De saknar klorofyll, svamparna. Med andra ord kan de inte använda solljus för att binda kolhydrater. Men liksom gröna växter behöver svampar kolhydrater för att växa. Därför tar de i stället sin energi från nedbrytning av organiskt material.

Det är lätt att tänka att de därmed parasiterar. Så är det. Men innan vi alltför indignerat pekar ett anklagande finger bör vi besinna att här är människor och svampar lika goda kålsupare. Ja, alla djur är i detta avseende som svampar.

Och svampar kan vara både roliga att plocka och goda att äta. Vi kan parasitera tillbaka, om man vill se det så! Men man behöver kunna skilja de ätliga från alla andra. I synnerhet behöver man kunna identifiera de rakt av giftiga svamparna. Så då kan det vara på sin plats med en svampbok.

Vad utmärker en god svampbok? Jag tänker att nummer ett – självklart – är att den underlättar identifiering av arter. Till det ändamålet är tecknade bilder att föredra framför fotografier. Det är något med den mänskliga tolkningen som är enklare för en annan människa att läsa.

Det andra jag uppskattar är enkelheten att bära med sig. En god svampbok ska vara så liten att den passar i vilken ficka som helst. Till detta hör att den bör vara tryckt på papper som inte är alltför känsligt för fukt. Den som är ute i skogen kan ju överraskas av regn.

Det tredje är pedagogiska beskrivningar i text av relevanta arter. I texten behöver avvikelser från det normala anges. Om storleken, färgen eller formen kan variera så är det i texten det behöver framgå.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga, i fallet Tukan förlags svampbok. Storleken är 13 gånger 9 cm. Det är en översatt bok. Kanske är det därför vissa för svenska förhållanden mindre vanliga svampar förekommer, vilket kan kännas som ett onödigt brus. Kanske är det också därför som registren, det finns ett för svenska namn och ett för vetenskapliga, inte ger träff på ”Karljohan”. I stället behöver man veta att ett alternativt namn för samma sort är ”Stensopp”.

Similar Posts:

• Vad är egentligen en svamp?
• Barn inget hinder för uteliv
• Bildskön och passionerad handbok
• Kvickheter i tjatig text
• Poesi med en räv bakom örat

Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

Tretton svampar presenteras i var sitt kapitel och får representera de olika egenskaper och karaktärer som svamparna omkring oss bär på. Vi får bland annat lära känna vår älskade kantarell, japanernas älskade goliatmusseron (som också hittats i Sverige!) och den fruktade vita flugsvampen. Ett kapitel ägnas hussvampen och hur det kan komma sig att en svamp så effektivt kan bryta ned friskt trä. Och varför ser vi den aldrig någon annanstans än i hus? Var kommer den ifrån?

Vi får lära oss mer både om de biologiska aspekterna och de kulturella. Forskningen börjar mer och mer förstå svamparnas roll som kommunikatörer och näringsförmedlare i skogen och hur växter och svamp lever i komplicerade förhållanden med varandra som tar lång tid att bygga upp. När en skog kalavverkas är det bara vissa svampar som klarar av att etablera sig igen, många försvinner för gott. I Japan är det lika viktigt att äta färsk goliatmusseron på hösten som att uppleva körsbärsblomningen på våren, men eftersom många skogar där svampen trivts har avverkats så är svampen idag en lyxprodukt för fåtalet.

Svamparnas förunderliga liv är en luftig och snyggt formgiven bok. Jag gillar särskilt hur man låter kapitelsvampen följa med som en liten avsnittsdelare igenom hela kapitlet. Både formgivningen och författarnas entusiasm gör detta till en mycket lärorik bladvändare. Det som drar ner helhetsbetyget är att det används lite väl mycket nyskapande bildspråk. Jag blir helt yr i huvudet av alla liknelser och metaforer som snurrar runt i huvudet och jag får koncentrera mig för att hålla mig kvar vid ämnet och inte spinna iväg någon helt annanstans. Jag hade mycket svårt att komma in i boken och hade jag inte läst den för att recensera hade jag ganska snart gett upp. Jag förstår att detta är en smaksak och i andra recensioner framhålls språket som lättbegripligt och pedagogiskt. Men en liten varningsflagg till dig, som precis som jag, har svårt för när språket blir alldeles för bildmättat. Jag inser att ämnets komplexitet kräver metaforer, men jag hade önskat en viss ransonering.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Poesi med en räv bakom örat
• Det var bättre förr
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

Och då tycker jag den 78-årige Bengt af Klintberg ändå har levt ett rätt innehållsrikt liv. Kanske är han mest känd som författaren till tre böcker om vandringssägner Råttan i pizzan, Den stulna njuren och Glitterspray. Böckerna som blev så omtalade att hans efternamn numera är en vedertagen synonym för ordet vandringssägner. Säger jag ”klintbergare” vet du direkt vad det handlar om.

Redan på 60-talet var af Klintberg även aktiv – åtminstone i utkanten  - av den löst sammansatta Fluxusrörelsen. I USA var Yoko Ono ett känt namn inom den rörelsen. I Sverige och ute i Europa bidrog Bengt af Klintberg till en rad happenings och konstnärliga events. I hans egna bok Svensk fluxus från 2006 minns han bland annat när han stod och skramlade med plåthinkar på ett tak, intill en naken kvinna i en skottkärra full med äpplen.

Vad nu än Fluxusrörelsen satt för avtryck i konsthistorien, gillar jag av någon anledning idérikedomen, naiviteten, friskheten i det som verkar ha varit rätt glada upptåg. Det är det därför med stor iver jag tar mig an Bengt af Klintbergs senaste diktsamling. Om svamprötterna i skogen lever i ständig symbios med de omgivande växternas rötter, så tycker jag mig se vad Bengt trampat fram och hämtat näring. I varm eftertänksam humor. I alltför mycket poesi är det en bristvara. Men inte i Bengt af Klintbergs.

Den absoluta toppskivlingen i denna samling, är när han sammanfattar hela sitt liv på tretton rader i det allvarliga poemet ”Sen insikt”.

Strängt taget

har mitt snart åttioåriga liv

varit en enda lång svamptur.

En samlare har jag varit,

visstidsanställd vid markens arkiv

och molnens bibliotek.

Jag har lärt mig strunta i

de oregelbundna cirkelmönstren

av oätligt, mer eller mindre giftigt,

och hitta oupptäckta ställen.

Min lust har stått till att följa vittringar,

nosa upp dolda livsförnödenheter.

Inser nu att jag är en hund.

Klart lysande trattisar i af Klintbergs poesiskog är också ”Svampplockarens musik” eller de känsliga formuleringarna kring den fingersvamp som spindeln rapporterar om i ett poem.

Här och var bland dikterna är metaforerna efter poetens 78-åriga liv dock rätt trötta och slitna, och han dödar sin fina skogsmagi rätt effektivt han kommer in med sin sakliga folklivsforskarröst i ”Kungliga introduktörer”.

Ändå – Bengts poesi har en glimt i ögat i denna samling – det emellanåt kan vara svårt att värja sig ifrån. Det finns en busig ung man från 60-talet där nånstans.

Similar Posts:

• Hur får man kunskap om myter, traditioner och folkminnen?
• Blandat under bokstaven H
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Vad är egentligen en svamp?
• Svampbok med check på nästan allt

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Similar Posts:

• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Bära fjärilar i låret
• Medioker mordhistoria