”Fyrvägskorsning”). Till gruppen författare hör också Tiina Laitila Kälvemark med Karkulahti som ännu inte översatts till svenska.

Nu kommer vi till författaren som avhandlas i den här recensionen: Riikka Pulkkinen. Hon har hittills blivit uppmärksammad såväl i Nederländerna, Tyskland och i de anglosaxiska länderna men också i Sverige. Det är Norstedts förlag som gett ut de tre romanerna Sanningen, Gränsen och Främlingar till den svenskspråkiga läsekretsen.

I Främlingar möter vi prästen Maria som i ett ögonblick lämnar allt hon byggt upp. Hon lämnar sitt arbete i församlingen, sin relation med mannen, sin egen historia och sin egen framtid. Det Maria varit med om i nutid påverkar henne så starkt att det enda som återstår är flykten. Hennes ekonomi tillåter henne att landa i ett New York, som ligger långt från de glamorösa kvarteren med högklackade skor där cocktailglasen klirrar bland välskräddade män. Hon hyr in sig hos en konstnärlig hyresvärdinna som ägnar sig åt dans. Dansen får plats även i Marias flyende tillvaro.

Det är en intellektuell Maria som söker svar på frågor hon ännu inte formulerat. Flyktvägen är något Maria också valt i sina unga år, nämligen i besattheten av att finna den rätta tron när hon så starkt behövde ett rättesnöre. Vi får inblickar i ett ätstörningsbeteende som skildras mer fysiskt än jag någonsin upplevt tidigare. Och hör och häpna – Riikka Pulkkinen skildrar ångestfylld anorexi med humor? Det är så osannolikt att det helt enkelt måste läsas!

Tillbakablickarna gäller också hennes växande vänskap med flyktingfamiljen, där det ges utrymme för skildringar av en misstänksam församling och mobbning mot flyktingfamiljens lilla flicka. Det är ett nutida Finland som liknar mycket av det vi ser i Sverige, eller i övriga Europa. Marias flykt till New York har för övrigt sin grund i det som nyligen skett i hennes kamp mot intolerans i församlingen och i lokalsamhället där hon verkat som präst.

Riikka Pulkkinen väver nutid och tillbakablickar med olika gestaltningar. Det kanske gör en ovan läsare lite osäker? Vill läsaren ha en kronologisk berättelse, måste en liten varningsetikett fästas på Främlingar. Det vore dessvärre mycket synd att missa tillfället att läsa romanen av det skälet. Språket är långt ifrån tillkrånglat och det finns många scener att känna igen sig i för den som är intresserad av nutidssamhället och de hinder som möter en människa som vill ”göra gott”. Hindren finns såväl i det egna intellektet, beteendemönster, som i utomliggande samhällskrafter. Nyckeln till läsupplevelsen är också de många sinnliga beskrivningarna i mötet med dans. Och mat!

Similar Posts:

• Livmödrar längtar inte!
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Hundra år av finskt familjeliv
• Mellanbok om vackert hår och kroppar till salu
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”

Hans mäktiga släktkrönika från 1900-talets Finland skildrar tre generationer kvinnor i ett litet bysamhälle i norr. En man finns också med – maken till den ena av kvinnorna.

Berättelsen börjar med en ögonblicksbild från ett sjukrum. Året är 1996. Någon ligger på sitt yttersta och kämpar med hastigt uppflammande minnesbilder och febriga förhoppningar om förlåtelse och försoning. Något dramatiskt har ägt rum, exakt vad får vi inte veta för historien vevas hastigt bakåt till 1895 där den unga barnmorskan Maria just kallats ut för att hjälpa till vid en svår förlossning.

Maria är en stark och självständig kvinna. Ogift och utbildad med arbete och cykel, bygger hon snart ett stort hus till sig själv och den utomäktenskapliga dottern Lahja. Åren går. Vi får följa Maria i några korta kärva kapitel som matchar hennes karaktär. Här spills inga ord i onödan, Maria har fötterna på jorden och en rationell syn på livet.

Snart väntar dottern Lahja barn, någon erkänd far till barnet tycks inte finnas men hon gifter sig senare med Onni och får ytterligare ett par barn. Lahja arbetar som fotograf. Maken Onni är en god far och duktig hantverkare. Huset byggs ut och ståtar snart som byns största. Men allt är inte bra i familjen. Lahja är olycklig då Onni slutat röra henne och allt oftare gör sig tveksamma ärenden till Uleåborg. Lahjas bitterhet och förtvivlan drabbar hårt och kommer få stora konsekvenser för hela familjen.

Lahjas svärdotter Kaarina kämpar längre fram med relationen till sin svärmor. I det stora huset tassar alla runt farmor Lahja som blivit alltmer isolerad med åren. Ingen verkar tycka om henne, hon bjuds att äta när maten står på bordet, i övrigt undviker man samtal och umgänge då alla sådana försök slutar med konflikter och plötsliga urladdningar.

Berättelsens fjärde fokus ligger på Lahjas make Onni. Onnis tankar och göranden, precis som kvinnornas, är ett eget pussel. Ett pussel som gör att romanen får läsas på flera nivåer – både som en helhet men också utifrån de kalejdoskopiska delarna som snurras än hit än dit. På så vis är detta ett märkligt romanbygge. Persongestaltningen är bitvis nästan obefintlig, det som sker berättas mer eller mindre rapsodiskt och det är stora och plötsliga kliv mellan åren där vi bara får smaka på ögonblicken. Ändå lyckas författaren på de knappt 300 sidorna trovärdigt gestalta en hel släkts och flera generationers öden. Det är gripande och hela tiden spännande, en text som ropar på fortsatt läsning. Vad var det egentligen som hände mellan Lahja och Onni?

Similar Posts:

• Du tror du kuvar mig, liv?
• Kroppsligt sökande
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• En pappas historia
• Gråt i gränstrakterna