August hade kommit till utanför äktenskapet och Bergvall ville inte gifta sig med modern, utan föredrog att gifta sig med en rik änka. Sonen växte därför upp hos sin mor, Catharina Hedberg och hennes man, som hade det vallonska efternamnet Blanche, men som försvenskats till Blanck. Till slut fick den berömde sonen August ärva sin riktiga far, Bergvall, som arbetade som kyrkoherde i Eleonora församling i Stockholm och ägde en malmgård på nuvarande Östermalm. Till denna malmgård flyttade August Blanche. Malmgården låg där Östra Real nu ligger, vid Karlavägen, och revs 1889.

Nu har Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademien låtit ge ut ett urval av Blanches samlade noveller i serien Svenska Klassiker utgivna av Svenska Akademien. Wästberg har valt ut 36 av de drygt 200 som finns totalt. En av novellernas titel har fått ge boken dess titel: Marmorbruden. Tyvärr är boken helt utan illustrationer, förutom vad gäller omslaget. De omfångsrika kommentarerna och ordförklaringarna i slutet av boken är mycket detaljerade och lärorika att ta del av. I bokens innehållsrika förord visar Wästberg stor beundran för Blanche, som han anser var den mest populära svenska författaren före Selma Lagerlöf. Men här vill jag själv tillägga att Emilie Flygare-Carlén måste ha varit minst lika populär. Emilie var nära vän till Blanche och hon har berättat om honom i sin bok Minnen av svenskt författarliv 1840-1860, som utkom 1878.

Jag tycker att alla dessa spännande, sorgliga, humoristiska och ganska fantastiska noveller i detta urval är läsvärda. De utspelar sig i ett svunnet Stockholm och bygger på minnen från August Blanches barndom och ungdom, på 1810-30-talet. Hans närmaste förebild i detta var den så gott som jämnårige Charles Dickens och hans debutbok Sketches by Boz från 1836, påpekar Wästberg. Det vimlar av olika slags människor från olika samhällskategorier, rika och fattiga, gamla och unga i Blanches noveller, vilka han är skicklig på att göra levande och intressanta. Han anger bestämda gator och adresser där de bodde, där de roade sig och där de arbetade; ”det är kulturhistoria och socialhistoria i överflöd”, som det står i förordet.

Med andra ord rekommenderar jag alla att ta del av August Blanches noveller, vilka anses vara det bästa han skrivit. Bland hans teaterpjäser är lustspelet Ett resande teatersällskap mest framgångsrikt. Pjäsen filmatiserades 1972, se länken här ovan med en liten inblick i denna Kult-TV-serie! Bland Blanches romaner ansåg Emilie Flygare-Carlén att Sonen av söder och nord från 1851 är den bästa.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld

Gustaf Adolf Lysholm föddes 1909 och växte under knappa förhållanden upp i Stockholm. Stockholm skulle bli den stad kring vilket hela hans litterära universum kretsade. Tidigt blev han på det klara med sin homosexualitet. Lysholm själv, trots en fördömande omgivning, verkar aldrig ha problematiserat sin sexualitet eller sett något fel i den. Han levde ut den från första början. Som Wästberg skriver:

”Den friheten hade han tidigt erövrat: att inte hämmas av andras fördomar och inte ha samvetskval av att ha smakat förbjuden frukt.”

Lysholm hade vidare ett innerligt förhållande till sin mor, och bodde hos henne ända tills hon dog. Efter hennes död besöker han hennes grav, han gör utflykter till hennes födelsetrakter och den kyrka där hon konfirmerades. Han går ner till vattnet nedanför kyrkan och ser en svan komma simmande, och han föreställer sig att svanen är hans mors själ, som han skriver i ett brev till systern.

Wästberg citerar friskt ur Lysholms olika böcker. Lysholm drömmer sig tillbaka till svunna tider, till delar av Stockholm som inte längre finns, till en tid då människor, och världen, var på ett annat sätt. Han romantiserar precis allting som kommer i hans väg, inte minst alla de tillfälliga förbindelser med olika män han haft. Han förstår dem som intensiva upplevelser av bländande skönhet. Men som allt skönt är de dömda att förgå.

Wästberg påstår med säkerhet att Lysholm aldrig längtade efter någon att dela livet med. På ett typiskt wästbergskt metaforprunkande sätt skriver han:

”Ensam i bräcklig farkost företog han sina lustfärder till fantasins öar. En gemenskap i kärlek verkade han inte behöva.”

Men jag blir lite misstänksam; hur kan Wästberg säkert veta det? Tydligen kände de två varandra, även om det verkar ha varit svårt att verkligen känna Gustaf Adolf Lysholm. Men just därför undrar jag hur Wästberg kan påstå att Lysholm inte längtade efter en mer varaktig relation. Ju längre jag läser, desto tydligare blir det hur djupt inbunden och reserverad Lysholm var, och att detta måste ha berott på den svåra uppväxten och känslan av att vara placerad i fel tid och fel sammanhang. Att vara en outsider i ordets djupaste mening; en som står bredvid och ser på.

Wästbergs analys av Lysholms sexualitet, och framförallt av platsen den har i hans författarskap, är intressant, men jag kan inte komma ifrån intrycket att Wästberg romantiserar Lysholms läggning. Det romantiserande greppet tar han även om andra delar av Lysholms liv och framför allt om Lysholms böcker. Kanske beror det till stor del på att såväl Wästberg som Lysholm präglas av en mycket stark kärlek till Stockholm och då till ett Stockholm som till dels inte finns längre.

Jag frågar mig till slut vilken poäng det finns att lyfta fram Lysholm och dennes författarskap på det sätt som Wästberg gör. Det är uppenbart att Wästberg verkar identifiera sig med Lysholm, att han i honom ser en frände trots att de på många sätt är mycket olika. Wästberg verkar vilja göra Lysholm en senkommen väntjänst, i en biografi som är lite för lång och lite för ostrukturerad. Wästberg citerar genom boken stora delar ur Lysholms produktion, och jag har svårt att komma ifrån intrycket att det som Lysholm skrev var ojämnt, fragmentariskt och knappast präglas av den storhet som bestående litteratur måste vara gjord av. Kanske finns det ändå en anledning till att Lysholm fallit i glömska?

Similar Posts:

• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Om Linné-lärjungen Sparrman
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• En bekantskap som ger mersmak
• Släpp fram Movitz med basfiolen!

Inte mycket är känt om Sparrman sedan tidigare: han har inte efterlämnat särskilt mycket som han själv har skrivit, och andra källor som kan berätta om Sparrmans liv är relativt fåtaliga. Ingen historiker har därför försökt att ge sig på uppgiften att teckna Sparrmans biografi tidigare. Utifrån det lilla som finns försöker dock Per Wästberg i den här boken väva ihop olika brottstycken till en helhet. Men det är inte en facklitterär bok utan en biografisk roman som Wästberg skriver. Han är tydlig med att där fakta inte finns att tillgå låter han fantasin flöda. Det som finns bevarat av Sparrmans efterlämnade anteckningar vävs på så sätt ihop med skildringar i tredje person.

Det som på sätt och vis kommer att stå i centrum för en stor del av boken är inte den Sparrman som tidigare har varit omskriven i den historiska litteraturen – upptäcktsresanden, forskaren eller humanisten Sparrman. Istället är det den privata individen, inte minst älskaren, Sparrman som man får ta del av. Wästberg skildrar här ingående Sparrmans relation till husföreståndarinnan Lotta Fries. Wästbergs mycket personliga skildring på det området lyfter utan tvekan boken, och det på ett område där den skönlitterära författaren förmodligen är mer hemma än fackhistorikern.

Similar Posts:

• En senkommen väntjänst
• Intressant om Linnés psykologi
• En bekantskap som ger mersmak
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Linnés liv och verk

Så fel man kan ha. Övergångsställen är ett grymt underhållande fyrverkeri av anekdoter och funderingar. Boken är uppdelad i kapitel på olika teman. Mina favoriter är de tre första; "Afrikanska noteringar" som fokuserar på anekdoter kring den afrikanska kontinenten, "Resa" som behandlar ämnet reseskildringar och "Historier, öden" som bland annat återger ett antal levnadsöden. Hade boken tagit slut efter dessa hade den fått maxbetyg.

Övergångsställen är även fortsättningsvis bra, men inte undantagslöst fantastisk som i de tre första kapitlen. Vissa partier känns som transportsträckor och vissa resonemang och funderingar känns väl banala för att förtjäna sin plats i Övergångsställen. Men överlag är ribban hög.

Övergångsställen är en sådan sällsynt bok som har förmågan att både underhålla och bilda sina läsare; Wästbergs anekdoter är ofta både roliga och intressanta och jag tar för givet att de alla är sanna eller åtminstone vedertagna myter. Det kan handla om andra författares reseskildringar, anekdoter ur hans eget liv eller historiska anekdoter. Allt i en härlig blandning som sjuder av berättarglädje.

Wästberg har inte bara viljan att berätta, han har också något att berätta och det finns en diger produktion att botanisera vidare i när man väl har upptäckt honom, något som i alla fall jag har alla intentioner att göra.

Similar Posts:

• En senkommen väntjänst
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Om Linné-lärjungen Sparrman
• Spridda skurar om samtiden
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten