Mårten Melin är aktuell med Lite mer än en kram, en ungdomsbok om de första trevande sexuella situationerna i en ung killes liv. Jag passade på att intervjua honom om boken och om hans skrivande.

Först och främst; hur kom du på idéen till att skriva den här boken, Lite mer än en kram?

Det kom från lite olika håll. Jag skrev lätt snuskigt första gången i Som trolleri (2010) när 12-åriga Mona stoppar ner handen i Mikaels byxor och smeker hans … svans. I Förvandlad (2011) skrev jag om Måns och Felicia som blir förvandlade till stora kattdjur när de blir ”amoröst retade”, och i lättlästa böckerna om Måns och Emma (2010-2014) handlar det först om första dejten, sedan om första kyssen, om första övernattningen, första hånglet och så vidare. Sedan läste jag Tony Elgenstiernas bok om Hans-Eric Hellbergs bok Kram och uppståndelsen kring den. Det slog mig att ingen riktigt skrivit om sex för barn på det sättet på länge. Ja, och så märkte jag hur intresserade av sex många 12-åringar jag träffade på författarbesök var. Jag ville skriva något för dem.

Lite mer än en kram handlar mycket om sex, fast sett ur en ung tonårings perspektiv. Var det svårt att hitta rätt nivå? Kommer du ihåg hur det kändes själv att vara tretton, eller har du använt dig av andra källor för
research, och i så fall vilka?

Jag kommer ihåg allt, haha. Det är tråkigt att unga människor som vill läsa om sex nästan alltid är hänvisade till berättelser för äldre, ungdomsböcker, vuxenböcker, filmer … Ja, och så porr på internet som bara är några klick bort, och Paradise Hotel på teve.

Är det svårare att skriva om sex än om andra saker?

Nä, det är ju enklast att skriva om sådant en känner till själv. Det gäller nog bara att komma över en tröskel. ”Det här kan jag ju inte skriva, vad ska folk säga då?” De får säga vad de vill, jag vet att den här boken behövs. Det har redan många skolbibliotekarier vittnat om.

När skriver du helst på dagen? Har du ett kontor du går till eller var sitter du när du jobbar?

Jag har ett litet arbetsrum hemma i lägenheten, en gammal klädkammare med fönster. Och jag skriver när ungarna är i skolan och i förskolan, alltså på dagtid. Sex timmars arbetsdag!

Du är väldigt produktiv. När jag kollar din utgivning är det flera gånger som du gett ut många böcker på ett år. Hur snabbt skriver du egentligen? Hur ser processen ut från idé till färdig bok för dig?

Jag tycker det kan ta ganska lång tid ibland, men jag gör ju det här på heltid. En roman tar ett halvår att skriva, från idé till färdigt manus. I bästa fall. Men många av mina böcker är lättlästa, och väldigt korta. Där kan arbetsprocessen vara en vecka ibland. Helt galet! När jag skrev noveller till min novellbok Liksom helt magiskt som kom tidigare i år var novellerna väldigt idéburna. Det räckte ofta med att få idén och så pang! så skrev novellen nästan sig själv. Sedan kan det ju vara så att jag hade kunnat fila längre på mina historier. Men jag är otålig och tröttnar snabbt. Då vill jag bli klar och sätta igång med något annat. Jag har redan skrivit uppföljaren till Lite mer än en kram som ska heta Mycket mer än en puss. Där är det Isa från första boken som berättar. Kommer hösten 2015.

Vad tycker du om att läsa för böcker, när du själv läser?

Kärlek och skräck. Samma som jag skriver. Just nu plöjer jag hela Neil Gaimans Sandman. Jag läser också Kelly Links noveller som jag är väldigt glad i. Vad som helst kan hända i dem, de säger så mycket om vad litteratur kan vara. Rainbow Rowells böcker är nya favoriter. Och så försöker jag hänga med i vad som händer i Spider-Man så här 37 år efter att jag läste serien för första gången.

Lite mer än en kram rekommenderas för 9-12åringar. Vad läste du när du var i den åldern?

Mnja, 11-13 säger både jag och förlaget. Sedan att biblioteken och bokhandeln har sina strikta åldersindelningar är lite synd tycker jag. Men, jag läste det som en läste på den tiden. Astrid Lindgren, Hans Peterson, Hans-Eric Hellberg, Sven Wernström … Och så Marvel. Det enda DC jag läste var House of Mystery, de gick i Sverige i en tidning som hette Mysterieserier. Och så slukade jag Richmal Cromptons Billböcker. De är fortfarande himla bra.

Vad håller du på att skriva just nu?

Jag ligger så bra till med många titlar i pipelinjen, så nu tänkte jag ha min ”Jimi Hendrix ’69”-period: testa och se vad som händer och inte oroa mig så mycket för resultatet. Otroligt lyxigt, så klart. Men jag har en novell från min novellsamling som jag vill skriva vidare på och det har jag börjat så smått med. Och så vill jag skriva skräck för sjuåringarna, skrämma dem lite lagom så där.

Du är ute en hel del på skolor och pratar om ditt skrivande. Om man själv är intresserad av att skriva, vad är dina bästa tips då? Ge minst tre.

Läs mycket och titta på film för att få saker som du kan sno. Skriv sådant som du själv skulle vilja läsa. Och undvik så många adjektiv du kan. Och adverb!

Similar Posts:

• Porr för barn – en bra idé?
• Sköna snubbar
• ”Du säger inget till någon, va?”
• En sorts hemlig klubb
• Förbudslistor och läslistor

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont