Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är logiskt. Men det är inte den sortens punkter jag syftar på här.

I Carsten Jensens Källarmänniskor, med underrubriken ”Om populism och besväret att vara människa”, verkar punkterna, de numrerade styckena, snarare, ja, helt enkelt vara numrerade stycken. Vissa av dem hänger ihop, andra inte. Någon väg någonstans är det så vitt jag kan hitta knappast.

Jensens teman är onekligen relevanta. Han skriver om flyktingströmmar och främlingshat, om populism och orättvisor. Han refererar till Antonio Gramsci och Rebecca Solnit, Fredrik Önnevall och Karl Ove Knausgård, Édouard Louis och såklart Donald Trump. Sin titel, ett begrepp han tydligen använt och blivit kritiserad för i den danska debatten, hämtar Jensen från Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål.

En ”källarmänniska” är, med Jensens ord, en litterär figur ”där självhatet slår över i en ocensurerad önskan om att vålla andra skada”.

Ramen är en uppgörelse som till förväxling påminner om den storm som dagens populism har skapat mot humanismen, upplysningstanken, förnufts- och framtidstron. Ja, romanens huvudperson delar till och med det förakt för fakta och de vetenskapliga sanningarna som är de populistiska demagogernas största provokation: ”Herre Gud, men vad angår mig naturens och aritmetikens lagar, när jag inte tycker om dessa lagar och dessa två gånger två är fyra.”

Det är inte oävet skrivet, det kan vara klart litterärt slagfärdigt, men hjälper det oss att förstå dessa ”källarmänniskor”? Att förstå världen och dess plats i historien? Jag är skeptisk. Det är i alla fall svårt att säga säkert, eftersom Källarmänniskor är en lång och vindlande essä, full av tänkvärda funderingar och pålästa referenser (snarare litterära än vetenskapliga), bara ytligt förklädd till, just det, punktlista.

Så snälla. Jag vill läsa sådant som får mig att tänka, absolut, men jag vill inte börja med att försöka pussla ihop själva boken, tesen. Formulera en världsbild, dess problem och möjliga lösningar, och jag lyssnar gärna. Ge mig helt enkelt en färdig bok. Men sluta att prångla ut dessa halvsmälta punktlistor.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Populismen – fem kännetecken
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Vivere necesse est

En bok som handlar om att gå, skulle kunna fokusera enbart på de medicinska hälsosamma effekter som gåendet medför. En hjärtläkare som författaren mötte på en promenad vid Genèvesjön hade vid tillfället utfört 20 000 hjärtoperationer:

Jag frågade vad han hade lärt sig av att studera flera tusen bultande människohjärtan. Yacoub gav mig en hastig blick där vi gick och sa utan tvekan: ”Ta en promenad varje dag.” Han försäkrade mig om att det rådet aldrig skulle bli förlegat.
Yacoub sa egentligen inget annat än det som min mormor redan kände på sig på sin tid och som människor har vetat i flera tusen år. Den moderna medicinens fader, Hippokrates, var lika insiktsfull för 2 400 år sedan. Han varnade för läkarnas felmedicinering och underströk att ingen medicin är så välgörande som att placera ena foten framför den andra.

Men bokens fokus skiftar och handlar om så mycket mer än rena hälsoaspekter. I fragmentariskt förpackade tankar berättar författaren om hur dottern tar sina första steg. Kagge tycker också om att tänka på sina möten med Arne Naess. Den norske ekofilosofen gick alltid olika vägar till sin hytte uppe vid Hallingskarvet – även någon enstaka centimeters avvikelse från tidigare utstakade stigar var värdefull.

I tankar om tidens relativitet är Kagge uppmärksam på hur tiden försvinner vid resor med bil eller flyg. Men annat är det att gå! Tiden sträcker ut sina linjer och en promenad från hemmet till arbetsplatsen på förlaget är livgivande. Att se på andra människor under stadspromenaden innebär alltid en överraskning eller två. Människors varierade gångstilar ger bilder åt fantasin kring deras liv.

I de här okrångliga gå-filosofiska texterna ser jag att många av tankarna påminner om resonemangen i boken Wanderlust av Rebecca Solnit. Båda författarna pekar på hur bra det är att svänga in på stigar som inte finns. Att upptäcka olika stenar, mossor, träd och utsikter ger ett friskare flöde i huvudets tankeström. Men böckerna har stora skillnader i sitt utförande. Solnit är en djupdykare i promenadens väsen och passar på att förmedla både litteraturkärlek och läslust i sina essäer om promenerandets historia. Kagge är mer tystlåten och presenterar sina tankar i största möjliga enkelhet. Han är till den grad tystlåten att han inte ens nämner Solnit, vilket väcker en undran i mig.

I ett kort avsnitt sätts ord på det teknifierade och konsumtionsivriga samhället av idag. Raden ”Det är lättare för regeringar och företag att kontrollera oss så länge vi sitter.” är nästan uppviglande läsning. Likaså ”Vad skulle ha hänt om makthavare dagligen tvingades ut att promenera bland folk?” Men inga lösningar serveras, här öppnas dörren endast på glänt.

Sina funderingar har Kagge samlat bland annat under tidigare äventyr till Nordpolen, Sydpolen och Mount Everest. Ett mer udda äventyr var när han gick och kröp i New Yorks underjordiska tunnelsystem och kloaker. Han erkänner att han den gången flydde från sina vardagsomständigheter.

Efter att ha utsatt sig för fysiska strapatser uppskattar författaren värme och hudkontakt med närstående. Ibland är en tur till fots helt enkelt ett sätt att ta paus från det egna jaget. Men inga garantier ges – och sålunda undviker boken att hamna i diket bland mindre trovärdiga självhjälpsböcker. Det är upp till mig som läsare att dra slutsatser. Eller så snörar jag helt enkelt på mig ett par skor och placerar ena foten framför den andra och ser vad som händer.

Similar Posts:

• Orealistiskt att inte hoppas
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Angelägna och inflytelserika essäer
• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Att gå varje dag

Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen där en bit hagmark ingick. De har intresserat sig för livet utanför husknuten, vilka växter som trivts på platsen, när växterna dykt upp ur marken och när de vissnat. De har döpt några enar och en sälg efter figurerna i Hamlet. De blir ledsna av vildsvinen som i sitt bökande förstör växtplatsen för sällsynta orkidéer.

I boken förekommer många hänvisningar till världslitteraturen, där poeter hämtar sina metaforer från naturen. En mängd författare filosoferar kring naturen och samspelet med människan. Ekman känner också till naturvetenskaplig historia och de personer som arbetat med att systematisera världens växtlighet. Kvinnors bidrag har förringats i den naturvetenskapliga historien:

Det har känts problematiskt för män när nyfikna kvinnor har velat komma ut i världen utanför hemmet. [- - -] Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att hålla oss på plats. När Linné lanserade sitt sexualsystem blev det uppenbart att växterna hade könsorgan och att mästaren själv var oblyg i sitt bildspråk. För många var det därför självklart att kvinnor inte borde syssla med botanik.

Ekmans motdrag är att berätta om flera kvinnor som illustrerat viktiga botaniska verk: Maria Sibylla (1600-talet), Johanna och Vendela Rudbeckia (1700-talet) och Anne Pratt (1800-talet).

Författaren är praktiskt lagd när hon arbetar med sitt digitala herbarium. Varje växt fotograferar hon två gånger. Hon tar ena bilden tätt intill växten och den andra från ett längre avstånd för att ringa in växtplatsen. Om den andra bilden fångar t.ex. en bit av en stolpe, minns hon både plats och tidpunkt för fyndet. Bilden kan också väcka väderminnen från fototillfället, eller om någonting särskilt skedde i anslutning till den dagen.

Också fyrfota vänner, insekter och fåglar bidrar till hemmakänslan – som löper som ett tema genom boken. Vid flytten till Roslagen lämnade författaren ett Jämtland som hon höll kärt. Klimat och växtlighet skiljer sig åt. Skulle hon kunna rota sig på nytt, eller var det för sent? Ett tankespår handlar om hur en by kan betrakta den nyinflyttade med misstänksamhet.

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje, i fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by ska man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänkta garageutfart släkt med en som var det. Min man kallar det här förhållningssättet för barnföddhetsdoktrinen. När den tillämpas på nationell och politisk nivå blir den farlig.

Läsningen av Gubbas hage liknar att gå på promenad med en nära vän. Under promenaden avhandlas saker i det lilla perspektivet men också världshändelser som påverkar en så starkt att det blir svårt att sova om nätterna.

I vår värld dör barn på grund av ofattbart grymma krigshandlingar. De värvas som soldater, utnyttjas och hanteras som om de vore krigsmateriel. Människor drunknar på flykt från det som inte längre kan uthärdas. Taggtrådsstängsel och murar byggs upp för att de inte ska kunna nå den trygghet de söker. Kamp om livsrum? Knappast. Det gäller oljekällor och andra materiella och politiska realiteter. Cyniska ledare kallar sina krig och avrättningar för rättfärdiga och offrar unga troende som får spränga sig själva och andra människor till döds.

Ekman är inte förvånad att den människa som i grunden är hjälpsam söker sig till naturen, för att hon inte står ut med den här världen. Som den förnuftsdrivna tänkare hon är vill hon ändå poängtera:

Men det är bara människan som kan utöva barmhärtighet och vi kan inte hitta mönster för våra liv bland träden.

Ekman har studerat växter sedan barnsben och behållit intresset under hela livet. Likaså väcker djuren hennes fascination. Hon avstår däremot bestämt från att förmänskliga djuren hon betraktar. Tankar på skillnaden, annorlundaskapet som skapar avstånd till djuren är ingalunda svärmiska. De lever enligt koder som vi människor inte vet någonting om.

Jag undrar i all enkelhet om harklövern växer i den roslagska hagen. Den är en charmig klöverart som är fin att fläta in i blomdekorationer. Boken är å andra sidan full av exempel på andra växter som namnges. Gräsrotsnivån är påtaglig, javisst. Namngivandet återspeglar en konkret handling – vilket Ekman är särskilt mån om. Ger vi det abstrakta tänkesättet för stor plats skapar vi ett avstånd till det levande. Därefter är steget kort till den rena glömskan. Vid 1800-talets början utgjorde ängarnas yta två miljoner hektar; idag bara 2 500 hektar. Om människorna i samhällsplaneringen kunde minnas sin favoritblomma kanske besluten kunde ske i större samklang med den levande omgivningen. I ett annat avsnitt där Ekman kritiserar människans fokus på Nyttan är hon lågmält ironisk. Hon beskriver hur Katrineholm förvandlats från småhusstad med olika äppelsorter i trädgårdarna till en stad där gatorna i centrum kantas av fyrkantiga varuhusbyggnader. I handeln erbjuds kunden numera importerade äpplen från Sydafrika.

I det långa perspektivet är ändå människans tid på jorden kort och livet kommer att gå vidare när människan som art dött ut. Tanken kan verka skrämmande. Det tycker nog inte ”de andra” – som Ekmans mamma och mormor kallade djuren de såg smyga fram i trädgården när skymningstimman trädde in.

2022-08-11. Uppdatering av länk till virtuell flora med artbeskrivning av harklöver.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Gulla inte med Ekman
• Växternas snillrika värld
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Människorna vid vattnet

2004 skrev Rebecca Solnit Hopp som en motvikt mot den känsla av hopplöshet många kände då, när George W Bush var president och precis hade inlett sitt krig i Irak. När jag läser Hopp har Donald Trump hunnit vara president i ett år, och verkar vilja starta krig med mest hela världen. Käbblar med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un om att han minsann har en större kärnvapenknapp än denne.

Så är vi tillbaka på ruta ett? Minus ett?

Nja, på så sätt är nog faktiskt Solnits bok en del av det hon poängterar: vi vet inte. Det är först i historiens backspegel som vi kan se vad som faktiskt var en viktig del i förändringen, och historien tar ju inte – tvärtemot den populära 1990-talstesen – slut. Vi står aldrig riktigt med facit i hand. Någonsin.

En liten handling kan inspirera fler. En rörelse slår ner, men återuppstår. Vi kanske upplever att förändringen, revolutionen, murens fall, eller vad det nu kan vara, kommer plötsligt, men i själva verket har den nästan alltid grott i tysthet, under radarn, under en längre tid. Eller så går det så gradvis att vi knappt noterar det. Plötsligt har vi kollektivt ändrat vår syn på något, vårt handlande på någon vardaglig punkt, och det verkar bara självklart. Har vi inte alltid tänkt så här?

Bäst är Rebecca Solnit, som ju är historiker, när hon ger konkreta exempel ur nutidshistorien. I Hopp får framför allt fyra datum gestalta hennes teser i varsitt kapitel: 1 januari 1994, 30 november 1999, 11 september 2001 och 15 februari 2003. Några av dem säger dig säkert direkt något, andra kanske inte. Några verkar självklara i vilken historiebok som helst, andra kanske inte. Återigen blir boken en del av det problem den beskriver.

För jo, lite känns det som en halvmesyr att ge ut en så pass gammal, om än delvis uppdaterad, bok om samhällstillståndet och framtiden. Blandningen av nytt och gammalt gör mig ibland lite förvirrad. Vad är egentligen skrivet när?

Samtidigt är Hopp definitivt läsvärd. Solnit vänder sig emot progressiva aktivisters ofta dystopiska framtidsversioner och ibland lamslående känsla av hopplöshet. Framtiden beror faktiskt på oss. Vi kan inte veta i vilken utsträckning det vi gör påverkar den, men vi vet att historiens förändras av människors handlingar.

Att inte hoppas vore trots allt, menar Solnit, fullkomligt orealistiskt.

Similar Posts:

• Angelägna och inflytelserika essäer
• Inte alla kan vandra fritt
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Att gå är att leva
• HeLa historien

Människor som tagit sig fram till fots har i ett historiskt perspektiv levt farligt. Att tvingas utanför den egna hembygden innebar en risk för livet om färden inte skedde till häst eller i skyddad vagn. Detta är en av förklaringarna till de 1700-talsträdgårdar som anlades för det sysslolösa samhällsskiktet runtom i Europa. På så sätt kunde vandring och promenerande ske i trygghet för aristokraterna innanför murar och svårgenomträngliga häckar. När 1800-talet följde och romantikens konstnärsideal spred sig noteras också de första vandrarna bland borgarna. Och i enlighet med att betrakta naturen som det rena och sanna nedtecknades också den kulturella handlingen som innebar att gå till fots. Ja, och nu kan vandringen ske utanför murarna eftersom samhällena blivit säkrare.

Tankeverksamheten betyder mycket för pilgrimsvandrare inom flera religioner. Några tror sig få något andligt tillbaka efter en lång ansträngande resa till fots. Kanske är det drömmen om att förvandlas under färden medan man uthålligt repeterar den fysiska rörelsen tills målet nåtts? Även bergsbestigaren som inte är det minsta religiös kan nog känna igen sig i befrielsen när hen når toppen.

I Storbritannien är äganderätten häpnadsväckande stark genom historien. Jag läser om lorden som stänger av en allmän väg och hänvisar till gällande lagstiftning för markägare. Mitt tankemönster är djupt präglat av allemansrätten i de nordiska länderna och jag förbryllas över systemet på de brittiska öarna. Markägarna har sista ordet. End of case.

Det anglosaxiska perspektivet dominerar i Wanderlust. Amerikanska och engelska exempel flödar ymnigt bland Solnits referenser med undantag av kapitlet som ägnas staden Paris. Det påverkar inte negativt till bokens betyg, tvärtom. Solnit påstår sig nämligen inte skriva om mänsklighetens vandringar på alla platser i hela världen. Hon belyser litteraturhistoriska och samhällsanalytiska referenser så att de får bäring på nutida sammanhang. Kort sammanfattat: hon är lärd men skriver mig inte på näsan. Till bokens styrka hör också att översättarna Helena Hansson och Djordje Zarkovic (tillsammans med förlaget?) ansträngt sig att hitta svenskspråkiga översättningar av den omfattande referenslitteraturen.

Ensamvandrandet har varit betydelsefullt för många författare, konstnärer, politiska filosofer och inspirerat till många manliga snillens verk. Men för kvinnor har vandrandet begränsats – vilket Solnit tillägnar ett viktigt kapitel. Om det före 1700-talet varit osäkert för vem som helst att gå till fots utanför de inhägnade högadliga trädgårdarna, har kvinnors frihet beskurits långt in i våra dagar. På 1800-talet greps kvinnor av ordningsmakten när de promenerade utan manligt sällskap i Storbritannien, USA, Frankrike, Italien, Belgien och Tyskland. De tvingades till gynekologiska undersökningar men motsvarande gjordes inte på fritt strosande män. Det offentliga rummet skulle kunna vara en plats att vistas på som jämlikar för alla medborgare, men tyvärr finns rädsla för våld och trakasserier bland kvinnor än idag. Solnit, som idag är i 50-årsåldern, minns egna händelser på 1970-talet och de råd hon fick:

Jag fick rådet att hålla mig inomhus om kvällarna, klä mig i säckiga kläder, skyla eller klippa av håret, försöka se ut som en man, flytta till ett dyrare område, ta taxi, köpa bil, förflytta mig i grupp, be en man eskortera mig – alltsammans var moderna varianter av de grekiska murarna och de assyriska slöjorna, och sammantaget sa allt det här att det låg på mitt ansvar att tygla mitt och männens beteende, inte att det var samhällets ansvar att garantera min frihet. Jag insåg att många kvinnor hade blivit så framgångsrikt dresserade till att veta sin plats att de hade valt ett mer försiktigt, konventionellt liv utan att förstå varför de hade gjort det. Själva driften att vandra omkring ensam hade släckts i dem – men det hade den inte i mig.

Solnits essäsamling väcker en hel del igenkänning hos mig. Vandringen frigör från vardagens plikter, samhällsrang och familjestrukturer. Benmusklerna jobbar och frisk luft fyller lungorna och det är lätt att samtala eller tänka på stort som smått. Och jag instämmer helt i Solnits upplevelse av att staden som vandringsplats är lika värdefull och förmår ge en sinnlig förbindelse med kroppen:

[- - -] oftare har jag råkat på vänner som gått förbi, en efterlängtad bok i ett skyltfönster, artigheter och hälsningsfraser från mina pratsamma grannar, arkitektoniska pärlor, musikaffischer och ironiska politiska kommentarer på väggar och telefonstolpar, sierskor, månen som går upp mellan husen, glimtar av andra liv och andra hem, och stadsträd fulla av högljudda sångfåglar. Det slumpartade, det osorterade gör att man kan hitta sådant som man inte vet att man letar efter, och man har inte lärt känna en plats förrän man överraskas av den.

Alla kan göra allt. Tanken förekommer som ledstjärna för den som önskar pröva den egna kroppens förmåga i något specifikt avseende. Men plötsligt uppstår en komplikation, hoppsan, håller inte knät? Och varför har stadens vägar enbart plats för bilar? För den friska människan som har tillgång till en bygd med allmänna vägar och promenadslingor blir Wanderlust en bok som påminner om att inte ta saker för givet. Många rättigheter som ses som självklarheter kräver en vaken och aktiv medborgare. Ta del i din bygd och ditt närsamhälle. Jag är säker på att generationer som ännu inte är födda sänder dig ett tack när du inte längre lever.

Similar Posts:

• Orealistiskt att inte hoppas
• Angelägna och inflytelserika essäer
• Att gå är att leva
• Hagen – en plats för liv och tankar
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”

I ett PS till originaltexten som både inleder och namnger denna essäsamling diskuterar hon varför hennes artikel fick en sådan spridning. Förutom att många kände igen sig i fenomenet lades den upp under en amerikansk valrörelse när, i synnerhet republikanska, politiska  röster kom med det ena antifeministiska uttalandet efter det andra. Kanske mest ökänt är Todd Akins utspel om att ”det inte behövs någon aborträtt för kvinnor som har blivit våldtagna, för om det är en riktig våldtäkt så vet kvinnokroppen hur den ska stänga av systemet”.

Nu innebär inte definitionen av mansplaining att någon uttrycker något så uppåt väggarna, även om det kan vara så. Det är kortfattat ett ord för när en man ska förklara något, vanligtvis för en kvinna, på ett överlägset och ignorant vis, där den förklarande förutsätter sig veta något som personen framför denna inte vet.

Rebecca Solnits text tar sin början i en självbiografisk absurd episod som utmynnar just i ett solklart exempel av mansplaining. Därifrån bygger hon ut sitt resonemang kring fenomenet till en bredare fråga om sociala maktförhållanden. På det sättet påminner den om Stephan Mendel-Enks intressanta och personligt skrivna Med uppenbar känsla för stil. Men än en gång, begreppet är inte Solnits och hon kritiserar i texttillägget ett ickekonstruktivt användande av termen på ett sätt som ”ger tyngd åt föreställningen att det handlar om en medfödd brist hos män, i stället för om att en del män förklarar saker som de inte borde förklara och inte lyssnar på saker som de borde lyssna på.” Även andra röster har anmärkt att ordet missbrukats och använts alltför lättvindigt och felaktigt. Men i Rebecca Solnits resonemang blir företeelsen en spegel ur vilken man kan läsa av en djupare tendens i samhället.

Boken innehåller totalt nio essäer. Samtliga är absolut läs- och tänkvärda även om vissa är skrivna med en mer brännande och skarpare stil. Något som inte är särskilt märkligt, då dessa behandlar vidriga former av sexism och jämställdhetssträvande strategier. Andra texter har en mer akademisk ton, men gemensamt för alla är en genomlöpande feministisk och maktkritisk diskussion. Det är också det som gör boken till en både sammanhållen och intressant samling. Rebecca Solnit har en vassare penna än de flesta samhällsanalytiker och kommer därför med stor sannolikhet att ha fortsatt betydande påverkan på den sociala agendan.

Similar Posts:

• Orealistiskt att inte hoppas
• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Inte alla kan vandra fritt