dagensbok.com » Siri Pettersen

Siri Pettersen "Järnulven"

Ella Andrén — Wed, 23 Jun 2021 22:00:36 +0000

Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen.

Järnulven inleder en ny trilogi, Vardari, och utspelar sig i en fjärde värld i Pettersens universum. Vardari är en sorts varelse som lever där, inte som ”vanlig folk”, utan som en mytomspunnen minoritet som verkar i kulisserna. Lite som en fantasyvärldens konspirationsteori, kan man säga.

Pettersen skriver en skitig, vuxen sorts fantasy. ”Socialrealistisk fantasy” kallar Steven Ekholm den i DN, och den är en mycket träffande självmotsägelse. Pettersen berör teman som missbruk och psykisk ohälsa. Det är mörkt och blodigt, bitvis även med erotiska undertoner.

Blod är centralt i berättelsen. Huvudpersonen, nittonåriga Juva, har brutit med sin familj för att istället jaga varg. Vargblodet används för att driva handelstaden Náklavs stenring, genom vilken människor reser, och Juvas familj hör till stadens styrande blodläsarsläkter. Hennes mor är bland de ledande i blodläsarnas skrå Sejdalag, och hennes lillasyster Solde bereder sig på att axla den rollen. Blodläsarna har stort inflytande och tjänar grova pengar på att spå människors framtid, i synnerhet hur länge de ska leva, och Juva vill ingenting ha att göra med det här cyniska utnyttjandet av människors rädsla.

Samtidigt sprider sig en otäck sjukdom i staden. Vargblod tycks hela tiden komma på avvägar, och ”blodpärlor” används som en drog. Nackdelen är att den som missbrukar blodet kan drabbas av ”ulvsjukan”, utveckla huggtänder och bli blodtörstande galen.

Eftersom Juva som jägare känner sig ansvarig för att blodet över huvud taget kommer in i staden bestämmer hon sig för att ta reda på hur det kommer på avvägar och vem som är ansvarig. Samtidigt kallas hon hem till Sannsägarhuset, där modern säger sig vara sjuk och vill reda ut arvet. Det är ett hem som alltid gett Juva ångest. Hon vill bara skriva över allt på systern och komma därifrån. Ödet vill annorlunda.

Jag är kanske inte alldeles lika begeistrad över Järnulven som jag var över Pettersens tidigare trilogi. Det finns element i den här berättelsen som gör att jag håller den lite mer på armlängds avstånd. Samtidigt är det här, precis som tidigare böcker, verkligen högklassig fantasy i modern tolkning – en värld väl värd att göra sin bekantskap.

Siri Pettersen "Evna"

Ella Andrén — Mon, 30 Nov 2015 23:00:59 +0000

Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag i någonting nytt, utan liksom bara idissla. Fundera. Smälta.

I de tre romanerna har Pettersen tagit med sina läsare till lika många världar. Den första, Ymslanden, var den plats huvudpersonen Hirka vuxit upp på, men för läsarna var den förstås ny (om än rätt klassisk fantasy). Så kom hon till människornas värld, välbekant för läsaren med främmande, och skrämmande, för Hirka. I början av den tredje boken tar hon sina första steg i en tredje värld, obekant både för oss och för henne: Dreysíl, de blindas värld.

I Ymslanden var de blinda, de likfödda, en skräckinjagande myt. Inte sällan något att skrämma barn och folkmassor med. Men fanns de på riktigt?

Ja, de finns. Själva kallar de sig Umpiri, och är långt ifrån några vrålande orcher. Ja, de är inte precis söta och kramiga heller, men de är varelser, individer med en kultur, med föreställningar, med historia, med drömmar och inte minst hierarkier. Och hämndbegär. Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna. Tog den ifrån dem.

Nu rustar de till strid igen. Mot Ymslanden, det enda egentliga hem Hirka känt. Mot Rime, hennes barndomsvän och älskade, som finns kvar där och vars perspektiv då och då växlar med Hirkas. Rime och Ymslanden har sina egna problem, både inom- och utomvärldsliga. Många vill ha makten över rådet och rikena. Somliga är beredda att gå över lik. Mängder av lik. Vad är Hirka och Rime beredda att göra? Kan kriget vara ett nödvändigt ont?

Roxane Gay skriver i Bad feminist om varför hon älskar Suzanne Collins Hungerspelen, om hur mycket hon kunnat känna igen sig i huvudpersonen Katniss trauma. Katniss är inte den samma i slutet av Hungerspelen som i början och det är så påtagligt också i denna sista trilogidel. Hirka och Rime har gått igenom mycket, både tillsammans och var för sig. De har gjort sina val och sina misstag, men kommer de att kunna förstå och förlåta varandra – och sig själva?

Jag längtar verkligen efter att Korpringarna ska slå igenom lika stort i Sverige som de gjort i Norge. Inte bara för att de förtjänar det, utan också så att jag ska ha någon att prata om böckerna med och slippa sitta på tangentfingrarna med jämna mellanrum för att inte spoila för mycket. Trilogin är redan nu ett hett julklappstips. Vill man läsa den på svenska får man tyvärr vänta lite på tredje delen, men på originalnorskan finns – uppenbarligen – också slutdelen Evna att tillgå, och precis som Odinsbarn och Röta innehåller den en svåremotståndlig mix av fantasytraditioner och ifrågasättande av dem. Evna är precis den slutstrid man kan förvänta sig av den avslutande delen i en fantasytrilogi – och något fullständigt annat.

Siri Pettersen "Råta"

Ella Andrén — Fri, 25 Sep 2015 22:00:42 +0000

I slutet av Odinsbarn – ja, det här är en recension av en uppföljare, så sluta genast att läsa om du inte vill veta hur föregångaren slutar – lämnade Hirka Ymslanden genom stenportarna. Delvis för att skydda det enda land hon minns att hon levt i från sitt eget skadliga inflytande, delvis för att eventuellt få reda på varifrån hon själv härstammar, odinsbarnet. Den svanslösa. Rötan.

I andra delen av Siri Pettersens fantasyserie Korpringarna, eller Ravneringene på originalspråk, har vår fantasyhjältinna alltså stigit ut ur sin egen värld – och rätt in i vår. När vi möter henne i början av Råta lever hon, papperslös som hon är, i ett kyrktorn i York där hon är behjälplig med smått och gott i församlingsverksamheten.

Hennes ankomst till vår värld har dock inte passerat obemärkt. Snart inser Hirka att hon är iakttagen. Jagad. Men av vem? Och varför?

Lyckligtvis låter inte Pettersens växlande berättarperspektiv oss helt lämna Ymslanden. Där har ju Hirka tvingats lämna Rime, arvtagare till den hierarkiska stat och religion som de båda försökt störta. Att det är lättare att riva ner än att bygga upp blir han snart varse. Var det ens ett meningsfullt offer de gjorde? Kommer han någonsin att få återse Hirka igen?

Det är ett oerhört spännande grepp av Pettersen att låta oss möta vår egen värld i en fantasyinramning på det här sättet – som främlingar. Hirka har ju hoppats på att hitta hem, på att få leva i en värld där hon inte längre är avvikande, kanske till och med är saknad, men den värld hon möter är svårt att förlika sig med. Den tycks lika kall och hård som ljuset och byggnaderna den skapat. Människor passerar varandra tätt, tätt och låtsas som att de inte ser varandras nöd. I en scen råkar Hirka hamna på en enorm soptipp och Pettersen lyckas verkligen förmedla det mardrömslika i det trivialt vardagliga, sett för första gången.

Naturligtvis är det inte helt vår egen värld heller. Också här finns varelser som inte hör hit. Men Pettersen anspelar också på allt från legender om vampyrer och den heliga graal till helt ordinärt missbruk och girighet. Bitvis associerar jag faktiskt till Förtrollad, filmen där en Disney-hjältinna på magisk väg hamnar i New York, där hon verkar minst sagt en smula udda med sina hjälpsamma smådjur och käcka sånger. Råta är förstås mörkare, men har också en hel del både komiska och tänkvärda poänger. Det är helt enkelt ganska roligt att se fantasyhjältar försöka hantera mobiltelefoner och liknande.

Ja, associationerna går åt många håll, från klassisk fantasy till modern samhällskritik och finurliga metaforer. Råta liknar en hel del, högt och lågt, men är också helt och hållet sig själv.

Siri Pettersen "Odinsbarn"

Ella Andrén — Sun, 02 Aug 2015 22:00:07 +0000

Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka vara född med svans.

Nu har året kommit, hennes femtonde, när hon tillsammans med landets alla andra femtonåringar ska ställas inför rådet, Insringin, och prövas, men Hirka kan inte få kontakt med Kraften, inte ”famna” som hon borde kunna. Det är då pappa Thorrald avslöjar det.

Att han i själva verket inte alls är hennes pappa. Att han funnit henne i snön i närheten av stenringen i norr och att det är han som gett henne det där ärret för att skydda henne. För att dölja att hon aldrig haft någon svans. Att hon är ett odinsbarn, en mänskr. Rötan.

Siri Pettersen skriver aldrig att de är ”troll” eller något sådant, de som befolkar världen i Odinsbarn, första delen i fantasyserien Korpringarna. Varför skulle hon? De är ju bara normala. Som folk. Det är Hirka som är den avvikande, den mytomspunnet främmande. Någon som inte hör hemma i den enda värld hon känner till, som inte borde vara där och som förmodligen har en koppling till andra mytomspunna, onda väsen som sägs hemsöka de förenade rikena.

Det är uppenbart att Odinsbarn bara är början på vart Pettersens värld och dess bortglömda stenformationer, korpringarna, kan leda, men det är en levande, tredimensionell värld, vagt inspirerad av nordisk folktro och full av namn och begrepp som jag verkligen gillar. Insringin, till exempel, det innersta rådet, eller dödsriket Slockna (språkligt även en svordom: ”Vad i Slockna!”), Hirkas hemby Elveroa, barndomsvännerna Rime och Vetle – här finns till och med ett slags Black Ops-ninjor som kallas Skuggorna och utövar en stridsteknik med grepp och sparkar som Korpsvälta, Rödregn, Vargspark och Banesår.

Odinsbarn innehåller förstås mängder av klassiska fantasyelement, som maktkamp, stridigheter och äventyr, mod, magi och utvaldhet på gott och ont, men dels förvaltar och mixar Pettersen dem väl, dels lägger hon till något distinkt eget, nordiskt fräscht och påtagligt modernt. Här finns frågorna om vem man är och kan tillåtas vara, men också om hur makt korrumperar och till vilket pris vi egentligen behöver något att tro på. Religionen, Riten, Siaren och korparna spelar stor roll i romanfolkets föreställningsvärld, men blir också brickor i spelet om vem som bör ha makten att avgöra vad som är bäst för andra.

Jag tycker verkligen om trenden att fantastisk litteratur gräver lite mer där den står, från John Ajvide Lindquists folkhemsskräck och Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bruksortshäxor till det här – high fantasy med en smak av lingonris, av Ronja Rövardotter och norsk fjälluft. Korpringarna kan mycket väl bli något stort.

En liten praktisk varning måste slutligen utfärdas: Det exemplar av Odinsbarn jag läst har jag faktiskt lånat på biblioteket, och det innehåller ett 30-tal sidor som är så illa skurna att det är omöjligt att läsa översta raden på dem. Jag hoppas att det inte gäller alltför stora delar av upplagan, för sådana böcker vill man verkligen inte ha. Slarvigt av förlaget och jätteirriterande att läsa.

dagensbok.com » Siri Pettersen

Siri Pettersen "Järnulven"

Similar Posts:

Siri Pettersen "Evna"

Similar Posts:

Siri Pettersen "Råta"

Similar Posts:

Siri Pettersen "Odinsbarn"

Similar Posts: