Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger i små städer någonstans i centrala Europa. Där finns som sagt parker, åar och låga hus med gränder. Rummen som novellpersonerna befinner sig i kallas ibland för hem. Ändå är det hemlösheten som fyller varje kubikcentimeter.

Hade jag läst den här boken i mina yngre dagar, skulle jag nog blivit irriterad. Viftat med mina händer av otålighet. Sagt något om att det finns mycket att glädjas åt också för den som är olycklig. Jag hade hävdat att det finns underhållning, konst samt djup och hållbar vänskap. De väger upp när motgångarna i livet tar kraften ur en.

Men med vetskap om författarens egna öde kan jag i stället läsa texterna med andra ögon. En riskabel flykt från hemlandet Ungern i tjugoårsåldern innebar ett liv i Schweiz med ett nytt språk. Landet erbjöd trygghet men verkade aldrig bli den plats där själen rotade sig.

Inte bara hemlöshet präglar novellernas atmosfär. Också andra melankoliska känslor och/eller starka upplevelser av alienation är påtagliga. Märkligt nog verkar människorna finna en fristad i detta dova tillstånd.

Kristofs novellsamling har vissa drag gemensamt med Marlen Haushofers eller Olga Tokarczuks noveller men de är betydligt mer desillusionerade. Formatet gör sitt till eftersom historierna slutar abrupt. Intrycket blir att ingenstans finns en strimma ljus eller hopp.

Jag kan höra protesterna från några av novellens personer. De argumenterar stilla men envist och berättar för mig att det finns visst något ljust att se fram emot. Deras bästa vän väntar på dem. Vännens namn? Personerna ler svagt mot mig men låter mig räkna ut saken själv.

Ja. Döden är en vän på sitt sätt. Kanske är tanken på döden skrämmande när livet fylls av värme och gemenskap. Men för mig blev mötet med Kristofs korta berättelser en berikande upplevelse.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kärlek i en flytande verklighet
• Underfundiga noveller av Olga T.
• Att sopa rent i en gammal stuga

Nu i december 2019 är författaren högaktuell på den litterära stjärnhimlen, då hon ju vid festligheterna den 10 december kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur 2018. Jag återvänder än en gång till novellsamlingen och undrar nyfiket om berättelserna blir lika levande vid en omläsning?

Lika sekundsnabbt som första gången träder jag in i rum där möblerna är gjorda i mörka träslag. Jag återser människor som rör sig och är upptagna med praktiska göromål. På samma gång har de ett fantasieggande inre liv och blir mer spännande än sina handlingar eller sina repliker. Ofta ges högst vardagliga ting en oväntad dimension, så här beskrivs bland annat cigarrettrök:

Röken som fyllde hans lungor satte samtidigt på något sätt minnena i rörelse, förmodligen för att röken och minnet var av samma natur – flyktiga strimmor som oväntat vecklade ut sig i ringar, i slingor, i genomskinliga lager på lager som för ett ögonblick dröjde sig kvar i en given struktur för att sedan oåterkalleligen upplösas i intet.

Ett återkommande mönster i berättelserna är att människorna speglar sig i varandra när de möts. Scenerna påminner om när jag själv är på resa, träffar någon och plötsligt berättar vi om händelser ur våra liv för varandra.

Men också den som väljer enskildheten ges plats. En av gestalterna har en offentlig position men drar sig undan, vill bort från rampljuset. Han betraktar sig själv utifrån och ser sitt teatrala jag – en person han är måttligt förtjust i. Känslotillståndet kunde beskrivits så att det blivit fullständigt platt, men något vrids om och påminner om skevheten i nöjesfältens förvrängda skrattspeglar. Absurt och fullt av igenkänning.

Aktiviteterna som människorna ägnar sig åt kan ibland få ett drag av mani, exempelvis samlandet. Läsaren får i en novell med sin berättares ögon se alla minimala detaljer i ett dockskåp. Ett annat exempel är berättelsen om en julkrubba, som blir allt större och större. Detta samlarvurmande får mig att tänka på minnen. Ju äldre vi blir, desto mindre plats finns i minnesbanken. Blir de gamla minnena mindre när de måste ge plats åt nya händelser?

De riktigt bra författarna tvekar inte inför att sätta ord på människans illvilliga sidor. I en av novellerna är temat fulhet. Allt återges i ett händelseförlopp som tycks häpnadsväckande rimligt. Det är något med Tokarczuk och hur hon låter mig ana en strimma av ljus även i levnadsöden som vid första betraktelsen verkar outhärdliga. Ömhet och övergivenhet slingrar sig kring varandra i ett märkligt skimmer.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Olga Tokarczuk tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hennes noveller befolkas av sanna och mustiga människor. Hon vet hur man blåser liv i klädskåp och retas med tokhyllade författare som vistas i Venedig. Spel på många små trummor visade sig hålla för en andra omläsning och håller sannolikt även för en tredje omläsning. Numera är det Bonniers som har rättigheterna till författarens verk och den utgåvan som jag refererat till är slutsåld. Om det nya förlaget betyder att många läsare får tillgång till dessa underfundiga noveller – är alla vinnare; författare, förlag och läsare. Och jag personligen hoppas att Tokarczuk skriver fler noveller.

Similar Posts:

• Välkommen till Gammeltida
• I melankolins landskap
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• I tystnaden
• Livet i små scener

Gammeltida och andra tider, Olga Tokarczuks tredje roman, är den magiska realismen av en mera stillsamt lågmäld natur; magin är mer abstrakt och metafysisk, mjuk och böjlig på nåt sätt, den smyger sig liksom på och lägger sig som ett raster över texten. Ibland pulserar den i form av trådar, svampmycel som växer under vegetationstäcket i skogen, eller visar sig i Jeszkotlemadonnans ansikte när hon blickar ner på människorna från tavlan i kyrkan.

Att inte komma att tänka på Márquez Hundra år av ensamhet nån gång under läsningen känns nästan helt omöjligt, även om jag hört nånstans att Tokarczuk inte alls gillar jämförelsen. Men det är svårt att låta bli: om Márquez fiktiva plats är Macondo, heter motsvarigheten hos Tokarczuk Gammeltida. Gammeltida är namnet på en by belägen på den polska landsbygden, ”mitt i världsalltet”, vars gränser i de fyra väderstrecken vaktas av ärkeänglar. Det är här som denna släktkrönika som sträcker sig över 80 år: från 1914, via världskrig och fram till nära nutid, utspelar sig.

Människor föds, växer upp, får egna barn, dör. Tiden går. Gammeltidaborna odlar sin jord, deras livshistorier snos in i varandra, samtidigt som storpolitiken pågår. Hela tiden doftar det skog och svamp och växtlighet och av vattensjuk ängsmark om prosan. Godsägare Popielski sugs in i ett Spel (ja inte bokstavligt talat då) han får av en judisk rabbi som bot mot sin depression. Ruta som gift sig med Ukleja, som skaffat kamera för att ta nakenbilder på henne, drömmer om att fly till Brasilien. Den gamla tandlösa kvinnan Florentynka som sägs vara galen tar hand om en hel flock hittehundar och hötter med näven mot fullmånen:

- Var är min son? Hur har du förvillat honom, din feta silverpadda? Du förledde min gubbe och drog ner honom i vattnet!

Ibland tar den magiska realismen skepnad i ett mytiskt eller bibliskt bildspråk, eller formar sig kring filosofiska frågeställningar om gränser, gudsbegrepp och tidens utsträckning. För på samma gång som Gammeltida och andra tider är en episk krönika är det lika mycket en allegorisk skapelseberättelse.

När Misias ängel inte var närvarande vände han blicken bort från den jordiska världen mot andra änglar och andra världar, både högre och lägre, tillskrivna varje ting i världen, varje djur och varje växt. Han såg en jättelik stege av existenser, ett mycket märkligt byggnadsverk och därinne de Åtta Världarna, och han såg Skaparen fullt upptagen med att skapa.

Olga Tukarczuk är en av Polens mest omtyckta prosaister, och efter att ha läst Gammeltida och andra tider förstår jag lätt varför. Här finns så mycket att tycka om: intressanta karaktärer som är lite lagom udda, var och en med sin egen ofta lite skruvade historia, men som ändå rymmer stora mått allmänmänsklighet, mättade bilder och ett filosofiskt djup. Här finns onekligen mycket att fundera över.

Vad som känns lite extra kittlande är att boken är så svår att genrebestämma. Ibland får kapitlen, som alla är namngivna efter någons (eller någots) tid (”Genowefas tid”, ”Izydors tid”, ”De dödas tid” och så vidare) strukturen av korta noveller, ibland blir texten prosalyrisk, ibland dominerar den episka berättarglädjen. Gammeltida och andra tider känns som en sån här roman som utvidgar sig medan och efter att man läst den, den expanderar både på höjden och bredden. Och stannar kvar.

Similar Posts:

• En stor liten roman
• Nya vägar
• Ospännande och platt
• Författare mot aids
• …itt Afrika