Midnight Atlanta är den tredje boken i en serie som handlar om McInnis, Boggs och Smith. År 1948 jobbade de tillsammans på den första enheten i Atlantas polisorganisation med svarta patrullerande poliser. Nu är det år 1955 och dynamiken är något förändrad. Smith jobbar numera som journalist på en dagstidning vars läsare i huvudsak är svarta medborgare.

Mordet på tidningens chef Bishop sammanför de tre männen igen. Ingen av dem kan nöja sig med teorin som den vitbemannade kriminalenheten presenterar: att Bishops fru skjutit sin man.

Miljön som beskrivs visar ojämlik behandling av människor. Sjukhuset är separerat för vita med bättre utrymmen och utrustning och sämre utrustade zoner för andra grupper. De svarta poliserna saknar tjänstebilar och deras kontor ligger i en källare som besöks av råttor.

Till intrigen hör några utvikningar som breddar samhällsbeskrivningen. Ett rättsfall där en svart pojke felaktigt anklagats för att ha våldtagit sin vita flickvän skapar rubriker liksom kampen om rätten att sitta på bussens alla säten. Montgomery är staden där medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare. Den usla finansieringen av skolor för icke-vita elever är en frustration för de drabbade. USA:s systematiska diskriminering av svarta och andra etniska grupper kände jag till sedan skolåren men jag mindes inte att stöd fanns i Jim Crow-lagar som upphörde först under mitten av 1960-talet.

En annan historisk verklighet som tas med i händelseförloppet är kommunistskräcken. Den får dessutom direkt påverkan på våra huvudpersoners arbete när några FBI-anställda dyker upp. Jag konstaterar att det polisiära utredningsarbetet inte direkt gynnas av hur landets inre säkerhetstjänst instruerats att jobba. Ofrivilligt går mina associationer till hur utredarna av Palmemordet måste ha fått instruktioner av en chef som tjatade om kurdspåret.

Med Smiths journalistiska grävande ges dåtidens kommunistskräck ännu en vinkel. Nämligen att medborgarrättsrörelsen oroades över att organiserade kommunister skulle kidnappa de aktuella orättvisefrågorna. Blotta misstanken på kopplingar till kommunister skulle stanna upp arbetet med att få stopp på de diskriminerande lagarna, får Smith höra.

Skildringen visar på ett intressant sätt hur många krafter samverkar i en samhällsförändring. Tidningar som startades av och lästes av den svarta befolkningen har varit viktiga för att få slut på diskriminerande lagstiftning i USA:s moderna historia. Dagspressen med vita utgivare och läsare rapporterade högst sällan om de uppenbara orättvisorna. Om det överhuvudtaget skrevs något om dessa ämnen, var vinkeln redan färdig: Den svarta delen av befolkningen var främmande, ryslig och måste hållas isolerad.

För det mesta lyckas Mullen när han nyttjar fördelarna med det allvetande berättarperspektivet. Inre tankar, dialog och action växlar om vartannat. McInnis, Boggs och Smith har sina egna uppväxter och relationer som fyller tankarna och personteckningen ges flera skikt. Slagsmålsscenerna glider däremot farligt nära farsen med sina detaljerade beskrivningar av spända knytnävar eller armar som krokar tag om halsen.

Intrigens vändningar, de mångbottnade romanfigurerna och framför allt tidsskildringen gör likväl deckaren synnerligen läsvärd.

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• Delad stad
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Spännande men alldeles för spattigt
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

Samtidigt försöker de svarta poliserna Smith och Boggs skapa ordning i Darktown, vilket är allt annat än lätt. De har inga resurser och får inte göra några större spaningar på egen hand. För att få tag i gamla polisrapporter måste de gå genom sin vita polischef. Men värst av allt är att många av de vita poliserna direkt motarbetar dem genom att ta emot mutor från brottslingar som verkar i de svarta delarna av staden. Det är svårt att skrämma en langare som vet att han backas upp av de vita poliserna. Smith och Boggs vill dock inte se sig slagna utan går utanför ramarna för att skipa rättvisa, något som får större konsekvenser för dem själva än de kunnat ana.

Vit eld är uppföljaren till Mullens Darktown, som blev en succé och utsågs till årets bästa översatta kriminalroman 2018. Jag gillade den första, även om jag tyckte att den haltade på en hel del sätt, och tyvärr har uppföljaren samma problem.

Det som gör både Darktown och Vit eld så intressanta är rasperspektivet, som lyfts på ett kreativt och spännande sätt och det lyckas Mullen verkligen med. Problemet är dock att de också ska vara deckare, något som går sämre. I Vit eld frågar jag mig halvvägs igenom boken vad det är för brott som egentligen utreds, vad målet med handlingen är tänkt att vara, och lyckas inte komma med något riktigt bra svar. Det är så många olika småspår att det är svårt att hålla ordning på helheten och inget känns riktigt angeläget. Ibland känns det som att Mullen helt enkelt tappar bort handlingen i sin iver att skildra alla olika sätt som livet var svårt på för svarta på 50-talet.

Handlingen tar plats två år efter den förra boken vilket nog är ett smart drag eftersom det ger utrymme att låta de svarta poliserna ha växt in i sina roller lite mer än i den första. Tråkigt nog upplever jag inte att denna möjlighet riktigt utnyttjas; Smith och Boggs känns som ganska samma personer, trots att två år har gått. Detta kan också bero på att vi inte får spendera så mycket tid med våra huvudpersoner, eftersom fokaliseringen konstant skiftar till nya karaktärer. Det hade kunnat vara ett snyggt sätt att få fler perspektiv, men känns mest rörigt och bidrar definitivt till min ovanstående svårighet att identifiera en tydlig handling.

I slutet av dagen är Vit eld en deckare mer för den som intresserar sig för medborgarrättsfrågor och USAs historia av diskriminering mot svarta, än för den som vill ha en tajt och spännande deckare. Med det sagt är samhället den avtäcker riktigt hemskt och tankeväckande, så jag tar i alla fall med mig lite nya perspektiv från den.

Similar Posts:

• Delad stad
• Deckare med bredd och djup
• En lagom god idé faller hejdlöst
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Undercover i Ku Klux Klan

Den här historiska situationen är utgångspunkten för Thomas Mullens kriminalroman Darktown. Lucius Boggs och Tommy Smith är två av dessa nyrekryterade svarta poliser, som en kväll på sitt pass försöker stoppa en berusad vit man som mejat ner en lyktstolpe med bil. Med i bilen finns en misshandlad svart kvinna som morgonen därpå hittas död.

Som svarta polismän har Boggs och Smith vare sig befogenheter eller resurser att utreda allvarliga brott, men eftersom den unga mördade kvinnan är svart och ingen direkt verkar bry sig om vem hon är eller vad som har hänt henne, inleder de sin egen, högst inofficiella utredning. Oväntad hjälp får de av en ung vit polisman, Denny Rakestraw, partner med en av poliskårens riktigt sviniga gamla rasister, och som helt enkelt börjar få nog av stadens rasmässiga status quo.

Skildringen av den här tiden och miljön – på en gång så stadd i rörelse och så frustrerande trög – är Mullens stora styrka. Såväl vita som svarta huvudpersoner ställs ständigt inför dilemman: försöka göra det man upplever som rätt eller vara diplomatisk? Också det moraliskt rätta kan få fruktansvärda konsekvenser i ett djupt orättvist samhälle, och hur ska man egentligen orka leva, eller ens överleva, med de sociala konsekvenserna av att sätta sig på tvären?

Den här brutala verkligheten blir levande i Darktown – kanske faktiskt snäppet mer engagerande än själva brottsutredningen. Skulle jag önska mig mer av Mullen, och det här är redan en välskriven och väl underbyggd roman, så vore det just att han gett sitt offer lite mer kött på benen och därmed uppbådat större känslomässigt engagemang i hennes liv och alldeles för tidiga död.

Under hösten utsågs Darktown till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska deckarakademin. Inte minst därför finns kanske gott hopp om att Mullens uppföljare, Lightning men, också dyker upp på svenska snart.

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• Deckare med bredd och djup
• Det bubblar i Brighton
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Att plötsligt vara Fienden