Marlen Haushofer är inte helt okänd i Sverige. Många bokcirklar har plöjt hennes roman Väggen och haft vitt skilda åsikter om den. Att några av hennes noveller nyligen sammanställts i en färsk volym blev en glad överraskning för mig. Jag tillhör nämligen den läsarskara som uppskattade den omtalade romanen.

Läsaren får i 18 noveller möta människor som tycks flyta ovanpå andra världskrigets händelser och de efterkommande åren av rannsakan i Österrike. På något sätt betraktar de i stället hur ångesten tar plats hos andra. En scen som illustrerar detta är när några löst sammanförda grannar ses över en julmiddag och en flaska vin. De vilsna själarna försöker konversera belevat men oron ligger och trycker, vem ska börja gråta först?

Långtråkighetens plats i livet är ett återkommande tema. Några novellfigurer verkar söka vändpunkter för att stå ut med sin upplevda tristess. Tydligast syns den hos den ensamstående mamman som ångrar att hon sände sin ende son till internatskolan:

Hon hörde nämligen till den sorts människor som med öppna ögon, gång efter annan, kastar sig in i olyckan utan att lära sig det minsta. Dessa ständiga återfall blev med tiden tjatiga. Så snart hon hade beslutat sig för att göra det ena eller det andra, kunde ingenting i världen avhålla henne från beslutet, allra minst hon själv.

Också mannen som blir förtjust i kvinnan med de intressanta drömmarna hör till typen som vill få puls i sitt eget liv. Först känner mannen en pockande lust att få ta del av alla detaljer i kvinnans drömmar. Efterhand ersätts nyfikenheten av en växande irritation; de absurda inslagen i kvinnans inre synbilder tycks skrämma honom.

I relationerna mellan människorna hörs ofta en sorts missljud. En strävan att visa värme och omsorg möter ideligen hinder. Eller så testas gränserna för kärlek på ett sätt som är vanskligt att redogöra för.

Många saker ses även ur barnens perspektiv. Barnens känsloregister är rikt. Här finns ingen storögd Shirley Temple eller några rättrådiga pojkar à la bröderna Lejonhjärta. Likväl ser jag barnen växa i en jordmån som senare gav en utlöpare i Pippi Långstrump här uppe i Norden. Här finns alltså inslag av Klarspråk och Tvärtemot-agerande.

Ibland dyker det upp djur som förmedlar hopp om framtiden. I en annan novell motar en mamma bort krigets elände med drömmen om att plantera nejlikor i balkonglådan. Hoppet tycks också finnas i historieberättandet – ett tidsfördriv som återkommer i flera noveller. Det verkar som om barnen, kvinnorna och männen andas lite lättare när de får en historia berättad för sig.

Samlingens första trevande skrivalster förbryllade mig i början. Men de starkare berättelsernas flöde spillde så småningom över på sina mindre tillväxta syskon så att också dessa – enligt mig – blev kraftfullare vid en andra läsning. Haushofers författarskap håller över decennierna både med de här novellerna och med den gäckande romanen Väggen.