Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Kulregn över Himalaya
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Nya vägar
• Hugger i sten

Canongates mytserie, där moderna romanförfattare bjuds in att berätta om gamla sagor, myter och legender, har hittills hållit sig till övervägande del i östra Medelhavet, och med något enstaka undantag – Viktor Pelevins The Helmet of Horror – har resultatet varit ganska meh. Su Tong, i väst mest känd för Den röda lyktan, sätter i alla fall ett annorlunda perspektiv på saken. Binu och den stora muren är baserad på sagan om Binu, en kvinna vars man blir bortförd för att bygga den kinesiska muren, och hennes långa vandring tvärsöver Kina för att se till att han får en rock till vintern.

Tyvärr betyder ju "annorlunda" inte nödvändigtvis "bra".

Vilket är väldigt synd, för här finns i grund och botten en historia som definitivt fortfarande är väldigt relevant, inte minst (kan man tänka) för en medborgare av folkrepubliken. Ett jätteprojekt ska byggas, det har beställts av en kung som nästan ingen sett på nära håll, och folket förväntas uppoffra sig och inte klaga: det absolut värsta brott man kan begå i Binu och den stora muren, förutom att lönnmörda kungen eller vara olydig mot sin lokale furste, är att gråta. Speciellt då om man är kvinna, fråntagen rätten till egendom, rätten till sin egen kropp, och rentav rätten till sina egna känslor. Herregud, det är smått Orwell möter Konfucius när vi följer Binu genom ett Kina där hon springer (och går, och slutligen kryper) ihop med med människor från alla samhällsskikt fram till en slutscen som nog skulle se riktigt pampig ut på film.

Men trots allt det där måste ju en gammal historia kunna beröra på något annat plan än "hmmm, snygg metafor där"; det måste finnas en känsla av liv, ett persongalleri som gör att man inte bara förstår utan känner berättelsen också. Och där faller Binu pladask. Visst, det är fullt möjligt att det är ett kulturgap jag ramlar i här; kanske de otaliga utvikningarna in i till synes meningslösa sidoberättelser är tänkta att tillföra något extra djup till en bok som för mig mest känns livlös, full av klumpig magisk realism som helt missar "realism"-biten, befolkad av platta, endimensionella figurer. Vår hjältinna gör just aldrig något annat än att gråta (hinkvis, bokstavligen), tråna och längta efter döden, från första sidan till den sista, och ingen av de dussintals andra karaktärerna gör något annat för storyn än att ge henne konstlade hinder att komma förbi på vägen. Paulo Coelho vore stolt. Ett tag håller det, men inte i 450 sidor; till slut blir det bara straffmarsch.

Jag kan förstå varför Su Tong tycker historien är värd att berätta. Men precis som många av dem som slavade på kinesiska muren blir den krossad under vikten av en massa fyllnadsmaterial som inte fyller någon annan funktion än att hålla folk ute.

Similar Posts:

• Staten knådar medborgarna
• Ett bröllop och fyrtio begravningar
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Grallimatik
• Rakt i ansiktet