Shani Boijanjiu "Det eviga folket är inte rädda"

Alice Thorburn — Thu, 01 Aug 2013 22:00:35 +0000

I Israel gör alla medborgare värnplikten (utom de ultraortodoxa, som inte behöver utföra denna samhällsplikt). För kvinnor innebär det två år i armén, för män tre. Och att göra värnplikten i Israel innebär att rent fysiskt konfronteras med den ockupation av palestinsk mark som pågår i landet. Man kan få arbeta vid en vägpostering, vid gränsen, kanske till och med i ett infanteriförband som deltar i strider. Jag har inte gjort värnplikten men tänker mig att den alltid måste vara absurd till en viss grad. Man övar inför något som troligen inte kommer att hända, som en lek fast med riktiga vapen och hårda order. Och utan att man helt kan föreställa sig hur det skulle vara att faktiskt behöva utföra de där sakerna i en verklig krigssituation. Men i Israel kan det faktiskt hända, här händer det. Helt plötsligt får det man ”lekt” verkliga konsekvenser.

Shani Boijanjiu skildrar i sin otroligt välskrivna bok framför allt tre unga kvinnors upplevelser under perioden när de gör sin värnplikt. Det är pratiga, obekymrade Yael, snygga, lite överlägsna Lea, och ömtåliga, praktiska Avishag. Det framgår allt tydligare ju längre boken pågår att de inte går opåverkade genom någon del av sina liv, kanske framför allt inte dessa år.

Långa perioder av tjänstgöringen utgörs av monotont arbete när ingenting händer. Lea sitter vid en vägpostering där palestinier varje morgon köar för att komma in i Israel. Avishag tillbringar timmar med att titta på skärmar som visar den egyptiska gränsen, för att upptäcka rörelse. Och så plötsligt händer något som ställer allt på sin spets – den där enda palestiniern vars vrede når igenom skyddsvallen, den där ihjälskjutna flyktingen som får ett namn.

Boijanjius sätt att berätta liknar novellens. Varje kapitel skildrar en avslutad berättelse, ett utsnitt ur tillvaron, där olika faktorer tillsammans bygger upp det ofrånkomliga slutet av en händelsekedja. Som läsare ställs man inför fruktansvärda händelser samtidigt med huvudpersonerna, och man ser dem hantera det som sker fast utan att egentligen hantera det; de pratar inte om det, de ifrågasätter inte metoderna, de är själva en del av systemet.

På det sättet är det här en oerhört dyster bok. Jag läser den som en stark kritik mot ockupationstillståndet och vad det gör med människor. Hur israelerna i militären, för att överleva, tvingas betrakta andra personer mer som kuggar än som människor. Palestinierna som lever mitt ibland dem, men också de afrikanska flyktingar som försöker fly över gränsen, och de insmugglade ryska kvinnorna som tvingas arbeta som prostituerade. Och varandra. Den är en tydlig illustration av ett samhälle som gömmer undan de förutsättningar det står på, för att kunna överleva, inte låtsas om att den billiga arbetskraften är en grund för välståndet. Men jag ser det inte som kritik mot de enskilda individerna, även om man många gånger undrar: Hur kunde de tänka så här?

Det finns fina och roliga ögonblick i boken också. Medmänsklighet och vänskap skildras rörande och innerligt. Boijanjiu har en fantastisk iakttagelseförmåga, språket är roligt och drastiskt och eget. Men innehållsmässigt blir det bara allt mörkare ju längre boken pågår; mot slutet bitvis rent becksvart, huvudkaraktärerna blir alltmer skadade av det de genomlever. Som jag läser Boijanjiu, så menar hon att ingen som finns i detta system egentligen kan gå igenom det utan att bli just skadad, traumatiserad; om man inte blir det är det något som är fel. Huvudpersonerna är inte alls lätta att tycka om – ofta själviska, enkelspåriga, elaka, ibland obegripliga. Men också hjälplösa – de har ingen möjlighet att välja rätt. De kan bara handla på ett sätt. Resultatet blir nästan alltid dåligt.

Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Marcus Stenberg — Tue, 30 Jul 2013 12:43:58 +0000

Det finns författare. Och så finns det ”kvinnliga författare”. Böcker skrivna av den senare kategorin är lite svårare att få folk att läsa, åtminstone i bokhandeln där jag jobbar, åtminstone om en med ”folk” menar män. Samma fenomen går att se (höra)Â i, det både mysiga och intressanta, bokprogrammetÂ Min bokhylla. Kvinnor läser blandat. Män läser män. Många av de som intervjuas i programmet blir lite ställda när de får denna obalans påtalad, de har aldrig tänkt på detta, det har inte varit ett medvetet val. Kanske sitter du själv med en testosteronfylld bokhylla som bara råkat uppstå. Men misströsta ej. Dagensbok.com är gärna ditt röda matrixpiller och börjar veckan med fyra aktuella böcker skrivna av författare som också råkar vara kvinnor.

Veckan började med att Björn recenserade Zadie Smiths NW.

Idag, tisdag, skriver Lina om Begär, en samling erotiska noveller av debutanten (och pseudonymen)Â Malva B. Lina är ”hemskt oexalterad” över novellsamlingen.

På torsdag blir det uppror: Ella har läst Pussy Riot! A punk prayer for freedom. Det är en samling låttexter, dikter, öppna brev och brev från fängelset och annat till stöd för de ryska Pussy Riot-aktivisterna som fängslats efter sin manifestation i Frälsarkatedralen i början av 2012. En stödbok som kanske inte helt tar vara på potentialen, men som också har klart läsvärda – och tänkvärda – delar.

På fredag skriver Alice om Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu. Det är en bok som skildrar ungdomen i Israel, framför allt värnplikten, ur tre tjejers synvinkel. Det är poetiskt, roligt och sorgligt, och tillvaron ter sig ofta absurd med tvära kast mellan otrolig långtråkighet vid exempelvis en vägspärr, och situationer på liv och död längs gränsposteringarna.

dagensbok.com » Shani Boijanjiu

Shani Boijanjiu "Det eviga folket är inte rädda"

Similar Posts:

Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Similar Posts: