När jag nu läser den första delen igen, på svenska, är det efter att ha läst alla fyra böckerna och det kommer att genomsyra den här texten – att tänka bort det jag läst är omöjligt men det är också omöjligt att göra den här romanen rättvisa annat än som del i ett större bygge, som jag ser det. Och den svenska baksidestexten har inte mycket med handlingen att göra, som jag ser det heller.

I de fattigare kvarteren i Neapel på 1950-talet inleds vänskapen mellan Elena Greco och Raffaella Cerullo – eller Lenù och Lina, som de kallas, fastän Elena kallar Lina för Lila – är ni med? Det är något med namnen, alla familjenamn och smeknamn, allt man kallas och inte kallas och detsamma gäller för alla familjemedlemmar och bekanta. Om och om igen är jag tacksam för personförteckningen, om och om igen bläddrar jag tillbaka för att förvissa mig om att jag vet vem det är som avses. Och det är fascinerande hur alla dessa lätt förväxlade personer tar gestalt och blir tydliga, hur större delen av hela det tvåtusensidiga verkets persongalleri faktiskt presenterats redan under de första kanske trettio sidorna.

På samma sidor hinner flera nyckelscener utspela sig och förutsättningarna och villkoren för den inte helt vanliga vänskapen fastställs. Därtill etableras hur tillvaron ter sig i dessa kvarter – våldet, fattigdomen, farorna, de låsta könsrollerna, dödens närhet, vem man ska hålla sig väl med. Allt finns där och kommer sedan att utvecklas och återvändas till.

Vänskapen ja, den ytterst komplexa och komplicerade, där Elena ständigt befinner sig i ett underläge gentemot Lila, i skolan och utanför den. Elena är duktig men Lila är något alldeles extra, på alla områden, i allt hon ger sig på. Och Elena både accepterar sin position i skuggan och revolterar mot den i sitt inre. Lila är ytterst begåvad men också rastlös, och halsstarrig. Hon anpassar sig inte på samma sätt som Elena och skaffar sig fiender redan som barn – samtidigt som alla imponeras av henne. Lila går inte att placera i ett fack och att befinna sig i hennes närhet är det som både sporrar och tröttar Elena. Ständigt vill hon ha det Lila har, uppnå det Lila uppnår men ändå inte, inte på det sättet.

När deras vägar på sätt och vis skiljs åt, i och med att Elena fortsätter på läroverket medan Lila börjar arbeta i familjens skomakarverkstad, skulle man kanske tro att konkurrensen skulle upphöra men den ändrar bara form – för Lila lånar böcker och läser före, till Elenas förnedring.

Det finns ingenting avspänt i denna relation, den är en kamp, även om det är svårt att få grepp om den. Den bildar såväl fonden för hela romanbygget som en spänning som går genom verket, i och med att det finns något oförutsägbart över den samtidigt som den styr så många av, kanske alla, Elenas val i livet. Allt gör hon utifrån sin idé om Lila, hon går med och mot Lila, hela tiden osäker på om hon följer i väninnans ledband eller inte.

Det är länge så uppenbart att det är Lila som är titelns fantastiska väninna, tills det är Lila som kallar Elena just detta:

Hon satt tyst en stund och stirrade på vattnet som glittrade i kitteln, och sedan sade hon:
”Vad som än händer ska du fortsätta i skolan.”
”Två år till, sen tar jag studenten och sen är det slut.”
”Nej, sluta aldrig! Jag ska ge dig pengar, du ska alltid gå i skolan.”
Jag skrattade nervöst och sedan sade jag:
”Tack, men alla skolor tar slut en dag.”
”Inte för dig, du är min fantastiska väninna, du ska bli bättre än alla andra, både män och kvinnor.”

Och i den omsvängningen syns ambivalensen, dubbelheten, den snälla och den elaka, hur de olika vägarna de tar ändå hela tiden ger en känsla av att de är delar av en och samma person, att de projicerar sina liv och önskningar på varandra. Hur nära det är att den enas liv hade kunnat bli den andras men ändå inte, eftersom de ändå är så olika. Men gemensamt är ju att de försöker skapa sina egna liv delvis i motsats till det som förväntas av dem, att de tar och får makt över sig själva på inte helt väntade sätt.

Det är historier som berättas; de olika delarna i boken heter just ”historien om…” och det finns en sagans uppbyggnad, samtidigt som den enkelheten effektivt motverkas av föraningar om vad som komma skall, stycken som återkommer först långt senare. Det finns också en enkelhet i språket, som är rättframt och osentimentalt.

Den första delen bygger som sagt grunden på så många sätt men jag lyckas inte bli helt fångad av den ändå. Det är något med vänskapen som skaver i mig, och något med språket, som är funktionellt men inte mycket mer. Tack och lov avskräckte det mig inte, för belöningen kommer senare; den andra delen är bättre än den första och den tredje är ännu bättre – de är helt enkelt fantastiska.

Similar Posts:

• #neverthelessshepersisted
• Best Friends Forever?
• Mamma mia – att förstå en mor
• Excellente, Ferrante!
• Ferrante light

Deckare är lite av min guilty pleasure och trots att jag slukar dem närhelst jag kommer åt är det inte många som jag faktiskt gillar och känner att jag kan rekommendera. Skuggpojken är dock en sådan bra bok att jag kan rekommendera den. För det första är den skriven med ett språkligt flyt som är riktigt bra och som låter läsaren bara föras fram och koncentrera sig på handlingen. Då ställs det ju också högre krav på handlingen och trots att jag inte älskade allt så var den en bra historia med flera vändpunkter som aldrig kändes krystade.

I Skuggpojken träffar vi Danny Katz, ett språkgeni med bakgrund i säkerhetstjänsten som efter heroinmissbruk sadlat om och jobbar som översättare. Danny kommer vi att få träffa i fler böcker framöver, det är redan bestämt, och det som berättas om hans tidigare liv kanske inte alltid blir avslutat, men utan öppna frågor – ingen fortsättning. I Skuggpojken är Danny tämligen stabil både vad det gäller sitt nyktra beroende och sitt arbete. Men så helt oväntat blir han kontaktad av en före detta kamrats hustru. Den före detta vännen Joel Klingberg är försvunnen och innan försvinnandet hade han uppträtt något jagad och nämnt att Danny Katz var den enda han litade på. Därför vill nu hans mycket vackra hustru att Danny hjälper henne i sökandet efter hennes man, efter att polisen lagt ned utredningen. Stabil eller inte, Danny skulle behöva de där extra pengarna som uppdraget erbjuder och han har heller inget emot att umgås lite med den vackra kvinnan.

Joels försvinnande är inte familjens Klingbergs första tragedi. Knappa 40 år tidigare försvann Joels storebror från en tunnelbanestation. Kidnappad av en vänlig medpassagerare som tycktes hjälpa pojkarnas stressade pappa. Försvinnandet påverkade familjen negativt länge och föräldrarna valde senare att ta sina liv och lämnade Joel Klingberg med större skuldkänslor och i ensamhet. Joel Klingberg växte upp i senare tonåren hos sin farfar, en välbärgad affärsman som startade sina affärer på Dominikanska republiken – dit familjen fortfarande har anknytning.

Var är voodoon i det här? Det är lite ledtrådar här och där i boken, mystiska paket med fanor och dockliknande attrapper. Anknytningen till Dominikanska republiken, granne med Haiti; en av de mest kända platserna för voodoo-religionen. Och de försvunna pojkarna, är de döda eller lever de? Danny agerar som en detektiv och följer upp trådar, han blir ditsatt och misstänkt för hemska brott. Med kontakter både från säkerhetstjänsten men också från det förflutna i missbrukarkretsar har Danny trots allt ett kontaktnät som erbjuder skydd och möjlighet till flykt och undanhållande. Snart innebär sökandet efter Joel Klingberg inte bara lite extra pengar utan är något Danny gör för att rädda sitt eget liv.

Flytet och de många vändningarna är bokens starka sidor. Kretsarna som beskrivs känns verklighetstrogna och trovärdiga. Det känns som att CJV lagt ned mycket arbete på research för att kunna beskriva längtan efter heroin och de fruktansvärda ställen en heroinist till slut blir utelämnad till. Danny gör en resa inom sig själv (här ser vi troligen en spinnoff till kommande bok, hans fadersarv) men också inom Stockholms missbrukarvärld. Dessutom bekantar Danny sig med den överklassmiljö som Joel Klingberg härstammar från.

Med psydonymen Lucifer kan det antas att CVJ försöker distansera sig från subjektivt skrivande och ge sig in i en roll för att skriva deckare à la noir och han lyckas ypperligt. Trots att det är en gassande sommardag som xx storebror försvinner så känns boken helt igenom som gråmulen dag med duggregn och mörkt sinne.

Similar Posts:

• Klassisk psykologisk thriller
• Baklängesbekännelser
• Ond bråd hämnd.
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Tonsäker saga

Ylva Zetterberg bor med sin man Mike och deras dotter i en villa utanför Helsingborg. När hon helt plötsligt försvinner riktas misstankarna mot maken. Men polisen har inga bevis. Ylva är spårlöst försvunnen och förblir så. Trots att ingen kropp dyker upp blir alla med tiden övertygade om att hon är död, även Mike. Ingen anar att Ylva lever, fängslad i en Fritzl-liknande källare bara ett stenkast bort från hemmet. Där bryts hon systematiskt och raffinerat ned av sina kidnappare.

Ylva Zetterberg var vid medvetande.
Hon låg i baksätet och såg världen passera i form av bekanta trädtoppar och hustak, kände geografin med bilens rörelser, visste hela tiden var de befann sig.
Hon var nästan hemma när bilen utan brådska lät en annan bil passera och därefter svängde in på grusplanen till det nyrenoverade huset. Kvinnan öppnade garagedörren med fjärrkontroll och körde in. Hon väntade tills porten hade stängts bakom dem innan hon gick ur bilen och öppnade baksätet. Tillsammans med mannen ledde kvinnan Ylva ner i källaren utan så mycket som ett ord.

När en kåt karl redan efter fyra sidor fått skallen inslagen mysryser jag och förstår att jag håller en rafflande historia i mina händer. För förövarna i denna deckare har fler strängar på sin lyra. Förutom att de håller stackars Ylva fången i sin ombyggda källare reser de runt och slår ihjäl människor i en bestialisk hämndaktion. Låter det sjukt? Det är det. Och riktigt spännande faktiskt.

Karaktären Ylva är bekräftelsetörstig, spelar på sin sexualitet och har en historia av otrohet i bagaget. Därför tar det tid innan maken Mike inser allvaret i försvinnandet. In i det längsta försöker han spela avslappnad och lugn. Klart frugan ska få ha sin frihet. Känna att han litar på henne. Men Mike har nerverna utanpå kroppen redan innan Ylva försvinner, och värre blir det. Att uppträda tryggt och sansat inför dottern frestar också på.

Det är välskrivet, spännande och fruktansvärt otäckt. Historien suger tag och är svår att lägga ifrån sig. Ett par mord begås och stämningen tätnar samtidigt som Mike med omgivningens hjälp lyckas gå vidare med livet. Hela tiden omedveten om att han iakttas av sin förtvivlade, fängslade fru.

Similar Posts:

• Skuggpojken
• Tro, hopp och ond bråd död
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kommer jag att dö? – så här?
• Oemotståndligt och sorgesamt