Cara Hunter har dristat sig till att inkräkta på klassisk kommissarie Morse-mark. Hon har nu kommit med sin fjärde bok på svenska, All denna vrede (ytterligare en titel finns på engelska) med Oxfordpolisens Adam Fawley vid utredningsspakarna. Inte sedan Ruth Rendells Rex Wexford har en mer rejäl och sympatisk kommissarie skådats i deckargenren. Den stora sorg som Fawley bär på ger honom djup.

En bekymrad taxichaufför gör polisen uppmärksam på att en ung flicka, som han plockat upp vid vägkanten och kört hem, visar tecken på att ha blivit antastad. När polisen sedan söker upp Faith Appleford, som hon visar sig heta, vill hon på inga villkor göra någon anmälan. Faith är nyinflyttad, sällsamt vacker, ordningsam och begåvad, men likväl är det något som inte stämmer, enligt poliserna som besöker familjen.

När det efter lite grävande visar sig att Faith tidigare hette Daniel kommer det hela i en helt ny dager. Kan det röra sig om ett hatbrott?

I mitt stilla sinne finner jag det lite märkligt att polisen med sina begränsade resurser inte släpper händelsen. Den förklaring som ges är att de befarar att fler incidenter ska äga rum. En icke obefogad rädsla kommer det visa sig.

Snart försvinner en tonåring…

Spänningar råder i den vanligtvis välfungerande utredningsgruppen över vilken Fawley basar. En arbetsgrupp som vi grundligt lärt känna i de tre tidigare böckerna. Fawley är i normala fall mycket uppmärksam på stämningen i gruppen, på kollegornas känslor och reaktioner. Nu känner de inte riktigt igen sin chef. Han är för ovanlighetens skull lättirriterad och förtegen om sina problem.

Det spekuleras om kopplingar till ett gammalt, redan uppklarat fall. Kan det vara en “copycat” som är i farten eller var det helt enkelt fel man som blev inburad? Eftersom Fawley är gift med ett av offren till den så kallade “roadside rapist” hamnar han i blåsväder. Han blir anklagad för intressekonflikt och fråntas fallet. Pressen vädrar snabbt ett scoop!

Det som utmärker Cara Hunters förträffliga serie är hennes påhittiga sätt att berätta sin historia. Förhören presenteras i fulltext, läsaren får ta del av sms-konversationer, mejl och twitter-inlägg, likaså kommentarer i sociala medier, utskrifter från röstbrevlådor, domstolsprotokoll, etcetera. Detta resulterar i en livfull text med påtaglig samtidskänsla (som förmodligen också kommer åldras snabbt). Perspektiven skiftar, men en stor del av berättelsen återges i jag-form ur kommissarie Fawleys synvinkel, vilket är ovanligt och gör att läsaren känner extra samhörighet med honom.

Personporträtten är överlag fylliga, intrigen genomarbetad med listiga villospår och oväntade vändningar samt upplösningen överraskande.

Perfekt läsning för dig som älskar deckare av klassiskt engelskt snitt!

Similar Posts:

• Kommissarie Morses efterträdare
• En deckare som lovar mer än den håller
• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Gräsmatta. Sol. Solkräm och solhatt såklart, och lite Cola light. Samt en engelsk eller amerikansk deckare.

I det här fallet en riktig goding, signerad Ruth Rendell. Två ungdomar och deras barnvakt försvinner spårlöst mitt i en översvämning. Snart börjar jakten på en mördare mitt i ett välmående engelsk medelklassområde.

Kommissarie Wexford är som vanligt den tålmodige och listige hjälten. Berättelsen vimlar av spännande och underliga karaktärer, välmejslade och levande. Historien är vindlande, full av sidospår och små små spänningsmoment.

Rendells deckare är alltid välskrivna, men det känns som om författaren på senare år fått en nytändning. Deckarna är mycket mer spännande och läsvärda än de var för kanske fem år sedan.

Även om det såklart är en klassisk whodunnit finns det ovanligt mycket trådar att nysta i och många oväntade vändningar.

Det är inte självklart vem som är den egentlige skurken ens när man läst klart boken.

Mycket nöjd.

Similar Posts:

• Dödsbra
• Habil men ospännande underhållning
• Mordbruk och bokstavsskötsel
• No scary monsters, no super creeps
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium