Den här boken behandlar barnarbete och fattigdom, främst i Sydostasien och Bangladesh. Författaren ställer dessa moderna slavars berättelser mot röster från barnarbetare i 1800-talets England för att kunna dra paralleller och visa att inget egentligen har hänt, barnarbetet har bara flyttas till en annan världsdel. Det är skakande redogörelser (tycker nog han) av saker som alla redan vet. Det är väl ingen som längre blir överraskad av att höra att barn syr Nike- skor och Pradatröjor. Eller? Detta är verkligheten och det är ett problem utan lösning så länge utvecklingen och levnadsstandarden i dessa länder inte kommer ikapp i-länderna, vilket antagligen inte kommer att ske under de närmsta åren.

Seabrooks tes är att inget egentligen har förändrats och att västvärlden fortfarande lever på barnarbete. Cyniskt och spekulativt och en oerhörd förenkling. Här bortses helt från bristen på demokrati, fungerande skolsystem och sociala skyddsnät. Knappast något om korruption och de urgamla sociala strukturer som skapat t. ex. Indiens enorma fattigdom. Naturligtvis är detta ett mycket viktigt ämne och all facklitteratur kan inte vara underhållande, men något måste den ändå ge i form av analyser och helst ska den väl ändå ha en genomtänkt struktur?

Tyvärr ganska trist, alltså. Tradigt språk, likartade berättelser och inga givande jämförelser. Man kan ställa upp hundratals berättelser mot varandra på det sätt Seabrook gör, men om man inte har förmågan att dra slutsatser, analysera företeelser på ett intelligent sätt och utreda bakomliggande orsaker blir en sådan här bok baraÂ… trist och ganska onödig. När jag läst boken vet jag inget mer än jag gjorde när jag började, möjligtvis har jag fått viss kunskap om genomsnittlig lön i England på 1800-talet och i Bangladesh idag. Kan säkert vara bra att veta när man spelar Trivial Pursuit.

Frågan är också vem den här boken är skriven för. De enda som kommer att läsa den är de som redan vet allt detta, för de är de enda som kommer orka igenom de 156 sidorna. Det är inte någon särskilt begåvad författare som inte ens kan vara inspirerad i så få sidor, särskilt när det mesta av texten består av citat som ställs mot varandra. Att ge ut och trycka upp den här boken är inget annat än ett stort resursslöseri som säkert kunde ha bekostat skolgång och husrum för många av de stackars barn Seabrook skriver om. Donera pengarna till någon hjälporganisation nästa gång.