Journalisten och författaren Thomas Kanger har inte bara skildrat samhällets vanvård av utsatta barn i flera tevedokumentärer. I och med dem har han också bidragit till att de drabbade fått den där ersättningen, men kanske framför allt till att de äntligen blivit erkända och hörda. I Stulen barndom frågar han sig bland annat hur det kunde ta så lång tid innan någon var beredd att lyssna.

Stulen barndom är full av dessa röster, av berättelser om övergrepp, godtycke och döva öron. Det som hänt de här barnen är ofta svårt att berätta om. När de ändå lyckas med det får de oftast bara ovett eller likgiltighet till svar. Deras anklagelser mot fosterföräldrar eller vårdare utreds inte. Långt senare blir det ett Moment 22 i arbetet med ersättningsansökningarna: institutionerna har ju sällan dokumenterat sina egna övergrepp.

När Kanger sätter in barnhemmens vanvård i historiska sammanhang betonar han det socialdemokratiska välfärdssamhället (fast liknande övergrepp finns i mängder av stater, oavsett politisk färg). Kontrasten är slående: medan ”vanliga” barn steg för steg får bättre skydd mot aga, barnarbete, ekonomisk och social utsatthet, lever barnhemsbarnen i en tragisk eftersläpning och skyddslöshet. Långt efter att barnarbete, ”uppfostrande” misshandel och andra fysiska bestraffningar formellt förbjudits hör de till rutin på många av de institutioner som är till för att hjälpa barnen.

I andra sammanhang är övergreppen inte alls sanktionerade, men de ansvarigas ovilja att lyssna, följa upp och helt enkelt hålla koll på sina skyddslingar gör dem kanske till och med mer utsatta än de varit innan de hamnade i det Kanger kallar ”samhällets vård och våld”. Risken att utnyttjas sexuellt snarare ökade än minskade på hemmen, konstaterar han.

Jag fastnar särskilt för det där med uppföljning – man tänker sig ju att sådant ska höra till det byråkratiska samhället styrkor – men det verkar i princip icke förekommande att någon frågat sig: ”Hjälper vi alls de här barnen?” Av de före detta omhändertagna som talat eller skrivit till Kanger råder delade meningar; det var kanske trots allt bättre än att vara kvar hemma.

Den statistik författaren tar fram är dyster: Många av de omhändertagna barnen är andra eller tredje generationens omhändertagna. Hälften har fått egna barn omhändertagna. Många dör unga.

Kanske hade de gjort det även utan samhällets inblandning. Kanske i ännu högre grad. Men den vuxenvärld som skulle skydda skadade dem, det går inte att komma ifrån. Låste in dem och utelämnade dem till pedofiler och sadister. Behandlade dem ytterst fördomsfullt – efter en stor kartläggning av ”tattare” ökade dessas överrepresentation bland de omhändertagna barnen drastiskt. Det krävs inget långt minne för att koppla det till romsk upprördhet över Skånepolisens klumpiga register.

Kanger har ytterligare en käpphäst, ett reportage som inte fått samma genomslag som de om barnhusbarnen fick. Det handlar om förståndshandikappade som tycks ha svultit ihjäl under andra världskriget på Vipeholms sinnessjukhus i Lund. Svultits ihjäl. Inflytelserika personer som var inblandade i den här hanteringen av människor har lagt locket på, menar författaren. Längre tillbaka i tiden än så, att det fortfarande finns människor i livet med intresse av att göra det, ligger de här händelserna alltså inte.

Similar Posts:

• Stark deckardebut med mersmak
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• Jag tänker på Reijo
• Det är viktigt att lyda lagen – förutom när den är dålig
• Långsiktigt hållbar hållbarhet

Med Första stenen debuterar Thomas Kanger som deckarförfattare. Han är född 1951 och har tidigare bl.a. arbetat som reporter på TV4:s Kalla Fakta. Boken är den första delen i en serie om kriminalassistent Elina Wiik.

Elina Wiik, 32, arbetar vid Västeråspolisen. Hon är singel, men har ett distansförhållande till Martin, en gift, betydligt äldre man. Hon är ambitiös och på väg uppåt i karriären. Inte sällan använder hon okonventionella metoder i sitt arbete, metoder som kriminalinspektör Jönsson avfärdar som kvinnligt trams. Elina har svart bälte i karate, vilket visar sig komma väl till pass.

Folkets Hus i Surahammar utsätts för mordbrand och vaktmästaren innebränns. Vittnesuppgifter, lämnade av ynglingen Peter Adolfsson, riktar polisens misstankar mot Ismail Mehmedovic, en invandrare från Bosnien. Han äger puben Ladan och motivet anses vara att undanröja en konkurrent, puben i Folkets Hus.

Elina deltar i utkanten av brandutredningen, men kopplas senare bort för att i stället utreda ett försvinnande. Den försvunne är mordbrandsvittnets far, en till synes rejäl, oförvitlig och frireligiös bruksarbetare. Givetvis kopplar Elina ihop de båda fallen och till kriminalinspektör Jönssons stora förtrytelse inser hon på ett tidigt stadium att mordbrandsutredningen har stora svagheter och att ett justitiemord är på väg att begås. När den försvunne småningom hittas mördad bekräftas också Elinas misstankar om att onda krafter verkat i familjen Adolfsson.

Med Första stenen gör Thomas Kanger en mycket stark deckardebut, en debut som minst sagt ger mersmak. Språket är glasklart och håller hög kvalitet utan att på något sätt kännas konstlat. Det är en trovärdig roman Kanger skrivit, med motivkretsar hämtade från ett nutida Sverige där främlingsfientlighet, utanförskap, religiöst hyckleri och övergrepp inom familjen är några av ingredienserna. I det intensiva spaningsarbetet blottlägger Kanger också den patriarkaliska sexism som tycks finnas inom poliskåren, men ur den striden går Elina Wiik förstås segrande, om än inte triumferande.

Med förväntan ser jag fram mot nästa del i serien om Elina Wiik. Då kanske Västeråspolisen också äntligen lyckas avslöja mordbrännaren i Surahammar?

Similar Posts:

• I samhällets vård och våld
• Realistisk ridskoleskildring
• Ponnylycka
• Drogmisär
• Tam barnbok