Han blir besatt av Ortiz och att få honom att plocka upp boken. En dag får han syn på honom på en bar och kan inte låta bli att gå in och prata med honom. Detta utvecklas till en märklig bekantskap. Serieromanen balanserar hela tiden på gränsen till att bli alldeles för pinsam för mig att klara av, men jag begraver mig inte helt under skämskudden utan läser tappert vidare (trots alla möjliga och omöjliga strategier Bure tar till för att Ortiz att uppmärksamma Club Lonely).

Club Lonely har ett stort persongalleri, utöver Bure och Mathias får vi lära känna en hel rad andra personer runt dem. Bland andra Mathias granne Maria ”Sung” Lindqvist som driver Youtube-kanalen Tarot Sadness men drabbas av tunghäfta varje gång de springer på varandra i trapphuset. Jag gillar hur Bure, trots sin besatthet av sitt kommande genombrott också lever i en vardag. Han behöver vårda sin relation till sin fru Frida Danielsson, skjutsa barn och styra upp kläder till halloweenfesten. Det vardagliga skapar en snygg kontrast till de bisarra saker Bure hittar på, men gör på något sätt det hela mer trovärdigt. Bure pendlar mellan att vara självsäker och självtvivel. Hur orginell är han egentligen? Varifrån kommer egentligen hans geniala titel på boken? Men visst är han ändå seriesveriges svar på Hjalmar Söderberg?

Pelle Forshed väver på ett snyggt sätt ihop flera olika historier i en och jag gillar hur perspektiven sömlöst skiftar genom boken. Vi får följa med en övergiven Frida till klätterhallen och en kritiker med ångest till Paris. Utöver att vara en serieroman om en självbiografisk serieroman så är det en utmärkt Stockholmsskildring. Det är genialt, snyggt, roligt och dråpligt.

Similar Posts:

• Lakonisk vardag i hemtjänsten
• Villaförortens mysterier
• Närvarande i någon annans terapi
• Att stjäla ett barn
• Svensk Sex and the city i serieformat

Hans försvinnande ger ringar på vattnet i kvarteret. I huset mitt emot blir pappan oerhört provocerad. Hur i hela helvete kan man bara dra? Ganska snart anar vi som läsare att just det kanske är vad han själv drömmer om.

Barnen påverkas på olika sätt. Ilon är dotter till han som försvunnit – stor nog att fatta att något är väldigt, väldigt fel, men för liten för att de vuxna ska inkludera henne i sin oro. Sten är barn i grannhuset, till den arga pappan och hans deprimerade fru, ett lite udda barn som har svårt att passa in, såväl i familjen som bland de jämnåriga killarna. Det, i kombination med grannpappans försvinnande, kan plötsligt få ödesdigra konsekvenser.

I Under tiden balanserar Pelle Forshed mysteriets dramatiska nerv och förmåga att ställa allt på sin spets med en blick för det vardagliga, för det djupt tragikomiska i våra alldagliga liv. Han förmår både kritiskt granska och verkligen känna för sina karaktärer, en stämning som naturligtvis smittar av sig också på läsaren.

Teckningarna är bedrägligt enkla och klara, kreativa i berättande och perspektiv utan att det någonsin tillåts gå ut över berättandet. Den här boken skulle jag faktiskt vilja sätta i händerna på någon som ännu inte riktigt fattat seriemediets storhet. Den är inte svår, konstig eller navelskådande, och den är sannerligen varken barnslig eller putslustig. Den är helt enkelt en riktig roman. En serieroman.

Similar Posts:

• Lakonisk vardag i hemtjänsten
• När döden lurar på taket
• Ingen skriver som Khemiri
• Subversivt med kräkfläckar?
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse

Det handlar om Gunnel vars barn hela tiden håller vakt på hemtjänsten när de är där och jobbar och aldrig tycker att deras jobb är gott nog. Det är dessa vuxna barn som sedan anmäler Pelle (den fiktiva) och S:t Bodils hemtjänst för vanvård, en händelse och tankar som dyker upp i flera av novellerna. Det handlar om Elin som har varit ensam i hela sitt liv. Det handlar om en morfar som begravs, förälskelse (?) i arbetsteamet och en gammal människa som ligger för döden och de enda som ser dennes liv passera revy är hemtjänstens vårdare.

Jag har lite svårt för Pelle Forsheds stil. Hans självbiografiska serie Stockholmsnatt, som han skriver och tecknar tillsammans med Stefan Thungren har inte fallit mig i smaken. Den lakoniska stilen med bleka pasteller passar dock bra i den vardagsgråa sörjan som hemtjänsten kan te sig för den som inte har en plats i cirkusen. Läser man noga lär man däremot känna den vardagen lite bättre. Det är bra fångat av Pelle Forshed.

Similar Posts:

• Årets bästa serier och grafiska romaner 2012
• När döden lurar på taket
• Villaförortens mysterier
• Svensk Sex and the city i serieformat
• Fett fräscht