I ett rasande tempo tas vi med på Pranksters resa genom ett Nordamerika i kraftig förändring. Det är uppror mot föräldragenerationen, ”fri” kärlek, antikrigsdemonstrationer, Hells Angels, musikfestivaler, en Ken Kesey på flykt ifrån lagens långa arm – och så förstås droger. Mycket droger. Framförallt då syra, LSD, och de trippfestivaler och tripptester som Pranksters försökte sprida till den amerikanska befolkningen. Precis som bokens titel antyder är detta ett centralt tema i boken.

Wolfe rör sig mycket skickligt i gränslandet mellan fiktion och reportage, vilket gör det till en mycket personlig skildring av hippierörelsen i vardande. Stilistiskt kan boken raskt gå från raka reportage till inlevelsefull poesi, och tillbaka igen. Med stor känslighet och träffsäkerhet lyckas Wolfe på så sätt skildra rörelsen inifrån. Tack vare författarens mycket goda berättarförmåga ryckas man snabbt med, och det känns verkligen som att man som läsare är med när det begav sig. Det blir kort sagt i sin helhet en strålande skildring av några centrala gestalter under en av Amerikas kanske mest omvälvande tidpunkter.

En av Pranksters föregångare och inspiratörer i att experimentera med psykedeliska droger var författaren Aldous Huxley, som skrev boken En port till andra världen (The doors of perception). Många år senare kom Huxley att skriva en slags pendang på samma tema – Himmel och helvete (Heaven and hell). Det skulle vara intressant att läsa Wolfe göra en liknande pendang till Trippen – att gå tillbaka och reflektera över drogerna och deras inflytande på hippierörelsens senare öde.

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Inte så hippie
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Växa upp med hippies

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Similar Posts:

• Bioaktuell Ellis
• Karbonpapper
• Att vara eller inte …
• Så mycket som inte stämmer
• Ett fall och ingen lösning

När så Ken Kesey under 60-talet samlade ihop en grupp hippies för att med bussen ”Furthur” företa resor genom USA, i vilka man ämnade ta LSD och spela in ”den stora filmen” så var det Cassady som återigen satt bakom ratten. Även Ken Kesey har hävdat att Cassady var ett geni och att hans sätt att leva var en mer betydande konst än de böcker han själv skrev. Cassady attribuerades med nästintill övernaturliga krafter av hippiegenerationen och jämfördes med Stålmannen, Jerry Garcia har hävdat att utan Neal Cassady hade det inte funnits något Grateful Dead.

Trots denna ikonstatus så är historien om Cassady en rätt dyster historia, han var en hjälte för den inre kretsen i båda dessa generationer, men själv nådde han aldrig några yrkesmässiga framgångar utan hankade sig fram som järnvägsarbetare eller liknande jobb och lyckades aldrig få någon styrsel på sitt liv.

Vi får följa Cassady från hans barndomsår i Denver, tillsammans med sin alkoholiserade fader och sina sadistiska halvbröder. Den tid av hans liv som också beskrivs i den enda bok han lyckades skriva, om än inte fullborda, den självbiografiska The First Third som på svenska utgivits av bokförlaget Bakhåll med titeln Den första tredjedelen.

Det mesta krutet spenderas dock givetvis på hans kopplingar till beat-rörelsen, samt även på tiden tillsammans med Ken Kesey och hans Merry Pranksters. Ken Kesey and the Merry Pranksters kan man bland annat läsa om i Tom Wolfes The Electric Kool Aid Acid Test. Andra relevant boktips torde vara Carolyn Cassady, Neals frus böcker Off The Road och Heart Beat, varav den senare filmatiserats med Nick Nolte i rollen som Neal Cassady, Beat och The Last Time I Committed Suicide är två andra filmer där Cassady och Beat-rörelsen figurerar, en liten varning dock för att ingen av dessa tre filmer kan anses vara mer än okej, ingen av dem är dock dålig.

En av de saker Cassady var mest känd för var hans konversationsförmåga, att kunna hålla igång flera konversationer samtidigt, att kunna ta upp en flera dagar gammal konversation precis där den slutat. Hans förmåga att prata omkull kvinnor liksom att ta sig ur knipor med hjälp av sin snabba käft var mytomspunnen.

Personligen kan jag inte komma på en enda person jag hellre skulle vilja läsa en biografi om än Cassady, detta är en av få biografier som skrivits om honom och tyvärr är den inte så bra som man skulle kunna hoppas. Plummer tappar ibland fokus och svävar ibland bort från ämnet i sin iver att få berätta närliggande anekdoter som förvisso är väldigt intressanta, men eftersom det här är Cassadys biografi vill man på något sätt att han skall få dess odelade uppmärksamhet. En annan sak är att boken inte tillför så mycket nytt, eftersom jag länge fascinerats av Cassady visste jag redan mycket om honom och det var litet för dåligt med ny information och anekdoter jag inte redan kände till, men för en som inte vet så mycket om Cassady torde inte detta vara något problem. Även om man inte är intresserad av vare sig beat- eller hippie-litteratur så är ändå detta en läsvärd bok som fler absolut borde läsa.

Eftersom livet var Cassadys konst så tänker jag inte avslöja så mycket mer, jag behandlar det som en roman och vill inte avslöja för mycket av handlingen.

Cassadys sista ord var ”64.928″, men hur han dog och vad denna siffra hade för betydelse tänker jag inte avslöja, det får ni reda på när ni själva läser boken.

Similar Posts:

• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd
• Medel till litteraturikon
• Med Kerouac i väskan
• Klarar du syratestet?

På bussen hade man installerat ett kylskåp vilket var fullt med juiceburkar innehållande den då fortfarande lagliga drogen LSD. Tanken var att en del av resenärerna skulle ta LSD och de övriga skulle hålla sig nyktra och sköta inspelningsutrustingen, kameror, mickar etc. och spela in allt deras LSD-berusade kamrater företog sig. Den som körde bussen var ingen mindre än Neal Cassady! Tom Wolfe skrev den kanske mest ansedda boken om dessa resor, The Electric Kool-Aid Acid Test; och i samband med att jag köpte den boken passade jag på att också köpa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby utan att ha någon aning om vad den handlade om, jag ville helt enkelt bara ha en bok med den titeln i min bokhylla.

I någon mån kände jag till Tom Wolfe redan innan, jag visste att han hade skrivit såväl The Right Stuff som The Bonfire of the Vanities, de hade inte intresserat mig tidigare, men rekvirerades nu också pliktskyldigt till Tom Wolfe-samlingen. Jag läste The Electric Kool-Aid Acid Test och den föll mig i smaken, men sedan kom jag inte längre, andra författare pockade på uppmärksamhet och de övriga Wolfe-titlarna stod där och samlade damm i bokhyllan. Men så fick jag ett exemplar av Wolfes nya roman En riktig man i mina händer och min fascination för Wolfe började så smått komma upp till ytan igen. Titeln störde mig dock litet, En riktig man, vad var det för en titel i jämförelse med The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby? Men okej, titeln är inte allt och hippie-eran är trots allt sedan länge över, så när jag öppnade pärmarna till den drygt 700 sidor långa romanen så såg jag trots allt fram emot att läsa denna roman av Wolfe och ta reda på huruvida han kan skriva prosa också.

Det första jag gör efter att ha läst klart En riktig man är att gå och slå upp namnet Epiktetos i mitt filosofilexikon, namnet klingar vagt bekant, det har redan framgått i boken att han var en av stoikerna. I filosofilexikonet lär jag mig att stoisk etik hos Epiktetos får en tydlig religiös prägling i riktning mot kristen etik, jag plockar ner den eminenta Filosofins historia av Svante Nordin ur bokhyllan och lär mig där bland annat att det som gjort Epiktetos mest känd för eftervärlden är hans bok Handbok i livets konst. Inget av dessa två faktum förvånar mig, för inget av dessa två faktum är en slump. Filosofen Epiktetos spelar en central roll i En riktig man och valet av honom är väl genomtänkt från Wolfes sida. Man slås överhuvudtaget av hur väl genomarbetad romanen är och det märks väl att Wolfe gjort grundliga efterforskningar angående de ämnen och miljöer han skildrar i boken. Wolfe är trots allt i grunden en journalist och man får en känsla av att han ända ner till detaljnivå kollat upp fakta för att skildra ett Atlanta som stämmer med det verkliga Atlanta med en samvetsgrann journalistisk grundlighet.

I En riktig man får vi följa den åldrande fastighetsmagnaten och före detta fotbollsstjärnan Charlie Croker vars fastighetsimperium håller på att rasera på grund av ett dumdristigt skrytbygge han varit korkad nog att bygga, hans imperium har en skuld på 800 miljoner varav han personligen skrivit på lån för 160 miljoner.

Roger White II dras med smeknamnet Roger Too White eftersom han är blekare i hudfärgen än de flesta av sina svarta bröder och för att han envisas med att försöka passa in i det vita etablissemanget. Han är också en advokat som blir tilldelad sin karriärs svåraste fall, att försvara Fareek Fanon, Atlantas stora college-fotbollsstjärna som anklagas för att ha våldtagit dottern till en av Atlantas rikaste och mest inflytelserika företagsledare, företagsledarens dotter är givetvis vit och Fanon svart, varför fallet hotar orsaka rasupplopp, något man givetvis är mån om att undvika.

Raymond Peepgass är en gråblek kontorsråtta på PlannersBanc som varit delaktig i att bevilja de lån på cirka 500 miljoner till Charlie Croker som nu visat sig vara en synnerligen dålig affär. Ray befinner sig i en prekär ekonomisk situation och börjar så smått formulera en plan om hur han kan lösa sina ekonomiska problem med hjälp av hela den här affären med Charlie Croker.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Conrad Hensley som jobbar som fryspackare i ett fryslager på Croker Global Foods. Connie är bara 23 år men redan gift och har två barn, något som han ser på som ett stort misstag, han anser att detta gjort att han inte fått någon riktig chans. Till råga på allt förlorar han jobbet på grund av nedskärningar och därefter går mer eller mindre allt utför, men när han som mest behöver det får han styrka av Zeus genom Epiktetos tack vare ett minst sagt slumpartat möte.

I viss mån får vi också följa Charlie Crokers exfru Martha, men hon lyckas aldrig lysa fram som en riktigt tydlig karaktär, för det får hon alltför litet utrymme och är en alltför ointressant karaktär. Bokens fixstjärnor är istället Charlie och Conrad, men de andra behövs också för att väva samman det nät av levnadsöden som skildras i boken och de fyller också sin funktion. Bokens handling är också den mycket väl genomarbetad och de trådar som väver samman bokens karaktärer är många och ett flertal av dom föder också trevliga aha-upplevelser. Wolfe vågar också tydliggöra kopplingar som han sedan vägrar följa upp på det sätt man förväntar sig, vilket i mitt tycke är berömvärt, bara för att man får ett upplägg så måste man inte smasha varje gång, man måste kunna överraska också.

Sammantaget så är En riktig man en riktigt bra bok, språket och berättarstrukturen är bekvämt konventionell fast på ett stilrent och avslappnat simplistiskt sätt, det var länge sedan jag läste någonting såhär konventionellt och som dessutom är bra. Kanske är det bara jag, men i mina ögon så påminner Wolfes språk och berättarstruktur en del om Stephen Kings, lika konventionellt och enkelt men samtidigt kan man inte förneka att det är bra, man behöver inte alltid krångla till det.

Överlag är det inte mycket man irriterar sig på, redan under första kapitlet fick jag en känsla av att jag läst boken förut, men den försvann, i övrigt finns det väl några små detaljer som man irriterar sig litet på, oftast för att någonting i historien är "för enkelt" eller "för uppenbart", men ingenting som jag minns i efterhand, detta undantaget vissa översättningar. För visst är det väl så att när man läser en översatt bok så bedömer man i viss mån även översättaren, dennes tolkningar är ju trots allt avgörande för hur boken ter sig. Det är illa när man reagerar negativt på hur vissa ord översatts, det är illa när översättningen av en bok förtar och förstör intrycket av boken, men Caj Lundgren som översatt den här boken gör liksom ett antal misstag som man inte kan undgå och som man oundvikligen irriterar sig på.

Liten handbok för översättare:
"Headbanger" översätts aldrig och under inga villkor till "skallbankare".
"Motherfucker" bör man undvika in i det längsta att översätta till "morsknullare" eftersom det är ett ord som främst figurerar i halvtaskiga översättningar av engelskspråkig litteratur och varför ibland översätta det till "morsknullare" och ibland inte översätta det alls?
"Goddamned" bör man utan tvekan undvika att översätta till "gudsförbannad".

Alltså, sammanfattningsvis, romanen En riktig man får godkänt, som den rena underhållningslitteratur den är och som sådan är den ypperlig, medan översättaren med fördel kunde ha undvikit vissa fallgropar. Jag tror nog att de övriga Wolfe-titlarna i min bokhylla ligger bättre till för att bli lästa nu när mitt intresse för honom åter väckts till liv, det kanske är dags att läsa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby och ta reda på huruvida den är mer än en cool titel, någon av texterna i denna bok som också är Wolfes debutalster skall handla om Phil Spector har jag förstått och tråkigare ämnen kan man ju avgjort hitta.

Similar Posts:

• Klarar du syratestet?
• Kanske mest som kuriosa
• Inspirerande är en underdrift
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• TheFastestManAlive