Tyvärr är det mycket som är oerhört problematiskt med den här biografin. Det allra mest problematiska är den obehagliga känslan jag får av att läsa om Wallenbergs möten med den hemlösa Leila K på Stockholms gator. Wallenberg vill att Leila ska rappa på några låtar han gjort. Han letar efter henne på härbärgen och på ”Plattan”, hittar henne ibland och snackar musik. Hon får lyssna på låtarna och går med på ett samarbete, något som visar sig bli allt annat än komplikationsfritt. För Leila K mår inte bra. Det råder inga tvivel om det. Hon är ständigt i rörelse, aldrig still. Det är en rastlöshet som driver henne vidare, men också ett tvång. Har man ingenstans att ta vägen, ingenstans att kalla ‘mitt’, så tvingas man hela tiden vidare. Mot nästa mål mat. Mot nästa chans att vila. Att vara hemlös är vidrigt, och ett fruktansvärt krävande liv.

Men det som ger obehag är att jag faktiskt funderar över författarens motiv hela tiden. Ville han verkligen bara göra musik med Leila K? Eller, var han redan i sina inledande kontaktförsök med henne inställd på att skriva den här biografin? Den här oauktoriserade biografin ska tilläggas. Trodde Leila då hon umgicks med Wallenberg (hon bodde t.ex. hemma hos honom under en kort period), att hon umgicks med en vän, när det i själva verket var ännu en person som utstuderat utnyttjade henne för sin egen framgång? Jag säger inte att så var fallet, men att den frågan ens väcks hos mig som läsare måste förstås som ett problem med den här boken.

Ytterligare ett jätteproblem är att Leila K:s vän, XLNT Marc (Marc Linnér), i boken berättar om sin och andra vänners kamp för att skaffa hjälp till henne. Han berättar om vårdkarusellen och om deras kamp för att hon ska få en psykologisk utredning, om hennes fängelsevistelser och om hennes familjerelationer. Väldigt intima detaljer, som ger en bild av en mjukare Leila. Som del i biografin ger det en nyanserad bild av personen under peruken. Men även här förekommer tveksamheter i författarens tillvägagångssätt – Marc Linnér menar att han aldrig ställt upp på någon intervju om Leila. Han har i kvällspressen berättat att han inte förstått att det som han såg som ett samtal mellan vänner skulle hamna i tryck. Oavsett hur det är med den saken så är det återigen extremt problematiskt att det ens råder oklarheter om saken, och återigen blir jag misstänksam mot Wallenberg, både gällande hans motiv och hans sätt att närma sig människorna han skriver om. För han alla bakom ljuset? För sin egen karriärs skull? Eller varför är det annars en så oproportionerligt stor del av biografin över Leila K som handlar om arbetet med Wallenbergs egen låt Legendary (en låt jag för övrigt inte ens har hört)? Det osar katt, rent ut sagt.

Behållningen med boken är de delar där Wallenberg skriver om hur den svenska musikscenen förändrades under slutet av 80-talet och början på 90-talet, och om Leila K:s del i denna historia. Han intervjuar bl.a. Rasmus ”Raz” Lindwall från Rob’n'Raz, skriver om Leilas rap på Dr Albans Hello Africa och hur hon aldrig riktigt förlät honom för att han klippte bort den från radioversionen. Det svenska dansmusikundret beskrivs, samt klubbkulturen på Ibiza och i Storbritannien under 90-talet. Likaså presenteras en transkriberad version av en numera klassisk intervju med Leila K från ZTV, samt utdrag ur dokumentärfilmen Fuck you, fuck you very much! Dessa delar, då Wallenberg inte väver in sina egna möten eller samtal med stjärnan, fungerar väldigt bra och är intressant så väl för den med musikhistoriskt intresse som för den som liksom jag är mer nyfiken på just Leila K:s karriär.

Men nej, det mesta skaver efter läsningen av den här biografin. Det blir snaskigt, och på grund av alla moraliska tveksamheter känns det som om jag snokat alldeles för mycket i huvudet på en människa som aldrig bett om att bli porträtterad. Som aldrig bjudit in mig, eller någon reporter, i sitt liv, men som ändå gång på gång fläks ut för allmän beskådan. Det här är tyvärr läsning som ger en fadd eftersmak.

Similar Posts:

• Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen
• Småskalig engelsk rock and roll
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Raoul Wallenbergs öde fortfarande en gåta
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.

Similar Posts:

• Lättläst pärla med tungt innehåll
• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?