Gång på gång är skogarna rosa är ett urval dikter ur Dickinsons digra produktion. Emily Dickinson levde 1830-1886, och ett tag var hon så pass produktiv att hon skrev en dikt om dagen. I sin samtid missförstådd; hon kunde ju varken rimma korrekt eller hålla sig till begriplig radbrytning! Bröt helt mot 1800-talets skolning. Snarare hade Dickinson ett helt eget, fritt förhållningssätt till diktande, vars stil ingen annan riktigt kunnat mäta sig med.

Det jag tycker att Jäderlund främst har lyckats fånga i sin översättning är det personliga tilltal Dickinson ofta använder sig av. Det är en loj ton, en kaxighet, en sorts uppgiven svärta som jag är väldigt förtjust i.

Jag tänker -
Jorden är knapp -
Och Oron – absolut -
Och många – sårade -
Men – Än sen?
Jag tänker –
Vi borde
dö -
Den mest – Vitale
Övertrumfar inte
Förfallet -
Men – Än sen?
Jag tänker -
Att i ”Himlen” -
På något sätt – ska det jämnas ut -
Nå’n ny Ekvation – ges till slut -
Men – Än sen!

Jäderlund skriver själv i efterordet att hon sökt översätta ord för ord så långt det gått. Att hon på detta sätt velat testa om det går att uppnå något, komma än närmare Dickinsons lek med ord och betydelser än tidigare översättningar förmått göra. Det är en god tanke, och jag tycker verkligen att det finns en närhet som flera andra översättare saknar. Men det som också händer, som ni ser i exemplet ovan, är att det infinner sig en svårlästhet, som det tar ett tag att komma förbi. Talstreck, kursivering och versaler, det är detaljer som brukar plockas bort eftersom det inte är grepp som används i dagens språk eller överhuvudtaget i svenskan, så utspritt som det används här. Samtidigt har hon ju rätt, Jäderlund, när hon skriver att ordet ”Innerlig” med stor bokstav, säger något annat än ordet ”innerlig” skulle ha gjort.

Både efterordet av Jäderlund, och förordet av Staffan Söderblom, som mer övergripande diskuterar olika översättningar och de val översättarna har gjort, är väldigt bra och hjälper läsningen, särskilt för de som inte är så insatta i Emily Dickinsons produktion sedan tidigare. Ändå funderar jag över om de inte borde ha bytt plats? När jag läst efterordet känner jag nästan att jag vill läsa om samlingen direkt igen. Vilket kanske förvisso inte är något negativt, men ändå. Det finns en otillgänglighet i det avbrutna språk som översättningen ger, och först när jag läst efterordet kan jag se på den med andra ögon och lättare ta till mig den.

Dickinsons poesi handlar om natur, romantik, död, liv. På många sätt påminner hon om Karin Boye i sina funderingar, om än inte alls i sin stil. Det finns också en lesbisk underton att läsa in. Eller var det så man skrev dikter till sina väninnor på den tiden?

Jag visade henne Höjder
hon aldrig såg –
”Vill du klättra” sa jag?
Hon sa – ”Åh, nej” –
”Med mig” – sa jag -
”Med mig?”
Jag visade henne Hemligheter –
Morgonens Näste -
Repet som Nätterna
lagts över –
Och då – ”Vill du
som Gäst mig ha?”
Hon kunde inte få fram sitt Ja -

(…)

Bonniers utgåva är ett litet konstverk i sig, med sitt naturvita rena omslag där orden är karvade och blir som blindskrift under händerna…

Trots att Dickinson levde ensam i sitt barndomshem i Amherst, Massachusetts hela sitt liv med bara få resor utomlands, kommunicerandes med omvärlden via brev, så är det förvånansvärt mycket liv i hennes texter. Visdomsord samsas med brinnande åtrå. På något vis har jag svårt att tro att hon, som Staffan Bergsten i en universitetsutgåva påstår i sitt förord: flydde den fysiska kärleken för ensamheten och poesin. Kan någon verkligen skriva så bra om kärleken utan att själv ha upplevt den? Det undrar jag…

Similar Posts:

• Vackert om obehagligheter
• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Dickinsons vulkaner
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Poesi für alle

Den inläste kan bläddra runt och bedriva jakt på sprickorna innan den monumentala metaformuren murats färdigt. Till exempel undviker senare diktning sentimentalitet som att ”en tung gren röres av heliga strömdrag”. Likaså haltar bilden av simmaren som ”ett lockbete / för den hungriga bryggan” rätt duktigt i sitt försök att skruva upp en situation med laddning. Sammantaget är den unge Tranströmers lyrik mer uppenbart andlig och överrumplingseffekten överskattas på ett sätt som gör den något obeständig mot omläsningar.

En intressepunkt är fyraradingen ”Lento”, vars drag av grotesk är sällsynt efter debuten samtidigt som bildens slagkraft är bekant. Det modernistiska manéret att vägra versaler skulle 17-åringen senare överge:

vi ska alla dö av för tungt huvud
      av för stora ögon
             av släpande hår
vi ska alla förstenas i tunga vatten

Ellerström spekulerar kunnigt i förmodade influenser och redogör för tidens litteraturtrender och publicistiska förhållanden. Men i presentationsteknik måste han anmärkas. Det finns en anledning till att infoskyltar sätts vid sidan om konstverk, att musiker gör paus mellan låtarna och att bonusmaterialets berättarröst är frånskilt filmen i dvd-utgåvor. Här är varje dikt trångt omringad av Ellerströms kommenterande och bara en tom rad gör uppehåll däremellan. Sportsligare vore om läsaren själv fick besiktiga hur dikten stod pall ensam mot arkets neutrala rymd. Han borde valt förord och dikt i två skilda avdelningar.

Ellerström finner att ”dikterna i sig själva är intressanta” men skriver underligt nog också att ”man ska naturligtvis inte lägga alltför stor vikt vid dessa gymnasist- och studentdikter.” Detta, tillsammans med upplägget, är att göra dikterna till små kuriosa vars värde ligger i varslet om kommande framgångar och alltså föga värt av egen kraft. Nog för att lyrikhantverket trevar, men att se debuten som den fasta gräns då ett författarskap befordras från oduglig till duglig litteratur är ensidigt.

Utgåvans största stund är ”Anteckningar från lappsjukans domän”, Tranströmers bidrag till en artikelserie i Arbetaren publicerat ett år före debuten. I reseskildringen från det nordligaste av det nordligaste Sverige öses det friskt ur källorna: fönsterblommorna som kämpar ultrarapidiskt i ett kortvarigt arktiskt ljus, vägen till Maunu som liknar en okynnig trådända som repats loss från den grövre Karesuandoleden och landskapet som är sammansatt av de tre väldigheterna molnen som går högt, molnen som går lägre samt jorden. Ibland upptäcker man framåtpekanden och jublar:

Här dundrade Laestadius i många år innan han fick förflyttning söderut till Pajala där han ligger begravd utanför en kyrka som liknar en gammal vinddriven och förlamad måsgud, sexton mil från öppet vatten.

Similar Posts:

• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Något litet om Tranströmer
• Guldramen som gastkramar tavlan
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Själv kan jag skämmas över mitt tycke för Tomas Tranströmer. Dels låter diktinnehållet så urbota träigt och avtändande när man ska återge det. Vad skriver han om, denne begåvning av guds nåde? Jo, naturmotiv och religiöst färgade upplevelser i vardagen. Klassisk musik, fåglar och träd är återkommande. Det låter ju som lyriken i familjesidornas insändarspalt.

Men det värsta är hur ohyggligt överens alla är om Tranströmer. Hans författarskap är omringat av en samstämmig hyllningskör. Det finns inga alternativa uppfattningar om hans verk, bara ett stort nationellt konsensus. Ingen finner sprickor i monumentet som kunde göra det mer komplext.

Därför lät det som ett framsteg när Lundensiska litteratursällskapet i våras ordnade Tranströmerafton och lät framhålla problemet med piedestaliseringen. Man talade om den ”förlamande ikonisering” som finns kring diktaren. ”Monumentaliseringen ställer sig i vägen för själva dikten”, sa Niklas Schiöler. ”Poesin döljs bakom statyn av poeten.” Kristian Lundberg uppger att han blivit mordhotad efter att ha recenserat ett Tranströmerverk som ”en konsekvens av bristen på mod i den svenska bokutgivningen.”

En som rider i spetsen på det jublande Tranströmertåget med sin senaste bok i högsta hugg är Staffan Bergsten. Utifrån brev, personliga minnen, diktutkast, dagboksinlägg, intervjuer och tjänstgöringsintyg vill han teckna en bild av personen bakom – och i – den stora lyriken. ”Ett diktarportätt” kallar han den. Biografi vore missvisande, och till en regelrätt sådan verkar inte gå att utvinna tillräckligt material ur diktarens ganska beskedliga liv.

Tranströmer växer upp på söder i Stockholm med sin mor och är ett ensambarn med fältbiologiskt särintresse. Tonåren är depressiva. Debuten sker 1954 med 17 dikter och förutom vänsterorienterad kritik under senare delen av 60-talet fortsätter hyllningskurvan därefter stiga uppåt. Bosatt med familj i Västerås samsas diktandet med arbetet som psykolog. En mängd utlandsresor och uppläsningsturnéer avverkas innan stroken 1990 orsakar afasi och halvsidig förlamning.

Den som önskar sig White Line Fever göre sig alltså icke besvär. Enda skuggorna av skvallerdramatik som skymtar till är en tillfällig roll som ”av- och till-älskare åt en flera år äldre och erotiskt erfaren kvinna” samt att Tranströmer en gång i ett brev kallat Göran Sonnevis välkända vänsterpoem ”Om kriget i Vietnam” för ”överreklamerad”. I brist på annat blir det kanske också anmärkningsvärt att Tranströmer bor hemma hos sin mor fram till 27 års ålder. Hursomhelst behandlas inget av detta mer än i förbigående.

Och ingen som skaffar Bergstens bok lär göra det i förhoppning om sensationella snaskigheter. Flera borde däremot lockas av dikternas tillblivelse. Hur sker miraklet, med vilka trix förädlar magikern vardagen i Västerås till lyrik med internationellt genomslag? Metoden är att långsamt, ibland under åratal, låta dikterna växa fram som kompositioner av lösa fragment och impulser som kastats ned i anteckningsböcker. Som i en kompost trängs formuleringar och motiv i skrivblocken för att omprövas och omprövas tills något av dem omsorgsfullt kan sammanvävas med andra och blomma ut i färdig dikt. Till exempel har över 60 manussidor kokats ned till 46 rader i dikten ”Drömseminarium”.

En annan dragkraft ligger i tillfället att ta del av den erfarenhetsmässiga bakgrunden till många av Tranströmers dikter. Många av dem är som bekant en direktförmedling av något självupplevt. Om monsterhiten ”Romanska bågar” berättas att Tranströmer 1984 besökte San Marco-domen i Venedig och verkligen måste ledas ut efter att synen av valven förblindat honom med tårar. Och ängeln som omfamnade honom – jo, han upplevde det faktiskt precis så.

I att återge metod och ge bakgrundsinformation till verken är Bergsten med nördig lärdhet utförlig. Ömsom är det fullt dugligt litteraturvetarhantverk, ömsom ger det ungefär samma nöje som att efterkolla en films inspelningsuppgifter på IMDb. Höjdpunkten ligger i det förkastade materialet, hos vilket det inte alltid är självklart varför något kasserats. Som att ”de drömda människorna” i ”Drömseminarium”, de som är fler än vi, vore ”nog för att kolonisera Jupiter.” Eller det koncentrerade porträttet av Wagners fru i ”Sorgegondol nr 2″:

Hon är som en ambulans som kör med påslagna siréner igenom livet.
”Ta hand om mig före de andra!”

Att följa med Bergsten till Tranströmerland är som att resa med någon som har besökt resmålet många gånger förut och mer än gärna demonstrerar sin kännedom – på gott och ont. Titta, verkar han vilja säga, visst är det fint? Visst är det bra? Så sympatisk Tomas är. När Tranströmer med uppriktig självdistans kallar sig småborgare måste Bergsten kliva fram och rätta honom – han är ju förstås världsmedborgare.

Den slags Tranströmer som Bergsten vill överräcka till läsaren är alltså den förväntade pusselbiten till en redan etablerad bild: Tranströmer den fläckfrie, den ofelbare, det fulländade fenomenet. Som porträttmålare kan Bergsten påminna om hur man avbildade kungar på 1700-talet. Någon problematisering kring ikonen Tranströmer finns inte.

Det vore en befrielse om det kunde bråkas kring Tranströmers verk. I sin blindhet för den saken förblir Bergstens berättelse ofullständig.

Similar Posts:

• Vingar under utveckling
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Svensk poesihistoria genom hundra poeter
• Något litet om Tranströmer
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter

Urvalet innehåller inga överraskningar, det känns när man läser som inget saknas men i 1900-talets historik är det glest och det är ju inte konstigt om det bara är jämnt etthundra författare som representeras. Dispositionen är enkel, kronologisk mestadels, någon gång tematisk (sångmödiktningen). Bergsten försöker balansera men vågen väger tydligt ner i 1800-talets guldålder och upp i det allra nyaste – rimligt så med en historik. Geijer, Tegnér, Runeberg och Rydberg är stor svensk poesi. Och allra störst är Rydbergs kantat från 1877.
"Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
Vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas.."

Lite sentimentala kan de gamle bli ibland verkar Bergsten tycka och växlar snabbt över till Strindbergs virtuosstycke "Solnedgång på havet".

"Jag ligger på kabelgattet
rökande Fem blå bröder
och tänker på intet
[---]
Sverige ligger som en rök,
som röken av en Maduro-Havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr.
Men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet."

Bergsten skriver med en sirlig elegans. Han har en förmåga att i pregnanta bilder sammanfatta ett skeende, en epok eller ett stilskifte.
"Om 1600-talet molmar i mullbrunt och svart och 1700-talet strålar med upplysningens ljus och nöjets rosenskimmer så randas 1800-talets poesi i tre sorters blått"
(vilka de tre blåa sorterna är får ni läsa själva). Han skriver förrädiskt enkelt, sällan eller aldrig banalt men heller inte så ofta med full kraft. Det är som om han hanterar den samlade svenska poesins explosiva kraft med en skicklig bombdesarmerares ansvarsfulla pedagogiska isärplockande.

Historikens styrka blir i stället kortanalyserna. Karlfeldt som vände på metaforerna, blommor som symboler för mänsklig erotik blir i stället mannens kärleksberusning som en metafor för naturens erotiska makt. Att läsa Bergstes bok är också privilegiet att få läsa nästan idel goda dikter med kortfattade och genomtänkta förklaringar.

Om 1800-talets guldålder är den ena positionsbestämningen så är Tranströmer/Sonnevi den andra. Under 1960-och 70-talet tycks Tomas Tranströmers poesi stå utanför den tongivande politiska poesin. Den som Bergsten menar delvis var ett hot om att upplösa det poetiska uttrycket.

Göran Sonnevi står å sin sida mitt i samtiden men är ändå en solitär som använder långa monotont retoriska attacker, kanske den moderne poet vars dikter mest liknar högstämdheten hos Tegnér och Rydberg. I "Det omöjliga " från 1975 gjorde Sonnevi ett försök att diskutera en annan världsordning. Bergsten väljer att ställa Sonnevis beryktade Vietnamdikt:

"Bakom TV’n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön.
[---]
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA’s vidriga krig"

mot Tranströmers

"Och varelsen med igenklistrade ögon
som vill gå mitt i forsen medströms.
kastar sig rakt fram utan att skälva
i en rasande hunger efter enkelhet".

Bergsten ser svenskt poetiskt 1900-tal som ett timglas där den smalaste delen är 1970-talet och där många författarskap sammanpressades, krossades eller kom ut förändrade. Om Sonnevi tycks han ändå ha en hög uppfattning. Bergsten sammanfattar med Tranströmers humoristiska fåordighet mot Sonnevis böljande magnetiska allvar.

Den som söker en nutida poesis positionsbestämning får inte veta mycket. Bergsten för i stället fram Gunnar Ekelöf och hans mysticism och kan inte låta bli att avsluta med Georg Stiernhielms ord från 1650: "Den sig inte gör till musers tal
han kan sitt sinne inte tämja.."

Bergsten har gett de nya poeterna hundra poeter att ta spjärn emot och som övning kan de försöka matcha Israel Holmströms kärleksdikt från 1700-talets början.

"Förr skall gråsten bli till limpa,
förr skall oxen vingar få,
förr skall suggan bli en simpa,
förr skall Stockholm lära gå,
Brunkeberg bli förr en båter,
och min rumpa apotek,
förr än Elin jag förlåter (lämnar),
Elin är min grisestek."

Similar Posts:

• Guldramen som gastkramar tavlan
• Vingar under utveckling
• En lättsmält översikt av den arabiska litteraturen
• Bokstavstrogen översättning
• På första parkett