I boken Promenerandets historia ges en översikt över promenerandets historia i Stockholm. Tidsramen omfattar början av 1700-talet med inhägnade parker för adeln till början av 1900-talet med arbetarrörelsens marscher den första maj.

För att leva mig in i 1700- och 1800-talets tänkesätt behöver jag förstå vilken betydelse ordet promenad haft tidigare. Dels kunde en promenad ske med häst och vagn – att sitta elegant klädd i exempelvis en landå(!). Dels innebar aktiviteten utanför bostadens väggar en sorts uppvisning – att bekräfta sin plats på samhällsstegen och klä upp sig för andra i omgivningen.

Promenader var under lång tid något som bara de sysslolösa klasserna hade möjlighet att ägna sig åt. 1600-talets kungligheter och aristokrater promenerade i Kungsträdgården, som låg närmast slottet och var en inhägnad lustgård med beväpnade vakter vid grindarna. Under senare delen av 1700-talet tilläts övriga stadsbor besöka parken liksom Humlegården. Med den nya stadsplaneringen under andra halvan av 1800-talet byggdes bredare gator med alléer och trottoarer, vilket gjorde att promenaderna spreds till andra stadsdelar. Också arbetande samhällsklasser började göra promenader, i synnerhet på söndagarna.

Med promenaderna som utgångspunkt lyckas Kekke Stadin också återge hur Sverige organiserade sig som ämbetsmannastat. Ämbetsmännen promenerade på Riddarhustorget (på Riddarholmen) och nätverkade och skvallrade på ett sätt som vi idag betraktar som lobbyverksamhet. Under 1800-talet tog fler plats i offentligheten, såsom tidningsmän och litteratörer. Nu var det förändringens tid. Stånd och status var inte längre avgörande i offentligheten, utan i stället förmågan att formulera sina argument. Ofta minglade sagda personer på Norrbro.

Promenerandet som handling för att visa upp sig själv – vad handlade det om egentligen? En aspekt visas i brev som skrivits av representanter från samhällets övre skikt. Vem man mötte och vem som hälsat enligt normen, vilket ofta skedde med återhållsamma gester. Tillhörde man vissa kretsar, granskades också ens klädsel.

När promenader till fots blev vanligare blev kläderna viktiga även ur en kommersiell synvinkel. Annonser uppmärksammade det senaste promenadmodet och etikettsböcker förklarade hur man skulle hantera en promenadkäpp.

Promenadkäppen var elegant, den kunde inte användas vid kroppsarbete och markerade mannens sociala status. En käpp ansågs hjälpa mannen att röra sig elegant. Den fick inte användas som stöd, som om ägaren vore en gammal gubbe, utan den skulle bäras som en leksak. Men de som sprätte för mycket med den var illa ute. De kallades sprättar eller snobbar och var ett tacksamt ämne i både skönlitteratur och skämtspalter.

Snittet hos kvinnornas promenaddräkter präglades inledningsvis av aristokratins elegans. Med det följde synnerligen opraktiska plagg under 1800-talets första hälft. Korsetter snördes hårt, och krinolinställningar tyngde dräkten. Det är lätt att förstå att det var enklare att ta en promenad i vagn (för den som ingick i borgarklassen). Först i slutet av 1800-talet blev dräkterna bekvämare att gå i. Stadin drar en parallell till förbättrade reformer som rör kvinnors juridiska och ekonomiska ställning i samhället.

Faktabokens lättillgängliga språk är ett plus och all information har sitt värde. Den röda tråden är helt enkelt att förklara vad promenader inneburit för stockholmarna under tidigare århundraden och hur samhällsutvecklingen återspeglas i promenadkulturen. Den avslutande litteraturförteckningen tipsar rikligt om fördjupningsmaterial och det i sig visar hur kunnig författaren verkligen är inom sitt gebit.

Similar Posts:

• Med hjärtat hos gubbarna i skogsbrynet och kärringarna mot strömmen
• Stockholmskonst för dig och mig
• Folkhemmet deluxe
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Överdriven exploatering krossade drömmen

På omslaget blir den västgötske småbonden Tor Torsson kärvänligt slickad på skulten av en ”utdöd” kossa av rasen Väneko. Det visar sig att Torsson på 1990-talet med stigande förvåning hörde ett radioprogram om dessa krullhornade, tåliga fyrbenta varelser, som enligt uppgift försvunnit redan på 1930-talet, men som icke desto mindre trängdes i hans egen ladugård. Han kontaktade Radiotjänst för att rätta till uppgiften – och blev berömd på kuppen. När jag läser om mannen med Vänekorna blir jag över måttan stärkt i tron att det är bra att vara en riktig bakåtsträvare i vissa avseenden. Med tiden kan det visa sig att man i själva verket varit framsynt! Tack vare det finns ju rasen kvar. Gissar att gårdens marker också har fått behålla en ålderdomlig prägel till båtnad för fåglar och insekter.

Innehållet i Svenska original visar i sig dock mer varierat än hos Dan Korn. Här trängs texter om allsköns svenskar från olika tider (men främst från 1800-talet till mitten av 1900-talet) med gamla och nytagna fotografier och teckningar. Författaren presenterar därtill rent häpnadsväckande mängder av förbryllande uppgifter.

Svenska original är uppföljare till Det svunna Sverige: Sällsamma berättelser, som utkom 2022. Båda böckerna är fyllda till bristningsgränsen av bondfångare, äventyrare, backstustittare, kolare, missionärer, lurendrejare, visdiktare, författare, svenskamerikanare, uppfinnare, statare med flera. Ibland inkluderas flera porträtt i ett och samma kapitel, som det med kluriga ingenjörer och uppfinnare. Dragspelet (”den fattiges piano”) och dess utövare har också fått ett eget kapitel. Ett instrument som fick den goda smakens väktare att i likhet med Musikfrågans programledare Sten Bromanspy galla.

Jag kan inte få nog av Petter Karlssons rafflande berättelser, vilka huller om buller inkluderar hårfrisörskan från Uppsala som gifte sig med en kung i Söderhavet och kom att inspirera Astrid Lindgren när hon skrev Pippi Långstrump i Söderhavet, greven som vägrade låtsas om att tiderna förändras, mannen som mätte hela 242 cm i strumplästen och försörjde sig på att visa upp sig på marknader, det äkta paret som firade jul 365 dagar om året samt fotbolls-supportern som övertalade sin fru att gravera in AIK i sin vigselring.

Vidare ryser jag när jag läser om hur Sveriges första kvinnliga pilot 1922 tragiskt omkom under ett fatalt fallskärmshopp inför publik, bara 24 år gammal och lider med Vilhelm Moberg, vars strängt religiösa mamma Ida, förebilden för Kristina från Duvemåla, ansåg romanläsning ogudaktigt och därför vägrade läsa sonens böcker (eller kanske läste hon dem ändå i all hemlighet, bakom fasaden av religiositet, undrar jag?).

Mest klappar mitt hjärta – likt författarens – för ”gubbarna vid skogsbrynet och kärringarna mot strömmen”. Därför uppskattar jag nog den första boken mest, den som tydligast har inriktning på folklivsskildring. För egen del skulle jag därtill kunna avvara bland andra Moa Martinson, Dan Andersson och Fritiof Nilsson Piraten. Dem känner jag utan och innan sen förut.

Eftersom utrymmet för vart och ett av porträtten är begränsat blir de av förklarliga skäl tämligen ytliga. Syftet är framför allt att underhålla och författaren behärskar sannerligen konsten att skriva humoristiskt. Böckerna är smockfulla av anekdoter, kuriosa och dråpliga formuleringar. Det är färgstarkt och stundtals spretigt. Möjligen kunde man önska sig en något jämnare könsfördelning, åtminstone beträffande urvalet till den andra boken.

För egen del har jag fått ammunition i form av en skattkammare av onyttigt vetande att ”plåga” min närmaste omgivning med. Tack för det!

Similar Posts:

• De visade upp sig på promenaden
• Stöld och fosterfördrivning
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• För semesterns naturutflykter
• Barbie presenterar arkitektur

I boken Kvinnofångar: Brev och drömmar i skuggan av kriget berättas om flera kvinnor som dömdes till straffarbete för bedrägerier på 1940-talet, när andra världskriget pågick. Sverige klarade sig visserligen från att skicka soldater till slagfälten, men många män var inkallade i beredskap på annan ort.

Kvinnors stöldbrott ökade starkt under nödåren i Sverige 1867 och 1868 och under andra världskriget. Kvinnan fick då överta ansvaret för familjens ekonomi, skaffa mat och kläder till barnen och brotten hon begick var ofta direkt kopplade till familjens försörjning.

Författaren Christina Kellberg har en personlig länk till en person som fifflat och blivit dömd för sitt bedrägeri – nämligen sin egen mormor. Hon stal beredskapskuponger som skulle säljas på svarta marknaden men kumpanen i fråga lyckades inte sälja dem och hon blev avslöjad. Domen blev nio månaders straffarbete, varav den längsta tiden tillbringades på Växjöfängelset, det enda centralfängelset för kvinnor i Sverige under åren 1914 – 1962.

Fångrullorna bevaras idag på Landsarkivet i Vadstena och innehåller noteringar om hälsa, brev till närstående och kopior av kuratorers brev. Författarens närläsning av arkivmaterialet berättar om många skiftande kvinnoöden. Någon har stulit en cykel och en annan har lämnat hemligstämplade uppgifter till Sovjetunionen. Ekonomiska svårigheter var ofta bakgrunden till de handlingar som de dömdes att sitta i fängelse för.

De första månaderna fick varje dömd sitta i egen cell. Antalet brev de fick skriva var begränsat till två per månad. Citaten ur breven för läsaren nära kvinnornas öden. Textraderna berättar om hur dagarna förflöt och vilka tankar som snurrade i huvudet. Många mådde dåligt av att vara ifrån sin familj, de oroade sig för barn på barnhem eller varför maken eller fästmannen inte svarade på brev.

Boken är som ett längre reportage med utblickar i krigstidens Sverige. När männen låg på okända orter och hade permissioner under 1940-talet ledde det många gånger till oönskade graviditeter. Det skulle dröja ända till 1975 innan fri abort infördes i Sverige. Ett av bokens intressantaste avsnitt har anknytning till detta, eftersom ett vanligt brott kvinnor dömdes för var fosterfördrivning. Uppgifter har hämtats från Lena Lennerheds bok Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet. På 1930-talet och 1940-talet utfördes ungefär mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter. Amatörerna med den illegala verksamheten var själva i nöd och i behov av pengar till sin försörjning. Prislappen för ett ingrepp var på 50 – 100 kronor (i dagens penningvärde 1 000 – 2 000 kronor). Det är smärtsam läsning om hur sonder och strumpstickor använts i behandlingen.

Också tiden efter fängelsevistelsen var källa till oro. När kvinnorna skulle försöka börja leva vanliga liv igen var de ofta beroende av den egna familje- och vänkretsen. Kuratorerna som arbetade för Växjöfängelset hjälpte till i korrespondensen med omvärlden och de bevarade breven uppvisar yrkeskårens starka empati som imponerar på både författaren och mig som läsare. En del framsteg gjordes i socialpolitiken och fängelsedirektören Ruth Grubb arbetade ihärdigt för att de gravida kvinnorna skulle tillåtas att föda barnet på Växjö BB och inte i fängelset. Barnet kunde därmed få inskrivet i kyrkoboken: Född på Växjö BB (ingen stigmatiserande notering om att vara född på fängelse). Grubb var aktiv inom Högerpartiet. Av citaten framgår att dåtidens högerpolitiker inte per automatik tyckte att en socialt utsatt person var en genomfördärvad människa.

Christina Kellberg har skrivit en läsvärd bok om vad som var ett brott på 1940-talet och varför det begicks. Det väcker tankar på hur samhällsdiskussioner om brottsliga handlingar förs idag. Väldigt sällan är det så svartvitt som rubrikerna i medier ger intryck av.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Vem tjänar på brott och straff?
• Porträttsamling från fängelset
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”