I Pandora’s Star, som är den första delen av två, möter vi en mänsklighet som genom maskhål koloniserat hundratals världar, mött ett antal andra intelligenta raser och till och med själva skapat en. Det är en värld där Internet kallas för ”the unisphere” och spam nästan inte existerar. Tack vare maskhålen har man inte haft något behov av traditionella rymdfärder. Ett astronomiskt fenomen utom räckhåll för maskhålstekniken ändrar på detta. Två stjärnor slocknar på ett ögonblick. En fysisk omöjlighet. Man bygger ett rymdskepp som kan färdas snabbare än ljuset som skickas ut för att undersöka.

Tidigare har mycket av det Hamilton skrivit haft en koppling till döden och framförallt återuppväckandet från den. Den här gången har han byggt vidare på det ämne som han behandlar i Misspent Youth, föryngring, man undviker döden helt och hållet. När du levt ett fullt liv och kroppen börjar bli gammal och skröplig lägger du in dig på en klinik något år och kommer tillbaka ut i livet som tjugoåring igen. Hamilton hanterar detta mästerligt och det blir en naturlig och väl integrerad del av berättelsen. En så pass stor förändring i samhället får mängder med konsekvenser, både stora och små. Idéen om livslånga förhållanden förkastas och det är naturligt att man byter partner en eller ett par gånger under varje livscykel, dynastier byggs upp där samma människor styr under flera århundraden och släktförhållanden kan med tiden bli riktigt komplicerade. Som det gamla ordspråket lyder ”Life’s a bitch, then you rejuvenate and do it all over again”.

En intressant passage är den klassiska ”Who dunnit” Hamilton vävt in i bästa Agatha Christie-stil. En gammal olöst mordgåta där offret självt, som naturligtvis återuppväckts, inte kan se någon anledning till mordet och de övriga ledtrådarna inte leder någonstans. Det är en mordgåta där själva föryngringsprocessen spelar en nyckelroll. Det är skickligt att föra historien framåt samtidigt som en av dess grundförutsättningar slås fast.

Jag har tidigare kritiserat Walter Jon Williams för att inte våga sig på att skildra andra intelligenser och göra dom till en del av historien. Han valde bort det spåret och romanen blev lidande. Hamilton vågar. Han vågar ta steget nästan fullt ut och bygger också här upp en hel värld för att förklara vad som driver och motiverar Prime som rasen kallas. Förutom de underbara världsskildringarna och personerna är den stora behållningen delvis sättet mänskligheten reagerar på Prime men framför allt hur Prime reagerar på mänskligheten. Den saknar många av de känslor som driver oss och är i grunden väldigt enkel så på det sättet har även Hamilton valt en enklare väg. Nu är det i och för sig så att det är just Primes enkelhet som är dess styrka och som skapar det dynamiska samspelet mellan de båda raserna. De mänskliga influenserna som smyger sig på skapar bara förvirring och försvagar. Rå skoningslös effektivitet är dess största fördel.

En av forskarna som skapade maskhålen bestämmer sig för att det enda sättet att komma till botten med hotet från Prime är att fråga en av de raser som funnits i universum mycket längre än mänskligheten. De mystiska ”Silfen” som talar i gåtor och verkar nästan alvlika på det sättet med sitt evighetslånga perspektiv på saker och ting vandrar mellan världar som andra joggar igenom skogen borde veta om några gör det. Jakten på dom är en episk resa genom en mängd världar. Hur ska det sluta? Kanske med att man efter för många världar till slut faller över kanten?

En annan spännande del är den parallella historia som finns i bakgrunden och som mycket väl skulle kunna vara huvudhistorien men vi kommer aldrig riktigt dit. En grupp terrorister påstår att en främmande varelse som kallas ”Starflyer” har infiltrerat mänskligheten med sina agenter. Dess mål är att mänsklighetens undergång och detta ska den åstadkomma genom att utnyttja det kaos som uppstår när Prime anfaller. Hur denna del av historien utvecklas är ganska förutsägbart men det ska bli spännande att se hur Hamilton vrider till det hela i nästa del.

Hamilton har en historia av vackra slut där det känns som att historien bara har börjat. Det stämmer den här gången också men det är ju del ett av två så det är inte så konstigt. Boken slutar med en riktig cliffhanger så nästa del får gärna komma snart. Riktigt snart.

Similar Posts:

• Vackra slut
• Science Fiction med potential
• Köp två, betala för en
• På rätt väg
• Charmig och episk bagatell

En grundpelare i Praxis är "All That Is Important Is Known". Detta motto kan tyckas vara lite missvisande då hela forskningsfält är förbjudna. En hel planet befolkad av människor ödelades efter ett försök att skapa ett virus för att bekämpa Shaa. Shaa påstår att dom begått ett stort misstag. De gjorde sig själva odödliga och efter 10000 år har deras minnen blivit fulla. De ser nu ingen mening med att fortsätta leva och börjar begå självmord. När vi kommer in i handlingen finns endast en Shaa kvar i livet och förberedelserna för dennes bortgång har redan påbörjats. Naxiderna är den första rasen som erövrades och de anser att det är deras plikt att ta över som härskare över imperiet, något de andra raserna inte är så sugna på. Naxiderna skulle troligtvis inte bli bättre härskare än Shaa.

The Praxis är en hederlig och tvättäkta rymdopera, storslagen och pampig. Williams styrka är annars personskildringarna. Historien kretsar kring Gareth Martinez och Lady Caroline Sula. De är båda Peers, adliga, en förutsättning för att komma någonstans i det samhälle Shaa har skapat. Världen är väldigt formell och vem du känner och vem du är släkt med är oändligt mycket viktigare än vad du åstadkommit. Utan rätt kontakter har du alltså inte en chans. Sula är den sista överlevande i en klan som dömts för brott mot Praxis. Straffen är hårda och omfattande. Ofta straffas hela släkter och i extrema fall hela städer eller planeter för några fås brott. Martinez kommer från en rik men relativt obetydlig släkt och målet är en framgångsrik karriär inom det militära.

Man får följa Sula och Martinez både innan och efter att dom träffades. Williams växlar mellan de båda historierna fram tills det att tidsaxlarna binds samman till en enda historia och man har hela bilden klar för sig. Det är alltid lite roligt när berättelsen inte bara följer det klassiska mönstret även om det vore lite mycket att kalla det för nyskapande.

En brist är att Williams fokuserar lite väl mycket på sina två huvudpersoner vilket innebär att vi får veta väldigt lite om de andra raserna. Man kan hoppas att det är planerat och att de får mer uppmärksamhet i de kommande böckerna. Ibland känns det även som om tempot är lite för lågt. De två första tredjedelarna av boken ägnas i princip enbart åt Martinez och Sula. Det hade varit mer givande om man samtidigt även hade fått lära känna dom andra raserna lite närmare.

När vi närmar oss upplösningen, det stora slaget, händer det desto mer. Williams ökar tempot rejält och det blir riktigt spännande. Man kan likna striderna vid gammaldags sjöslag kombinerat med rollerball eller kanske velodromcykling. En udda combo men Williams får det att fungera förvånansvärt bra. Istället för kanonkulor används torpeder. Laser fungerar inte på grund av dom stora avstånden. Innan ljuset nått fram har målet flyttat på sig och man missar. Fördelen med torpeder som är långsammare är att dom kan justera kursen när det behövs. För att dom ska vara riktigt effektiva följs dom åt av en människa i en liten farkost som kan ändra mål och taktik allt eftersom situationen förändras. Sula är en av dessa människor.

Ytterliggare en sak som stör mig är att jag hittade två stavfel. Det borde jag inte kunna göra i en bok på engelska. Det är visserligen att språk jag är rätt bra på men inte SÅ bra.

The Praxis bygger delvis på en ”hemlighet”. Det är en omständighet som styr och förklarar en hel del av handlingen. Tyvärr är denna lite för enkel att lista ut och när sanningen väl avslöjas känner man sig nästan lite besviken. Tråkigt.

Trots sina brister är The Praxis underhållande och var helt klart värd tiden den tog i anspråk. Jag kommer inte hoppa upp och ned av glädje när del två kommer men med lite tur är det mer fokus på de andra raserna och vi får lära oss mer om hela samhället och då kan detta bli en väldigt bra serie. Man kan inte riktigt jämföra Williams med Alastair Reynolds eller Peter F Hamilton men det är underhållande och kompetent sammansatt och det finns hopp om att framtiden kommer se ljusare ut.

Similar Posts:

• På rätt väg
• Episk rymddeckare
• Card imponerar inte
• Vackra slut
• It’s time for humanity to meet its Unmaker

Peter F Hamilton är absolut den mest namnkunnige av de två författarna, det ser man bland annat på att hans namn står i silver på omslaget. Det känns lite som att syftet är att man ska "luras" till att upptäcka en ny författare. Det har jag absolut inget emot. Särskilt inte när författaren är så bra som Ian McDonald.

Den något kortare av de två historierna har skrivits av Hamilton och bygger på idén att romariket inte fallit. Som vanligt är det en fantasirik och storslagen berättelse. Familjer kontrollerar olika landområden enligt samma modell som i det gamla romariket. Familjen vi främst får följa heter Raleigh.

Historien tar sin början på 1830-talet när en ung Raleigh mördas. I och med att romariket inte fallit har utvecklingen gått lite fortare än för oss. Detta innebär att man redan har börjat använda förnybara energikällor istället för ändliga resurser för att driva sina bilar. Detta innebär att de bara går i ca 30 kilometer i timmen men vad gör man inte för naturen. Det är tekniskt möjligt att kolla fingeravtryck men inte att göra DNA-analyser. Man lyckas inte lösa mordet men fryser ner bevismaterial som kanske kan analyseras vid en senare tidpunkt. Man ser allt väldigt långsiktigt och kan vänta på att få reda på sanningen. Det är väl ett tankesätt som kommer av att man normalt lever 300 till 400 år. Historien gör nedslag vid olika tidpunkter i historien och parallellt med att vi får följa mordutredningen upplever vi hur hela världen utvecklas allt eftersom nya tekniker blir tillgängliga för att lösa mordgåtan.

I McDonalds historia handlar det om "First contact", första gången mänskligheten får kontakt med en utomjordisk livsform. Det handlar inte om små gröna män från Mars utan om en växt/maskin-symbiot som faller ner vid Kilimanjaro i Afrika i formen av en meteor. Där börjar den växa med drygt tio meter varje dag, varken mer eller mindre. Snart slår andra meteorer ner och börjar växa på samma sätt. Inget man gör tycks kunna hindra invasionens framfart. Alla nedslag sker på södra jordklotet vilket kanske får den rika delen av världen att inte ta så allvarligt på hotet som man kan tro.

Vi får följa en missionärsdotter, Tendeléo, genom krisen. Det står snart klart att hon är en överlevare och gör det som krävs för att ta sig fram i de flyktingläger som snabbt växer upp runt Chaga, som invasionen kallas. När Chaga till slut växt sig för stort tvingas hon fly från Afrika och kommer till England.

Här byter vi berättare av historien, det blir nu Seans berättelse. Han berättar hur överlevaren Tendeléo klarar sig i det nya landet och vi får reda på att allt kanske inte är som det verkar. Militären försöker hålla människor borta från Chaga. Trots detta hör man hela tiden historier om att där bor människor. Att de och Chaga har någon slags symbiotiskt förhållande.

Detta är mitt första möte med McDonald men jag hoppas verkligen att det inte blir det sista. Han skriver väldigt vackert och med en värme och intensitet som hela tiden får dig att vilja ha mer. Tidigare har han skrivit två noveller om Chaga som jag hoppas kunna få tag på. Med lite tur kommer det snart en hel roman. McDonald kommer med största säkerhet ge mig anledning att återkomma med ytterligare recensioner.

Sammantaget blir de två novellerna en läsvärd bok som jag absolut tycker att du ska ge dig på om du är sugen på att upptäcka en ny författare samtidigt som du på nytt trollbinds av en gammal bekant. För jag utgår från att du redan läst Hamiltons Night's Dawn Trilogy?

Similar Posts:

• Sött men rörigt
• Vackra slut
• Episk rymddeckare
• Science Fiction med potential
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…

Lawrence Newton som huvudpersonen heter ser inget direkt fel i att det är bolag som styr utvecklingen istället för regeringar, "vem som helst kan ju köpa sig en andel och bli delaktig". Motståndet mot asset realisation blir allt större och det är bara en tidsfråga innan kolonierna är för starka för att kunna plundras på detta sätt och det är i denna brytpunkt historien till stor del utspelar sig.

Hamilton är fantastiskt bra på tvära och snabba vändningar som känns helt naturliga. Karaktärerna lever sitt eget liv och det tar ofta ett bra tag innan man förstår motiven bakom deras handlingar. Alla gåtor får dock sin förklaring till slut men det är sällan man kan gissa hur det ska sluta även om man får små ledtrådar genom hela boken. Just sluten är ofta den starka delen i Hamiltons böcker. De är vackra, definitiva och med en känsla av att det är nu det börjar. När man läst ut boken infinner sig en känsla av lugn, av att allt är som det ska, som är väldigt angenäm.

Boken slutar med ett stort frågetecken som lämnar alla möjligheter i världen att skapa en uppföljare. Det är lite som när Jason sticker upp handen ur vattnet i sjön i slutet på varenda Fredagen den 13:e som släppts för att verkligen visa att det inte är över. Trots detta tror jag inte på en uppföljare men man vet ju aldrig.

Metahistorien om "The Ring Empire" som återkommer då och då är även den intressant och gör boken lite speciell. Rymdfärder är något svårt och kostsamt i Fallen Dragon till skillnad mot i Night’s dawn. Detta gör att hela historien blir långsammare, inte lika komplicerad enklare att styra än Night’s Dawn. Hamilton har gjort ett bra jobb med att sätta upp tydliga gränser vilket ger en enkel världsbild som blir greppbar.

Fallen Dragon är väldigt bra men når inte riktigt samma höjder som Hamiltons tidigare släpp utan känns som något av en mellanbok. En mellanbok av Hamilton är dock inte fy skam utan den är helt klart mer än läsvärd.

Similar Posts:

• Episk rymddeckare
• Köp två, betala för en
• Science Fiction med potential
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…
• It’s time for humanity to meet its Unmaker

Nästan alla pionjärer är ifrågasatta och de flesta bevisas även ha mer eller mindre fel i slutändan. Vad de har gemensamt är att de bryter ny mark och inspirerar kommande generationer till att fortsätta utforskningen. Darwin är inget undantag. Det finns ganska få bevis för att arterna utvecklas kontinuerligt eller i små steg. De fysiska bevis som finns anses av en del peka på motsatsen, nämligen att vi utvecklas i stora steg. På bara några generationer har en ny version av den gamla varelsen tagit över platsen i ekosystemet. Detta är utgångspunkten för Darwin's Radio. Bear har gjort ett enormt förarbete för att få det så vetenskapligt korrekt som möjligt och det märks. De grundläggande tankarna som kommer fram i boken är som sagt var inte unika, men att lyckas samla det i ett sammanhängande och spännande verk på detta sätt är imponerande.

Jag ska inte ens ge mig in på att försöka förklara hur historien hänger ihop, då jag absolut inte är någon Greg Bear. Det räcker med att säga att man i ena änden stiftar bekantskap med nedfrusna Neanderthalare samtidigt som man i andra änden kopplar ihop fyndet med den allra senaste biologiska forskningen. Precis som Bears andra verk är detta komplicerat med ett antal svängar fram och tillbaka samtidigt som karaktärerna hela tiden utvecklas på ett naturligt sätt. Jag är fortfarande lite osäker på hur jag ställer mig till slutet, men har även förståelse för att det nog var det enda tänkbara. Detta är ingen spoiler så du behöver inte vara upprörd över att jag talar om hur boken slutar för det gör jag faktiskt inte! Det är nog inte helt omöjligt att vi i framtiden kommer se en uppföljare; "Darwin's Radio: Stereo edition", så håll ögonen öppna.

Bear skriver som sagt var på ett ganska speciellt sätt. Fokus ligger på det viktiga i ett händelseförlopp utan att för den sakens skull göra det alltför uppenbart åt vilket håll historien är på väg. Dialogerna mellan de olika karaktärerna är även den oftast snabb och enkel, typisk för Bear. Det tar ett tag att sätta sig in i hans sätt att skriva, men när man väl fastnat och kommit in i historien flyter det bara på.

Den här effektiviteten kan vara jobbig och jag har själv problem med en annan av hans böcker nämligen "/(Slant)", som jag bara lyckats läsa början på ett par gånger. I det fallet är det i och för sig fråga om en uppföljare och jag har inte läst föregångaren, vilket kanske bidrar till att jag har svårt att få ett bra grepp om historien.

Ett av de senaste släppen från Bear är Foundation and Chaos som jag tyvärr inte läst, men vad jag förstått ska den vara auktoriserad av Asimovs efterlevande och det måste vara ett gott betyg till vilken författare som helst. Jag är säker på att vi inte har sett det bästa Bear har att ge ännu, utan det kommer fler storverk framöver och det är något jag verkligen ser fram emot.

Något som förbryllar mig är att han har skrivit en Star Wars-roman, Rogue Planet, som nyligen släpptes. Personligen har jag betraktat den typen av böcker som skräp. Ni vet, den typen av böcker som någon har fått betalt för att skriva och de framställs på löpande band, nästan som kioskdeckare. Nu älskar jag i och för sig Remo så jag har inget emot kioskdeckare egentligen men när jag köper en "riktig" bok förväntar jag mig lite mer. En möjlig förklaring är att han måste göra något för att hålla uppe läsarnas intresse. Name recognition är viktigt och att göra förarbete för böcker som Darwin's Radio tar säkerligen väldigt mycket tid. Att publicera lite lättare texter mellan varven kanske är ett sätt att hålla sig kvar på banan. Något jag i och för sig inte tror att Bear behöver oroa sig för längre då han onekligen är en av de personer som leder racet och även talar om vart nästa lopp ska gå av stapeln. Tillsammans med författare som Orson Scott Card, David Brin och Peter F Hamilton är Bear en av de verkliga arvtagarna till Isaac Asimov och Jules Verne.

Jag själv och många andra känner Bear främst genom Eon, Eternity och Legacy. Historien om en jord som är nära kärnvapenkrig då man upptäcker spår efter en mänsklig civilisation på en enorm asteroid. Här lär man sig att använda "The Way", en "genväg" till andra platser, andra civilisationer och kanske även andra universum. Jag vill även slå ett slag för The Forge of God och Anvil of Stars som jag tycker påminner en hel del om Ender's Game av Orson Scott Card.

Har du ännu inte läst Darwin's Radio kan jag lova dig en spännande resa när du väl kommit in i den. Är du nyfiken på mer av Bear är det Forge of God, Eon och Moving Mars jag skulle rekommendera i första hand.

Similar Posts:

• Att leva i skuggan
• The Matrix, Gud eller Darwin?
• Misslyckad tribut till skräckens mästare
• Vitals – inte livsavgörande
• Sci-fi vs Terrorism