Men nu är det ju inte revolution på gång, det är Sverige år 2008, alla är bra och alla kan vinna i Postkodslotteriet. Vår inte längre så unge "hjälte" blir vid 30 års ålder arbetslös och ekonomiskt oberoende för ett tag framöver. Med en rejäl utbildning i bagaget och huvudet fullt av grubbel börjar han vandra runt på Stockholms gator och fundera på livet. "Ge mig en fast punkt så ska jag rubba universum", lär Arkimedes ha sagt. Det är kanske också en skröna, men det är just den där fasta punkten han letar efter; i en värld där alla moraliska, etiska, litterära, politiska, relationsmässiga, religiösa, filosofiska etc ställningstaganden verkar kunna rättfärdigas med inget mer än ett axelryckande "Jaja, men det är ju bara vad JAG tycker" eller "det har han väl rätt att tycka om han vill" vill han hitta och kunna motivera sina egna önskningar och åsikter.

[A]tt sanningen mist sin teologiska förankring innebär ju inte att "anything goes", utan det ställer desto högre krav på samvetsgrannhet, eftertanke och språklig precision – och här bör var och en med lite filosofisk skam i kroppen ta sitt eget ansvar…

Som alla som läst sin Dostojevskij eller Pirsig vet kommer sådant inte utan ett pris. Allt eftersom vår hjälte gräver ner sig i filosofiska grubblerier om hur livet bör levas går det honom förbi; som varje självpåtagen outsider blir han, ärligt talat, smått patetisk – jag menar, vi snackar ändå om en människa som varken behöver svälta eller frysa annat än om han själv väljer att göra det. (Det vet Vahlquist om. Detta är en (objektivt?) bra sak; det ska mycket till för att göra en sån här text både relevant och rolig, men Jag sköt Paul Coelho är i stycken ett riktigt skarpt och roligt tvåeggat hugg.)

Det är då det händer, det oförlåtliga. En av de få människor han kan relatera till sviker honom genom att läsa och "få sitt liv förändrat" av denne litteraturens svar på Martin Timell: Paulo Coelho. Och det slår slint för den stackaren. Att rekommendera Coelho till någon som går i djup filosofisk ångest över tillvarons komplikationer är ungefär som att ge en bakelse till en som svälter. I den objektiva kvalitetens namn måste något göras. Vissa åsikter kan inte accepteras, ens i ett demokratiskt samhälle. Här har vi den fasta punkten, nu ska världen rubbas.

Ironiskt nog, och frågan är om Vahlquist håller med, är Jag sköt Paulo Coelho inte SÅ annorlunda Alkemisten. Visst, vår antihjälte här är bra mycket intelligentare och mer mångbottnad och har en mycket bättre författare, men i grund och botten finns här, som i alla berättelser om att finna sig själv, samma steg, samma problem, samma allvetande berättare som guidar läsaren mot en slutsats som måste bekräftas genom en prövning. Och precis som hos Coelho är slutsatsen väl lättköpt för huvudpersonen, även om den förhoppningsvis väcker fler frågor hos läsaren. Om bara våld återstår, löser det problem? Om inte, var står vi då? Är det inte här boken borde börja snarare än sluta? Är detta en väldigt lång bokrecension eller en väldigt kort roman?

Trots allt är nog Jag sköt Paulo Coelho inte menad som en söt dessert, det sista man behöver få i sig, utan mer som en aptitretare som gör en hungrig på något bättre. Och den är god, om än med en rejäl bismak av bittermandel, och den är nog nyttig också. Men mätt blir jag inte.

Men det är ju förstås bara min åsikt.

Similar Posts:

• Håglösheten
• 5/10
• Den här historien
• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• Vinter och förändring i Mumindalen

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.

Similar Posts:

• Lysande om mörk historia
• Ordet Europa betyder mörker
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Den frivilliga läsakten
• Vår export av det civiliserande våldet

Att recensera denna bok efter att ha läst den en gång känns ungefär som att försöka recensera en skiva som man endast flyktigt lyssnat igenom, som om man egentligen borde ha läst den åtminstone en två-tre gånger till innan man egentligen kan uttala sig om den. I de flesta fallen är det snarare fragment ur novellerna än novellernas helhet som finns kvar. Kanske bär det faktum att jag mestadels läst boken på tunnelbanan och bussen en del av skulden, där kan en tillräcklig mängd koncentration vara svår att uppbåda, Borges är nog inte den ideala kollektivtrafikslitteraturen.

Det är också en sådan bok som man har mer utbyte av ju mer bildning man har på de områden Borges berör. Precis som när man läser Umberto Eco så får man känslan av att läsa något av en människa med en allmänbildning som det förmodligen bara är ett fåtal förunnat att någonsin uppnå. Dessutom visar Borges, precis som Eco, prov på ett skönt sinne för humor.

Novellerna är i mångt och mycket skrönor, ofta med historiska eller filosofiska implikationer. Min personliga favorit är "Trädgården med gångar som förgrenar sig", eller, en av favoriterna är det i alla fall, kanske främst för att det är den jag har mest kvar av.

Troligtvis bör man läsa Biblioteket i Babel så att man läser en novell då och då och sprider ut upplevelsen, den tjänar nog på att man gör så istället för att läsa den från pärm till pärm. Vissa böcker fungerar så, de kräver att man bara läser ett par sidor i taget och reflekterar över dem, Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel är ett annat exempel. Detta är också lättare i praktiken vad gäller novellsamlingar, eftersom man där avslutar en historia på några sidor, i Biblioteket i Babel är få noveller längre än tio sidor, så en novell är egentligen en alldeles lagom dos att intaga vid ett tillfälle.

Borges är som belgisk choklad, innehållande typ 125% kakao, sådan där choklad med bitar av kakaobönor i, ni vet. Den passar alldeles utmärkt till kaffet, faktum är att det är vansinnigt gott till kaffet, men om man äter för mycket av sådan choklad så får man ont i huvudet, det är inte som med mjölkchoklad där man kan trycka i sig en hel kaka vid ett och samma tillfälle, ett par rutor till kaffet är alldeles lagom.

Ni skall nog inte lägga för stor vikt vid betyget, förmodligen förtjänar den ett högre betyg, betyget illustrerar snarare det minsta boken skulle kunna vara värd än vad den egentligen är värd.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Att tänka på en björn…
• Mannen som gör vad som faller honom in
• Varför inte?
• Han har samlat böcker i femtio år

Huvudkaraktären vaknar i sin kabin i biologisk gemenskap med Lila. De är varandras motsatser; han intellektuell, hon..? Ja, vad. Vad är det han ser hos henne, som får honom att ta med henne på en lång segling utan mål? Detta är frågan som provocerar honom till en verklig intellektuell utmaning som blir att sortera moralen på ett naturligt sätt som på samma gång transcenderar och kombinerar mystik med modern forskning.

Många paradoxer såsom sinne-materia och fri vilja-determinism får sin lösning. De är skapta ur den felaktiga uppdelningen mellan subjekt och objekt. Istället presenterar Pirsig andra sätt att sortera metafysiken, med exempel som biologiskt – socialt – intellektuellt, eller statiskt – dynamiskt. Även om den yttersta sanningen övergår intellektet och därför inte kan uttryckas i ord, kan denna filosofi, modern som den är, sammanfattas i en enda mening: "Good is a noun".

Det sociala samhällets största problem är dess oförmåga att skilja mellan degenererade och visionärer. Hur många av våra stora konstnärer har inte stämplats som neurotiker eller schizotypala excentriker. Tänk modern jazz, tänk Blake.

Den fysiska segelresan tar dem till den stora staden. Detta skrämmande monstrum av ett system som transcenderar individens kontroll och presenterar sig som en egen organism. Är det mer moraliskt för en stad att förtära en individ än tvärtom? Många kontroversiella frågor diskuteras av Pirsig, och var och en, oavsett filosofisk läggning, kan finna sin gemensamma beröringspunkt med en av vår tids mest öppna intellektuella.

Lila är en ärlig varelse i sin uppgivenhet inför livet, och hon står kanske närmare den dynamiska kvalitet som styr all utveckling än de sociala system som ser henne som ett sexuellt frustrerat offer. Metafysiken säger: det är dags att överge den föråldrade intellektuella kontrollen för att söka nästa steg på den evolutionära stegen. Pirsigs vision är inte en Gibsonesque dystopi där perfekterad artificiell intelligens styr med hjärnhand över världens disneyland med dödsstraff, utan en frihetsorienterad böjning för livets egna krafter, intuitionen och känslan av vad som är bra.

Det är svårt att säga om "Lila" ska recenseras som filosofiskt verk eller roman. Som roman har den brister i dramaturgi och handlingen är ytligt sett ganska tunn. Som filosofiskt verk kräver den en rad förtydlingar och definitioner. Storheten i detta verk ligger i hur Pirsig kombinerar dessa genrer. Hur metafysiken ger enastående signifikans till de mest vardagliga händelser, och hur händelser för tanken framåt. Läsningen är tillräckligt innehållsrik för att stimulera vem som helst.

Similar Posts:

• Frid
• Imponerande tegelsten om skogen
• Seg start med roliga idéer
• CIA på krigsstigen
• Tråkigt, oinspirerat och ointressant

Murmurs flickaktiga röster motsvaras av den genomgående känsla av att en tonåring måste ha skrivit En flickbok som följer med en genom hela boken. De är båda söta, busiga och charmiga i anslaget, Lopez roman är lika avslappnat bagatellartad som Murmurs små poppärlor. Även bakgrundsmässigt påminner de om varandra, Erika är liksom Leisha och Heather, de två som egentligen är Murmurs född tidigt 70-tal, Erika gick på konstskola i New Jersey, Leisha och Heather gick på en skådespelarutbildning i New York. De har alla tre lesbiska tendenser, Leisha torde dock ta tätpositionen på den fronten eftersom hon varit tillsammans med K.D. Lang, som också producerat ovan nämnda skiva.

Det finns också både hos Murmurs och Lopez en viss antydan till feminism, denna är dock så snäll och lekfull att till och med pojkar som jag, som egentligen inte har mycket till övers för ”politisk” konst, då i synnerhet inte när det rör sig om arg och mästrande. Släpp sargen, tänker jag när jag läser skönlitterära verk som försöker tvinga på sina läsare åsikter, det är fel forum, skönlitteratur skall om något få sina läsare att tänka, inte säga åt dem hur de skall tänka.

Så illa är det dock inte i det här fallet, men jag skäms litet för Lopez skull när hon måttar missriktade slag under bältet på några av sina manliga författarkollegor:

Ända sen jag var liten har jag försökt leva ställföreträdande genom Kerouacs, Hunter S Thompsons och Henry Millers skrävelkrönikor. Men jag har aldrig orkat läsa ut nån av deras böcker. Kanske för att jag inte kan identifiera mig med dem – män uppassade av kvinnor som kokade kaffe och tvättade bort bromsspåren ur deras kallingar medan de gnällde, kallade sig arga unga män och satte på varandra med sina existensiella penisar.

Många av hennes påståenden om författarna i stycket ovan skulle kunna ifrågasättas, men att påpeka faktum som att Kerouac var en fördomsfull, rasistisk homofob som knappast kom i närheten av en enda mans anus med sin ”existensiella penis” under sitt 47-åriga liv är rätt meningslöst eftersom hela stycket ovan bara är en provokation innan Lopez förkunnar att hon istället upptäckte Erica Jong, som alltså inte bara delar Lopez förnamn utan också skriver feministisk litteratur.

Lopez tycks också gilla att ägna sig åt små spetsfundigheter, som i och för sig ofta är litet charmiga och roliga, men knappast så speciellt ”träffande”, här är den bästa:

Jag har aldrig varit hejaklacksledare, jag var slampig på egen hand och tänkte att om ett träd har kul och ingen hör det, så är det inte slampigt.

På ett ställe i boken berättar hon att hon aldrig träffat någon som läst hela Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig, vilket i och för sig kan vara förståeligt, den är tungläst, men den är värd ansträngningen. Eftersom hon uppenbarligen bestämt sig för att skriva en bok med samma ramhandling som denna borde hon kanske tagit sig tid att läsa den själv åtminstone. En flickbok handlar följaktligen om Tomato som bestämmer sig för att åka motorcykel från USA:s öst- till västkust.

Som substitut för alla de underbara lager som finns i Pirsigs bok får vi av Lopez litet pubertala floskler och annat trams. Hon valde liksom fel bok som förlaga, att Lopez inte ens kommer i närheten av dennas klass behöver väl knappast påpekas, Zen och konsten att sköta en motorcykel är förmodligen ett av 1900-talets starkaste litterära kort, ett påstående man knappast kan yppa om En flickbok, Lopez flickaktiga charm räcker liksom inte till.

Men boken har ändå en viss charm och är läsvärd för sin söta humor och en del trevliga illustrationer, men jag måste nog ändå hävda att de element som En flickbok har gemensamt med The Murmurs musik gör sig bättre i just musik, där jag inte har något att invända mot Murmurs är det en hel del jag saknar och en del jag skulle klara mig utan hos Lopez.

Similar Posts:

• Skulle fungerat bättre som seriealbum
• The really American way of life
• Odödlig undergångsfascination
• Kom igen, det svänger ju!
• Att visa vad man läser och ser