Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

2013 utkom en större samling med svenska nyöversättningar av Friedrich Hölderlins dikter. Översättare var då Aris Fioretos. Samlingen utkom på Ersatz förlag och hade titeln Kom nu, eld! På Ersatz hemsida finns en bra och tydlig presentation av Hölderlin, trots att den består av bara några rader. Därför stjäl jag här, eller snarare lånar, från Ersatz och citerar dem:

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem – »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.

I Elisabet Hermodssons bok finns, förutom Hölderlin-översättningar, även hennes egna dagboksblad från 1993. Dessa skrevs under en resa till Tübingen, då hon besökte det tornrum, där Hölderlin bodde från 1807 fram till sin död 1843. Hon besökte också Hölderlinsällskapets bibliotek och vandrade liksom Hölderlin längs floden Neckar. Boken är även (gåtfullt) illustrerad av Hermodsson. Det är känslosamma dagboksblad, skrivna mer som dikter om en betydelsefull resa Hermodsson gjort till Tübingen:

Nu är jag i Tübingen.
Hit har jag varit på väg
länge. Länge varit på väg.
En vandring i sekler och
föreställningar. Jag
föreställer mig Herrn
Dichter Hölderlin stående
i sitt fönster i det gula
tornet vid Neckar.

Jag är själv inte insatt i Hölderlins diktning och känner inte heller till övriga svenska översättningar. Förutom av Fioretos, finns det översättningar av Gösta Oswald (Hyperion) och Erik Blombergs urval dikter. Därför blir det inga jämförelser eller tankar kring översättningar. Istället blir det ett smakprov från Elisabet Hermodssons översättning av inledningen till Hölderlins längsta elegi Bröd och vin från 1800, ett av hans mest kända verk. Första strofen av dikten trycktes och utgavs 1807, men i sin helhet utkom dikten först 1884.

Runt om går staden till ro. Stilla den upplysta gränden
Och med facklor besmyckade rasslar vagnarna bort.
Hem att vila går mänskorna, mätta av dagens fröjder,
Och vinst och förlust balanserar ett klyftigt huvud
Därhemma tillfreds.
[...]
Nu blåser en vind upp, som rör lundarnas toppar,
Se! däruppe hur månen, en bild av vår jord,
Smyger sig fram; den svärmiska, natten är kommen,
Full av stjärnor och föga bekymrad av oss,
Glänser hon, den förunderliga, en främling bland mänskor
Högt över bergskrön frammanad, sorgsen och praktfull.

Elisabet Hermodssons bok är en kärleksförklaring till Friedrich Hölderlin och hans diktning. Han inspirerade henne. Och i sin tur inspirerar hon mig att läsa mer av det Hölderlin skrivit, och även mer av det hon själv skrivit.

Similar Posts:

• Nytänkarna vi tar för givet
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Romantisk rysk klassiker

Förläggaren Bonnier påstår i reklamtexten att Duras kärlek trotsar "omvärldens traditioner". Så är det inte alls. Ämnet är känsligt. Av någon outgrundlig moralism ljuger förlaget. Kärleken som Barnet (Duras’ alter ego) upplever var en del av kulturmönstret i franska Indokina. Duras kärlek och hennes berättelse visar att ej endast kinesiska traditioner utan också Barnets mor accepterar förbindelsen mellan Barnet och Kinesen med den "gyllene färgen, rösten, det rädda hjärtat". Rasism är ett begrepp som icke existerar i denna värld, i denna utomordentligt välskrivna roman om tolerans och kärlek. Barnet och Kinesen älskar i dödens närhet, obetingat och totalt, fysiskt och psykiskt. Kvidandet under samlaget, skriket vid orgasmen, glädjen och plågan att dö denna "lilla död" har inget gemensamt med Martin Heideggers dödsvara eller med Sigmund Freuds dödslängtan (båda troligen obekanta med sexuell extas), utan kan, från västerländsk horisont sedd, snarare knytas till traditionen från tyska romantiker som Novalis, Heinrich von Kleist och sexualmystikern Georges Bataille. Vad skiljer öst från väst när det gäller knullandets estetik?

Barnet och Älskaren från norra Kina når ett tillstånd där Jaget förintas, förgörs, dör för att återuppstå: den goda orgasmen skapar nytt liv. Duras skriver:

Smärtan tränger in i barnets kropp. Den är först stark. Sedan fruktansvärd. Sedan motsägelsefull. Som ingenting annat. Ingenting: det är först när smärtan blivit outhärdlig som den börjar försvinna.

Barnet ger kroppens kärlek också till sin yngre bror och till den jämnårige Thanh. Barnets familj går långsamt under sedan fadern dött. Modern, Barnet och den yngre brodern terroriseras av den äldre brodern, opiummissbrukaren. Modern ger upp. Endast Barnet förmår skydda sig mot den mentala koma som utestänger de andra familjemedlemmarna från omvärlden. Denna acceptans av det individuella ödet är endast möjlig i toleranta samhällen. Dualismen mellan familjens självutplåning och Barnets erotiska upplevelser, hennes sexualitet, hennes behov av en annan människas kropp, ger Duras berättelse styrka: moderns och den äldre broderns andliga misär ger Barnets/Flickans/Duras’ kärlek till Kinesen intensitet och mentalt djup och ger henne styrka att dela med sig av sin förbjudna sexualitet även till den yngre brodern och till Thanh.

Bortom konventioner och lagfäst samhällsmoralism skriver Marguerita Duras om kärlekens mystik. Duras berättar om osårbar kärlek. Det är modigt och det är storslaget.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Fragment av stora frågor
• Min uppgörelse med Duras
• Text, tristess och Campari
• Duras gör minnet till en mötesplats