Therese Uddenfeldt tar hjälp av filosofer, vetenskapsmän och konstnärer för att från grunden förklara hur flödena av energi är basen för allt levande. Citat från Sara Lidman-romaner, tankar från Descartes och Erik Gustaf Geijers lyrik tar plats jämte William Turners suggestiva konst och grafer över världens energiproduktion. Greppet ger en förhöjd bladvändareffekt, texten flödar synnerligen inspirerat och pedagogiskt. Uddenfeldts yrkesbakgrund spelar förstås in, fler kulturjournalister borde skriva om fossila bränslen och människans förhållningssätt till naturen som ett enormt, oändligt skafferi.

Genom att arbeta med upprepningar, ifrågasättanden av och tydliga bilder tas läsaren i hand och leds genom texten där avsnitt om basal organisk kemi varvas med historiska redogörelser som visar hur ofantligt beroende vi idag är av de fossila bränslena och vad som lett oss hit.

Den norska dagstidningen Dagbladet lät nyligen göra en opinionsundersökning om norskarnas inställning till oljan och klimatet. 44 procent var av åsikten att den resterande oljan borde hållas kvar i marken om det kan bidra till att rädda klimatet (jämfört med 42 procent som vill fortsätta exploateringen). I Gratislunchens avslutande del sätts fokus på historien om Norge och oljan. Ett centralt begrepp här är ”peak oil”, tillfället då utvinningen av olja når sin maxpunkt och kurvan börjar tippa nedför. En mängd röster uttalar sig, uttrycker tro och tvivel inför huruvida framtiden kommer att innebära nya fyndigheter. Ett mönster avtecknar sig, många har en stark tilltro att den norska kusten döljer närmast oändligt med oupptäckta reserver av energispäckad olja i sin berggrund medan relativt få vill se peak oil och dess konsekvenser för ett fossiltörstande samhälle som en realitet. Det blir ett exempel på hur teknikoptimismen, ett slags ”hittills har allt ordnat sig”, kan lägga ett lock på diskussionen.

Boken tar också svängen förbi Ohios frackingland, vilket blir en bild över vad som händer när de riktigt stora oljefälten blir allt svårare att söka upp. Nya energikrävande tekniker utvecklas för att kunna utvinna oljan som är bunden i jorden i andra mycket mer svåråtkomliga former än den råolja som sprutade upp ur Pennsylvanias marker under 1800-talets oljerusch. En intressant aspekt är hur lite Therese Uddenfeldt nämner klimatpåverkan av vårt fossilberoende. Det antyds på ett par ställen, mer behövs kanske inte. Drömmen vore ju att boken skulle hamna i händerna på så kallade klimatförnekare (eller det mer tydliga engelska begreppet ”climate change deniers”). Vinkeln här gör att tankegångarna kring följderna av vår massiva energiförbränning blir betydligt svårare att slå ifrån sig. Det gör Gratislunchen till en än vassare och nytänkande bok.

Under de sista avsnitten i boken tappas i mångt och mycket referenserna till kultur och konst, det är lite synd på ett sådant spännande grepp men den grundläggande diskussionen är så viktig och intressant att den kritiken mer är av typen av en anteckning i marginalen. Den relevanta och slutgiltiga tanken som ekar kvar i huvudet efter och under läsningen är hur vi överhuvudtaget kan försvara en fortsatt rusande oljekonsumtion och resursslöseri, som ett lämmeltåg på väg mot stupet.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Sol, sol, strålande sol
• För semesterns naturutflykter
• Svart guld, rött blod

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare

Vladislav Savic, utrikeskorrespondent på Ekot, skriver i den här boken alltså om en viktig strategisk framtidsfråga. Boken diskuterar varför just olja är av så stor betydelse, och varför just Mellanöstern är så avgörande, samtidigt som den går igenom situationen i en lång rad andra oljerika länder. USA:s avgörande roll som enda kvarvarande supermakt – och den självpåtagna rollen som "världspolis" diskuteras också.

Ett visst problem med boken är dock detta med trovärdighet. Det är inte riktigt att klassa som en reportagebok, där Savic intervjuar insatta personer eller rapporterar om egna, direkta iakttagelser, utan den verkar i hög grad bygga på andra källor. Problemet är dock att vi sällan får reda på vilka dessa källor är – författaren nämner ibland någon bok i texten, och någon gång ibland förekommer det en konkret fotnot (totalt 80 fotnoter, d.v.s. en på var tredje sida). I övrigt tvingas vi helt lita till Savics faktapåståenden, för att utifrån dem följa resonemangen och problemanalysen.

Det känns också som om Savic redan tidigt – när han skriver om USA:s roll i internationell politik i allmänhet – förlorar sitt fokus på oljans betydelse, vilket gör att helhetsintrycket förtas något. Det paradoxala är dock att det är just i de här kapitlen som boken blir som mest levande. Författarens beskrivning av det "tysta kriget" om olja förefaller nämligen inte särskilt banbrytande, utan har på olika vis behandlats i litteratur tidigare (även om, som Savic skriver, debatten inte alltid har nått Sverige). När författaren däremot skriver om internationell maktpolitik märks det tydligt att han inte bara återger någon annans analys eller världsbild, utan har egna gedigna erfarenheter att dela med sig av, exempelvis från sin tid i FN-tjänst. Det är också då som boken riktigt lever upp, och innehåller många riktigt minnesvärda delar.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Svart guld, rött blod
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Sanningen, krigets första offer

Det är den vanliga hotbilden som målas upp när det talas om världens energitillgångar. Det är en överdriven hotbild, enligt författarna till The new economy of oil. Oljan kommer inte att ta slut inom de närmaste årtiondena och den kommer inte heller att bli osannolikt mycket dyrare, vilket de visar på med trovärdiga empiriska undersökningar. Mitchell m fl menar att problemet för oljans framtid snarare handlar om den i fortsättningen kommer att accepteras eller inte. Redan idag förlorar oljan marknadsandelar till naturgasen och det finns miljöaspekter som talar emot att oljan fortsättningsvis kommer att kunna ha den ställning den idag har.

En annan central fråga i The new economy of oil är säkerheten. Mitchell m fl menar att det knappast hjälper länder att försöka bunkra upp och göra sig oberoende av olja. Exempelvis förhindrade inte oljetillgångarna Sovjetunionens kollaps och inte har USA:s ökade beroende av importerad olja varit något hinder för landets ekonomiska tillväxt och allt större inflytande i världspolitiken. Det är snarare så att avsaknaden av en konkurrerande stormakt (läs Sovjet) i bl a Mellanöstern gör att USA kan lita på att få olja även i kristider.

Skillnaderna mellan krisen 1973 och Gulfkriget 1990 är slående. För snart 30 år sedan stödde Sovjet Egyptens och Syriens attacker mot Israel och de oljeproducerande arabländernas embargo mot USA och Nederländerna. Det var först i mars 1974 USA gick in militärt – efter månader av oljekris i västvärlden. I Kuwait 17 år senare kunde USA – till stor del till följd av Sovjets demokratisering och militära försvagning – agera snabbt och näst intill ostört mot Saddam Hussein.

Men olja och säkerhet är inte bara en fråga om en amerikansk hegemoni i Mellanöstern, utan också om rent krassa ekonomiska kalkyler. Likväl som USA och stora delar av de industrialiserade länderna är beroende av ostörd tillgång på olja är de flesta oljeproducerande länderna beroende av att kunna exportera sin råvara. Genomsnittligen exporterar de arabiska oljeländerna 70% av sin olja och inkomsterna är vitala för deras ekonomier.

The new economy of oil är väl värd att läsa. Den är informativ och problematiserande, men knappast underhållande. Boken är uppenbarligen ett hopplock av flera forskares arbeten och upplevs därför stilistiskt både tråkig och disparat. Men de frågor som tas upp är desto viktigare och intressantare, så för den som uthärdar finns guld att hämta.

Similar Posts:

• Toppen är nådd, nu går det utför
• Oljan – en ödesfråga
• Svart guld, rött blod
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• En framtid för kärnkraft?