Precis som många andra samtida poeter, verkar Petra Mölstad vilja samla kommunikativt slagg och gestalta vad det gör och hur det kommer till människor, hur det syns i våra ansikten och på våra kroppar – detta överflöd av ord som i bästa fall landar på utsidan. För att lämnas opåverkad krävs motstånd, integritet. På ett ställe skriver Mölstad:

de vet att de måste viska och inte svälja krita
för att gömma saker under tröjan är det viktigaste vi gjort

Återkommande teman förutom normer är biologin, kroppen, sexualitet och performativitet. Formen växlar från korta, fragmentariska rader med enstaka ord till dikter där orden sprids över sidorna för att övergå till längre prosaliknande (dock fortfarande fragmentariska) strofer mot slutet av samlingen. Petra Mölstad skriver kantigt i den meningen att hon sällan mjukar upp lyriken med rytm och musikalitet. I stället förs ord och uttryck in från alla möjliga håll, bilder byts av bilder, tappar snabbt sina sammanhang. När hon väl stannar på en plats, upprepar sig och låter mig vara kvar där blir jag sorgset lycklig och tycker mig se ett självlysande motstånd:

renar vätskeomlopp med mer vätska

i handen en spetälsk vän

i handen

i handen en tyst yxa

Mölstads lyrik för ibland tankarna till poeter som Anna Hallberg och Katarina Frostenson, men också bitvis till Magnus Carlbrings samling Hord som kom i slutet av förra året. Här finns samma pluralism, samma vilja att förvrida den mumlande omvärlden för att plötsligt skifta till svartaste allvar. Ett sätt att sammanföra svammel till sin egen ljudande snäcka. I INFÖRSEL är det är dock inte helt lätt att upptäcka vad som håller ihop allt. Gränsen är fin mellan att bara göra språkligt våld och att hitta något att fästa våldet mot. Mölstad verkar inte helt ha gjort det, eller så är det just där hennes motstånd ligger. I att inte låta sig inordnas.

Similar Posts:

• Intet nytt från lyrikfronten
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Spretigt och okoncentrerat
• Hord av röster som pågår
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap

Själv är jag nyss hemkommen från en vecka på Österlen, lagom mör. Det blev mycket skrivande, alla vännerna jobbade flitigt och på kvällarna läste vi upp för varandra till rökig whiskey. Hoppas ni också har en fin sommar med mycket läsande och skrivande.

Här på dagensbok började veckan med att Oscar recenserade Max Brooks The Zombie survival guide. En oumbärlig och heltäckande guide för alla som vill förbereda sig inför zombieapokalypsen, eller för de som bara vill ha några underhållande timmar inom den högre nördologin.

Idag recenserar Kari Wilhelm Agrells Ett krig här och nu om Sveriges insats i Afghanistan. Det blir också en bonusrecension på Johanne Hildebrandts Krigare. ”Där Agrells bok fastnade som torra knäckebrödsbitar i halsen, gled Hildebrandts bok ner som en mosbricka med västkustsallad”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Pia-Kristina Gardes sammanställning av Karin Boyes brev till boken Karin Boye : okända brev och berättelser. Det är ett fantastiskt arbete som ligger bakom de presentationer av Boyes vänner samt de intervjuer som Garde gjort genom åren för boken. En guldklimp till bok för alla Boye-fans, hälsar Marcus.

Anna C har läst poesi, Petra Mölstads debutdiktsamling Införsel. Det är ordrik och lekfull poesi, utgiven på lilla förlaget Glas. Mer utförlig recension kan ni läsa på torsdag.

På lördag recenserar Kari igen, Nassim Nicholas Talebs Den svarta svanen. En bok om vad mycket osannolika händelser kan leda till. Taleb är skoningslös i sin diss av finansvärldens analyser och prognosmakeri och presenterar sin filosofi på ett mycket underhållande sätt.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Boyes brev berör
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor