Jag har läst tio av dessa kriminalromaner av Robinson. Med undantag för Margit Sandemo och hennes 47 böcker långa serie Sagan om Isfolket som jag i likhet med så många andra tryckte i mig under tonåren, så är Robinson den författare av vilken jag läst flest böcker. Jag gillar hans kriminalromaner. Jag gör verkligen det. Därför var jag förväntansfull när jag satte tänderna i En förgiftad man, där han lämnar så väl sina bekanta karaktärer som polisarbetet som sådant. Därför är jag tyvärr också rejält besviken efter att ha läst den.

Historiens huvudperson är Chris Lowndes, en britt som utvandrat till USA och blivit framgångsrik kompositör av filmmusik. Efter sin hustrus död i cancer bestämmer han sig för att återvända till sitt gamla hemland för att där, i ett stort avlägset hus på landsbygden, äntligen skriva den pianosonat han så länge drömt om att komponera. Huset, Kilnsgate House, som han köpt utan att ha sett det i verkligheten, visar sig ha en tragisk och smutsig historia. Under 50-talet bodde paret Doktor och Mrs Fox där, men sedan Doktor Fox hittats död efter ett lamslående snöoväder och Grace Fox, hans hustru, dömts till hängning för giftmord, så har huset stått tomt långa perioder. Lowndes påverkas starkt av såväl historien som av atmosfären i huset, och han blir besatt av att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände den där vinternatten för sextio år sedan. Främst för att rentvå den vackra och olyckliga Grace Fox.

Ja, jag skrev alltså ”den vackra och olyckliga Grace Fox”. För är det något som irriterar skiten ur mig under läsningen av En förgiftad man så är det Robinsons beskrivningar av sina karaktärer. Männen, inklusive berättarjaget, beskrivs utifrån sina egenskaper – goda som dåliga – och endast hastigt utseendemässigt, medan kvinnorna, och ja vi har hört det förut, beskrivs utifrån hur attraktiva eller sensuella de är. Robinson har definitivt haft de här tendenserna även i tidigare romaner, men den här gången blir det för mycket. Särskilt störande är det när hans beskrivningar av kvinnor krockar så fatalt med bokens tema, som faktiskt måste förstås som att den vill lyfta fram de insatser som kvinnor bidrog med under andra världskriget, men som ingen talar om – hur kvinnor i egenskap av sjuksköterskor befann sig mitt i kriget, på samma sätt som soldaterna, men hur deras upplevelser och trauman aldrig fick utrymme att diskuteras eller belönas. Kvinnors insats hyllas alltså, men detta görs parallellt med att kvinnor fortsatt beskrivs som antingen attraktiva eller oattraktiva.

När gästerna anlände halv åtta var allt ordnat och under kontroll. Jag hade klätt mig ledigt, som jag brukade, i ljust beigefärgade chinos och blå Oxfordskjorta, men Heather såg strålande ut i en lång, åtsittande buteljgrön klänning i något slags silkigt, böljande material som var precis så lågt skuren att man anade ett blekt, lätt fräknigt dekolletage. Håret föll i kaskader över axlarna och halvvägs ner på ryggen. Derek såg en smula stel ut i sin finkostym med randig slips och allt och Charlotte var attraktiv på ett blont, vältränat och sportigt sätt, kortklippt och klädd i en enkel blus och kjol, en gänglig gestalt men samtidigt graciös med en dansares noga avmätta rörelser.

Mysteriet i denna roman, Grace Fox, beskrivs i samma anda som ovan:

Med sitt långa mörka hår, timglasfigur och tjusande blick var Grace Fox en anmärkningsvärt attraktiv kvinna med kanske bara en enda skönhetsfläck – hennes hy var aningen grov, tydligen som ett resultat av överexponering för solljus under arbetet som sjuksköterska utomlands. Men det var ingenting som hon inte enkelt kunde dölja med en gnutta puder.

Snark! Det är alltså Lowndes fascination över denna vackra kvinnas tragiska öde som ska få mig engagerad i berättelsen. Det lyckas inte. Jag blir faktiskt inte alls särskilt intresserad, något som gör att Robinsons vana att varva spänning med återhämtningsperioder havererar. När spänningen saknas blir det enbart kvar en oändlig mängd middagar, årgångsvin, och finkulturella referenser till film och klassisk musik. Lowndes ‘detektivarbete’ är så långsamt berättat och så matat med obetydliga scener att mitt tålamod tryter. Inte ens vändningen på slutet är en fullträff på det sätt som Robinson ofta har fått till i sina tidigare romaner. Jaha, tänker jag mest. Efter 420 sidor känns ett ‘jaha’ väldigt futtigt.

Similar Posts:

• En mörk upplevelse
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• För den kvinnliga mördarinstinkten
• Detektiver i maktens korridorer

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. ”Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ‘spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Bättre och bättre dag för dag
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids

Kristina Appelqvist berättar att hon alltid har varit intresserad av böcker. I högstadiet hade hon en peppande lärare som uppmuntrade hennes läsande och skrivande. När hon jobbade på högskolan i Skövde (där hennes pusseldeckare är förlagda) började hennes skrivande jag att tänka på den akademiska världen som miljö för deckare. Hur mycket det är som händer och kan hända i där. Hon menar att högskolan är en underbar miljö att jobba i. Alla intriger som utspelas och som kan fångas upp.

När Appelqvist sedan blev sjukskriven i flera månader på grund av diskbråck fanns där plötsligt en tidslucka. Det var då debuten skrevs. Hon berättar hur hon faktiskt stod upp och skrev början på Svarta löparen. Då Appelqvist är journalistiskt skolad tror hon att hon har lättare att hitta på sina historier. Hon debuterade som 39-åring och det kändes viktigt. ”Ska man sitta där på hemmet och ångra sig?” Hon kände att det var tvunget att försöka. Kunde hon hålla ihop ett eget projekt? Klara av att hålla ut och få ihop en lång berättelse? Hon närde en stor längtan av att få det hon skrivit utgivet. Hon kontaktade Bonniers 2008 men fick nej. Bearbetade sitt material och skickade in till Alfabeta där hon fick napp.

Appelqvist jobbade själv nära rektor och visste precis hur en sådan arbetade. Ur detta skapade hon sin kvinnliga, unga rektor Emma Lundgren. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson var från början en något otydligare karaktär, men han blev så småningom allt mer tydlig. Tanken med paret är att de ska vara vanliga och sympatiska människor.

För Appelqvist är det viktigt att hennes böcker underhåller. Hon vill att hennes deckare ska ge en feel-good-känsla. Hon känner att hon lär sig mer och mer för varje bok. Hur karaktärerna hela tiden djupnar. Appelqvist fastnade för pusseldeckaren där gåtan står i centrum. Hon vill att hennes böcker ska vara en positiv läsupplevelse som kretsar kring människorna och deras inre samt naturligtvis själva mordgåtan. Hon berättar hur hon själv går undan och värjer sig för det mest brutala. Menar också att när man är mitt i livet och har familj har man oftast inte den mentala ro som krävs för att läsa Dostojevskij.

Som inspiratörer och favoritförfattare nämner Appelqvist brittiska författare såsom Peter Robinson, Stephen Booth och Dorothy Sayers. Samt vår svenska Johan Theorin.

I Appelqvists böcker har det hittills varit två olika berättelser som möts. Mordhistorien blandas ofta med en historia från det förflutna. Det kan vara dagbok, brev eller tillbakablickar bakåt i tiden.

Appelqvist säger att det är en förutsättning att hon från början vet vem som är mördaren. Hennes arbetsprocess börjar med att hon tejpar ihop stora pappersark. Boken delas upp i flera delar. En ”början” inleder. Sedan fyller hon på med nyckelord. Berättelsen ska helst börja vända i del fyra som hon kallar ”lösning”. Det hela avslutas med en ”upplösning”. Sedan kan hon se var det finns för mycket eller för lite och fylla på arket. Appelqvist skriver sina böcker från A-Ö och tycker att det är viktigt med en röd tråd.

Similar Posts:

• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Triumf och tragedi
• Murens fall och mörka hemligheter
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer

Vi möter åter överkommissarie Alan Banks, en nyseparerad, småbitter man med ett gott hjärta i sina bästa år. Han blir kallad till brottsplatsen The Hill 35 där frun i ett par har blivit gravt misshandlad, mannen ihjälslagen av polisen och källaren visar sig vara en seriemördares hemvist. Banks uppgift blir att tillsammans med rättspsykolog Jenny Fuller bringa var pusselbit på plats i den oerhörda härva av ondska de ställs inför som dessutom visar sig ha kopplingar långt tillbaka i tiden till andra otänkbara händelser.

Tempot är högt och nervkittlande från inledningen. Banks har problem både med sig själv och med sina kvinnor men det är inget som tar över handlingen utan kompletterar bara karaktärsteckningen. Utredningen tar flera steg framåt och ibland något tillbaka men genomgående är önskan att vända blad till nästa sida för att se vad som där sker. Parallellt löper även en internutredning gällande polisen som bragte mannen om livet och som väcker en del frågor kring etik och moral.

Robinson resonerar också skickligt kring frågeställningen "vad är ondska" utan att ge några definitiva svar. Om ondska är medfött eller en produkt av miljö. Om tidigare generationers ondska per definition fortplantar sig. Om våra fördomar om vem som är ond och god stämmer. Och om ondska går att se, känna och höra. Känslan i boken är följaktligen tämligen mörk på gränsen till otäck men det är också en stor del av behållningen med den.

Som sagt, det ges inga definitiva svar. Vem som är offer för omständigheter och miljö får vara outtalat. Vem som är praktiskt skyldig framgår med önskvärd tydlighet men vem som är moraliskt skyldig kan man, om man vill, fortsätta spekulera i. Och just tack vare att Robinson undviker att ge några definitiva svar så kryper den här boken in djupt under skinnet. Det är mörkt, otäckt och ondskefullt och det är med en viss obehagskänsla man lägger ifrån sig boken. Jag kan rekommendera det varmt.

Similar Posts:

• Oändliga mängder årgångsvin och finkultur
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Morderi och vinsmuttande
• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• En angenäm bekantskap