Jag kastar mig in i Lina Hagelbäcks prosalyriska berättelse ”Violencia” när jag står och väntar på bussen. Den tar ett hårt tag om mig och vägrar släppa.

Den första tiden med Violencia var len och glänste som Romeos päls. Efter hand blev jag varse hennes huggande mörker, sadismen. Nu: det neonljusa vemod som uppstår när jag väntar på henne. Jag har kommit till mötesplatsen och lutar mig mot Vinbärsbjörken. (…) Svart syre. Spikar i halsen.

(…)

”Kom, vi går hem och dricker Rilkesprit”, säger hon. Jag lyfter min långsamma kropp från den förnedrande marken, Violencia hjälper till. Hon är på sin stora feberfest, strör konfetti över mig, glittrar med ögonen. Jag är bruten men hon fortsätter att befinna sig på festen, lägger inte märke till att jag inte är där.

Violencia är hänsynslös, förtrollande, omöjlig att skilja sig från, förhatlig och fruktansvärd men oemotståndlig, flyger lätt som en älva. Jag lär känna henne brutalt ingående med en gång, och jag saknar henne omedelbart när berättelsen är slut. Det här är en sån där prosadikt som jag tycker kunde varit en roman. För att jag inte skulle ha tröttnat.

Tagetes. Säg det. HÅLL KVAR
vad som helst i munnen

Karin Brygger kastar sig mer mellan de olika formerna poesin erbjuder. När man tror att man känner henne vänder hon på kappan och blir en annan. I ”Bagarns blomma” saknar hon dåtidens konditori, där ”glasyren var perforerad av getingar, som låg drunknade och övergödda på kakornas botten”. En fantastisk liten dikt som berättar ett helt liv. Och den där önskan som idag känns så påtaglig ibland, mitt i all ny teknik och uppdatering: om att nå varandra över generationsgränserna.

Och så kontentan, som man borde brodera upp och hänga på väggen:

Svar: värst är de tystade grälen, de långdragna krigen, frågorna du lägger åt sidan

brev som inte besvaras, dörrar som slängs och stängs,

hushållsbekymmer.

Andreas Svanberg sticker ut med sin arbetarpoesi, där fabrikanternas slit återges i långa tagningar som för tankarna till Roy Anderssons filmer. På gott och ont. För mig är detta den passage i antologin som jag har svårast för att tycka om. De långa sjoken text ger visserligen bilder, men jag hade önskat mig mer. Det stannar inte kvar i mig.

Då är Hanna Riisagers ”Dollymix”, i all sin flyktighet, mer lättfångad. Som en lättfotad svingande ballerina på tå kors och tvärs över sidorna. Infogat ord som ”Cherry gloss”, ett läppstiftsnamn mitt i alltihop, och tankarna går oundvikligen till Sanne Näslings flickiga ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö. Hyllandet av flickan, det rosa, fluffiga, skorna och klänningarna, ligger tydligen fortfarande i tiden. Vad är det ett tecken på? Har vi här den sista av generationerna som gör upp med och intellektualiserar kring sitt heteronormativa barbietraditionella gulleplutt-arv? Eller är det ens en intellektualisering? (Eller är vi ens på väg bort från det heteronormativa; blå kille, rosa tjej?)

Stundtals ser jag det snarare som en saknad som andas genom texten. En trygghetsnallebjörn, och den återkommer på sina ställen i hela Hallon & Bensin, allra främst kanske i inledande och nämnda ”Violencia”. Och det är vackert och förtrollande. På samma sätt som Coppolas Marie Antoinette djupdök i krinoliner, bakelser och fluffiga håruppsättningar, djupdyker svensk litteratur i det flickiga, oskuldsfulla.

Sofia Pulls bidrar med en text som i det närmaste är en novell. Jag funderar över folks skeptiska inställning till poesi, och mitt eget sätt att förhålla mig. Vem bestämmer egentligen om genrerna? För mig flyter allting ihop, det ena okomplicerat in i det andra, men kanske är det främst för att jag själv skriver, som jag inte uppfattar komplikationerna? Pulls behandlar saknaden av ett djur, och det känns nytt och spännande. Barmiljön är nu utbytt mot de värmländska skogarna.

Distraktionens nödvändighet: älgar leker joggingskor. Håll mig i handen. Vi kan ta en biltur uppåt skogen. Kalhygget när solen går ner. Man kan låtsas tills det blir verkligt. Man kan bestämma att någonting ska spela roll.

Det är smärtsamt och vackert, och jag drar in den friska luften och längtar till skogen. Men inte till sorgen och det ödsliga. Hur dessa båda för en kamp sinsemellan; det vackra naturnära sanna, och det lilla platta tomma, där allt som inte passar in skär och syns så tydligt. I Pulls förtrollande vackra språk.

Mimi Åkesson låter ett du och ett jag mötas. Jag tänker mig det flyktiga mötet ute, en situation, kanske hörs vi igen, hoppas. Orden tvekar, drar sig över sidorna. Återkommande:

min
mor
sa
att

Fast kanske är det något helt annat det handlar om? Stycket; – och stundtals känns det lika musikaliskt som ett musikstycke i sina radbrytningar; heter ”Tisdag klockan tretton”, vilket förvirrar mig lite. Och det är någon form av arbetsintervju inkilad. Kanske är det inget romantiskt möte. Kanske handlar det om jobb? Eller både och? Hur som helst är det en rolig liten berättelse, och humor känns då och då smått utrotningshotat inom poesin, så jag tackar och bockar.

Tove Mörkberg avslutar med att berätta om den lilla familjen. Små fragment från köksbord till lek med fågelskelett i sandlådan. Hur lilla Linda tittar den mjuka kaninen djupt i ögonen för att inse att de har samma ögonfärg. Medan lille Stefan sparkar, bygger, sitter under bordet vid pappas fot. Allra mest berörs jag av just denna beskrivning av den lille pojkens oförmåga att utvecklas till något annat än sin far.

Stefan
bygger koja efter koja
medan snön rasar
och tiden går
tjugominuteritaget
Fingrarna följer träet
vant men misstroget
samla stickor under huden
material
som bevis

Framför mig ser jag Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som hugger och hugger i trädet. Outtröttligt. Är detta barnen som växer upp idag, eller är det barnen som växte upp igår? Kommer det att vara barnen som växer upp även imorgon? Det är inte utan att man funderar. Hallon & Bensin är en antologi som både smakar sött och salt och beskt på min tunga. Antagligen borde jag fundera högt över varför det bara är en kille med i antologin. Men framför allt längtar jag efter att se mer av dessa författare.

Similar Posts:

• Fastlåst i ilska och gamla sår
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Politisk brännvidd i poesin
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Otryggheten i tryggheten

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin