Faktiskt inser jag, när jag läser andra recensioner, att också romanen först publicerats i serieformat, i en egen Belgravia-app, där text och ljud kompletteras med kartor och liknande. Det låter som ett spännande format, och den brittiska inläsningen som finns i appen är så hyllad att jag blir klart sugen.

Här är det dock den svenska översättningen och romanformatet det ska handla om, även om recensenten också har tv-serien högst aktuell i huvudet och såklart lägger märke till alla små skillnader dem emellan. Så blir det ju.

Belgravia är en stadsdel i London där det fina folket bor, och som är tämligen nybyggd när romanen utspelar sig på 1840-talet. Det är hit romanens karaktärer, de som inte redan bor där, strävar. Herr Trenchard, en byggherre och affärsman som arbetat sig upp från enkla omständigheter, har varit med och byggt området, och skulle helst velat bo där själv, men hans hustru, som är betydligt mer medveten om att de inte vore välkomna bland herrskapsfolket, har insisterat på ett snäppet mer blygsamt boende.

Vi befinner oss ju i vad många läsare förmodligen tänker på som Jane Austen-tiden (-ish), i kretsar där hårt arbete aldrig kan göra någon till en fullständigt respektabel människa. Det är ärvda pengar, lantegendomar och förmånen att rulla tummarna som gäller. Tevisiter, afternoon tea, är en ny och spännande social uppfinning.

Det är dock inte i de fina London-salongerna som romanen tar sitt avstamp, utan 25 år tidigare i Bryssel. Det är dagen innan det som ska bli det berömda slaget vid Waterloo, men det vet förstås ingen riktigt än. Napoleon är på marsch mot de brittiska trupperna och Sophia Trenchard, ovannämnda herr Trenchards artonåriga dotter, har precis säkrat en inbjudan till kvällens bal i den brittiska societeten.

Det har hon kunnat göra med hjälp av en ung adelsman och arvtagare, Edmund Bellasis, som hon i hemlighet gift sig med. Det är åtminstone vad hon tror, för när balkvällen upplöses i nyheten om den stundande striden ser Sophia den hon tror är sin make tillsammans med några av hans soldatkompisar och upptäcker bland dem den som utgett sig för att vara präst och vigt henne. Hon har blivit lurad och utnyttjad.

25 år senare påverkar den här relationen och allt som hände i Bryssel fortfarande familjerna Trenchard och Bellasis. De båda älskande, Edmund och Sophia, är sedan länge döda, men resultatet av deras förbindelse, den unge lovande Charles Pope som vuxit upp hos ett äldre prästpar utan kunskap om sitt ursprung, har hunnit bli vuxen och slå sig ner i London.
Start för diverse intriger om arvsföljd, äktenskapstycke och hemligheter.

Belgravia är en underhållande roman. Kanske inget att bli exalterad över rent språkligt, men en välvävd intrig med påtagliga såpadrag – vilket jag med åren börjat betrakta allt mindre som ett skällsord; människolivet är helt enkelt någon sorts såpa.

Ytterst lite tolkningsarbete krävs av läsaren. Fellowes skriver ut precis hur alla karaktärer känner och resonerar hela tiden, men han ger trots allt också en förståelse för hur även de mer osympatiska resonerar – åtminstone vad gäller överklassen.

Hör man till dem som ibland stört sig på den gemytliga relationen mellan överhet och tjänare i Fellowes stora genombrott Downton Abbey så får man betydligt mer sälta här. De flesta tjänare i Belgravia hyser inga varma känslor för sitt herrskap, utan är beredda att ta varje chans att tjäna en slant på deras svagheter. Det är mer eller mindre begripligt, och naturligtvis användbart för att driva intrigerna framåt.

Där har ni Belgravia – ett gott stycke underhållning i tjusig miljö, som samtidigt väcker tankar om den utsatthet de miljöerna erbjuder alla som anses lägre stående, som tjänare, icke infödda i överklassen och såklart kvinnor i allmänhet.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• En guldfransad skämskudde
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• På andra sidan välfärdssamhället

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Utifrån den här släktens öde berättas den franska revolutionens historia. Hur och varför Armand får för sig att återberätta sin historia framgår aldrig. Några gånger försvinner också bokens bärande tema, när handlingen helt plötsligt kan börja skildras ur helt andra personers perspektiv (exempelvis Ludvig XVI:s eller Robespierres).

Så man får nog konstatera att det är just revolutionen som står i fokus, och egentligen inte släkten Duboix. Karaktärerna är närmast stereotypa: Armand själv är den medvetne, eftertänksamme och moderate revolutionären, som ogillar överdrifter av alla slag. Brodern Jérome är istället en fanatiskt revolutionär anhängare av Marat, och "helt propagandastyrd" som baksidestexten formulerar det. Systern Nichole är engagerad men "politiskt naiv". Nicholes make Alistair kämpar aktivt mot revolutionens excesser, och blir med tiden allt mer reaktionär. Jéromes son Jules, slutligen, väljer att vara lojal mot sina ledare och därför stödja den blivande kejsaren Bonaparte, till den övriga familjens besvikelse. Huvudpersonerna känns alltså snarast som verktyg ägnade att spegla revolutionens olika fraktioner.

Lite bättre redigering hade kunnat åtgärda en del korrfel och någon anakronism här och där. Kombinera det med att skildringen och framförallt dialogen känns ganska stel, ibland till och med steril, så blir boken i sin helhet tyvärr aldrig särskilt engagerande. Trots (eller kanske på grund av?) en kontext som i sig borde kunna vara oerhört spännande.

Similar Posts:

• Revolutionen och landsflykten
• Lindqvist i Napoleons vågskål
• Om oktober-revolutionens epok i Ryssland
• Läs pyramiderna!
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Naturligtvis beror detta på den geografiska närheten, att de sistnämnda härförarna var av europeiskt ursprung, men också på att Djingis Khan och hans gärningar inte bara tidvis förtigits utan också fallit offer för eurocentrisk propaganda. Bilden av mongolen som den ociviliserade, skövlande erövraren har under historien präntats in i syfte att skilja väst från öst. Detta skedde inte minst under andra världskriget men även senare under krigets kalla efterspel.

Propagandan ger knappast en rättvisande bild. Djingis Khan och mongolerna var långt ifrån enbart några skövlande horder. Det framkommer tydligt i Jack Weatherfords bok om de expanderade stamfolken från Centralasien. En bok som således känns fräsch och tilltalande bland historiepublikationerna. Visserligen väljer Weatherford att lägga fokus på "den store ledaren" som så många andra historiska författare nu för tiden men kopplingen till nuet och "modernitetens uppkomst" är lockande. I alla fall om man som undertecknad anser att historia är ett viktigt verktyg för att förstå samtiden.

Boken handlar heller inte enbart om Djingis Khan utan fokuserar i hög grad på tiden efter hans död och vilka effekter de mongoliska erövringarna fick på många håll. Imperiet sträckte sig när det var som störst från Kina till Europa, en enorm areal, och det är också i detta stora, kommunikativa som Weatherford läser in storheten i de mongoliska gärningarna snarare än genom att de producerade egna nya påfund och idéer. Genom de kontaktvägar som skapades mellan olika regioner underlättades flödet av människor, varor och innovationer som drev utvecklingen framåt på många håll. Vi har alltså mycket att tacka mongolerna för, allt för mycket för att de skall förtjäna den svarta generaliserande bild som länge varit praxis i väst, enligt Weatherford.

I mångt och mycket har han naturligtvis rätt. I spåren av det mongoliska imperiet finns mycket mer än bara ruiner och död och vissa av reformerna som genomfördes ter sig i ljuset av samtiden också just moderna.

Men i vissa fall, kanske av fartblindhet, tenderar Weahteford att dra något för höga växlar av vad som kan härledas till mongolerna. Att förklara hela moderniteten utifrån ett sådant perspektiv håller helt enkelt inte. Mongolernas gärningar måste läsas tydligare i ljuset av de många tidigare civilisationerna och deras för- och nackdelar. Först då kan en rättvis kaka bakas där den mongoliska kryddan visserligen skall vara betydligt mer framträdande än tidigare men den ska inte ta över smaken helt och fullt.

Similar Posts:

• Läs pyramiderna!
• Ars moriendi – konsten att dö
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lindqvist i Napoleons vågskål
• En hyllning på Idus Martiae

I Att känna fienden fokuserar han på underrättelse- verksamhet och vad den faktiskt har och inte har inneburit i ett antal, skärskådade fall från 1800-talet och framåt. Hur bedrevs Nelsons jakt på Napoleons flotta? Vad innebar den trådlösa kommunikationens införande och hur effektivt fungerade flygspaningen under det andra världskriget, är några av de frågor som ställs i boken. Genom de olika fallstudierna och frågorna driver och underbygger Keegan tesen om att underrättelser, det vill säga relevant information om fienden, inte per automatik innebär ett strategiskt mer gynnsamt läge. För att kunna dra nytta av eventuell information krävs att man klarar av att relativt snabbt omsätta kunskapen till handling och därmed förskansa sig defensiva eller offensiva fördelar. Något som långt ifrån alltid varit fallet.

Det finns således många exempel där parter misslyckats med denna omställningsprocess och därmed gott miste om fördelar. Det verkar heller inte ha varit alltför sällsynt att dylik information till och med hamnat i papperskorgar eller längst bak i otillgängliga pärmar genom historien. Naturligtvis finns också exempel där underrättelser varit till stor nytta och spelat avgörande roll.

Den här boken känns relevant, underrättelsetjänsterna behöver studeras och då gärna med ett historiskt perspektiv. Det är egentligen först i efterhand, alltså när vi kan kalla det historia, man kan få ut någonting vettigt och sammanhängande om den här typen av verksamhet på grund av alla hemligstämplar som vilar tungt över lockande hyllmetrar. I exempelvis boken Bakom heligstämpeln inledde författarna med ett översiktskapitel om den svenska underrättelseverksamheten från senmedeltiden och fram till början av 1900-talet. Det kapitlet, med ett användbart historiskt källmaterial till grund, var också mycket bra till skillnad från huvuddelen av boken vilken berörde dylik verksamhet under 1900-talets andra hälft utan att kasta så mycket som en strimma nytt ljus över någonting. Det fanns helt enkelt inget tillgängligt material vilket gjorde merparten av den boken relativt meningslös.

Den fällan går inte Keegan i. Han renodlar istället den fakta som finns och han gör det bra. Det är högst sannolikt att de som tidigare läst och gillat Keegan kommer att uppskatta även den här boken, man känner igen och imponeras av den myckna kunskapen och den fina framställningen. Keegan gör som sagt ingen besviken.

Similar Posts:

• Keegan – krigets antropolog
• Nyheter på alla fronter
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Nyöversatt av Beevor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan

Dessa egenskaper besatt Napoleon i överflöd men faktum är att utan de omvälvande händelserna runt 1789 hade han aldrig blivit den han blev. Han var ett barn av den franska revolutionen och innan den hade en liknande karriär inte varit möjlig. Han tog till sig de nya idéerna, använde och spred dem i syfte att reformera och förbättra det samhälle/imperium han kom att styra. Mycket av det han genomförde ter sig än idag relativt modernt och ekar fortfarande på vissa håll i världen, exempelvis delar av hans lagstiftning.

Allt Napoleon genomförde ter sig emellertid inte särskilt modernt eller revolutionärt. Med tiden kom han, i takt med ett växande storhetsvansinne, allt mer i ofas med revolutionen. Kejsarkronan är naturligtvis ett exempel på detta liksom hans längtan efter acceptans bland Europas kungahus. Att han dessutom placerade sina egna släktingar på de troner han erövrade och upprättade rimmar också det dåligt med de tidiga idealen.

Det övriga Europas kunga- och furstekrets hyste dock inga långvariga sympatier för den franske kejsaren och hans idéer. Napoleon blev aldrig en av dem och skulle bort. När hans krigslycka falnade samlade de kraft och trängde in i Frankrike. Napoleon abdikerade 1814. Året efter återkom han visserligen under "de 100 dagarna" men besegrades slutligen vid Waterloo.

Hans märkliga liv har fascinerat och förbryllat otaliga författare och historiker. Över 100.000 böcker har publicerats om honom. Behövs det då en till?

På ett seminarium under höstens bokmässa i Göteborg motiverade Herman Lindqvist sin bok om Napoleon med två skäl. För det första fanns det ingen heltäckande biografi om den franske kejsaren på svenska att tillgå och för det andra krävde den "marinad av anglosaxisk propaganda" att Napoelons skamfilade rykte återupprättades.

Och visst är boken motiverad, en svensk Napoleonbiografi fyller ett tomrum. Att den dessutom är medryckande och lättläst gör ju inte saken sämre. Det är lätt att förstå varför Lindqvist blivit en så uppskattad författare som hans upplagehistoria vittnar om. Han har helt enkelt förmåga att få sina läsare att sjunka in bland orden. Lindqvist har också i egenskap av svensk hela tiden ett nordiskt perspektiv på Napoelon och Frankrike. Den kryddan är naturligtvis uppskattad här och lyfter boken. Relationerna mellan Jean-Baptiste Bernadotte och Napoleon är till exempel mycket fascinerande.

När det så gäller effekterna av den "anglosaxiska propagandan" kan Napoleon här känna sig mer än väl kompenserad. I och med den här boken får Bonaparte nämligen sällskap av Lindqvist i sin vågskål och här i Sverige väger detta tungt. Nu är det österrikare, tyskar, ryssar och framförallt britter som är de onda skurkarna. Den franske kejsaren som allt som oftast kallats "monstret" är här istället exemplet, idealet, måttstocken och hjälten. Det hela tenderar att bli något enögt och framställningen känns inte helt nutida. Lindqvist överser med eller urskuldar lite väl enkelt med Napoleons mindre goda sidor och framförallt de mindre goda effekter som hans politik ibland medförde. Detta är inte förlåtligt hur mycket propaganda och lögner som än skrivits.

Det är således svårt att inte hysa sympatier eller känna beundran för denna Napoelon efter att ha läst Lindqvists biografi. Dessa känslor saknar säkert inte helt och fullt verklighetsförankring men om delar av boken skrivits med glasögon istället för monokel hade känslorna kunnat framstå som betydligt mer genuina.

Similar Posts:

• Läs pyramiderna!
• God save the Queens
• Majestix
• Slavarnas revolt
• Berättelsen om en legend

Det är här den andre huvudpersonen, språkvetaren Jean-François Champollion kommer in i bilden. Han är på många sätt så långt ifrån den äretörstande Napoleon man kan tänka sig; en fattig bokhandlarson, fascinerad av uråldriga språk och det gamla Egypten och absolut inget annat. Han är fortfarande en pojke när han svär att bli den som dechiffrerar hieroglyferna. Han är inte den förste som försöker, men han har tillgång till något som ingen haft förut: Rosettastenen, en stenplatta hittad av Napoleons trupper, med både grekiska bokstäver och hieroglyfer; tillsammans med alla andra gamla källor han kan leta upp blir det en nyckel, men en komplicerad sådan, som kommer att ta hela hans liv i anspråk…

Det är en storslagen historia Meyerson har att berätta, och han låter den sprida ut sig över årtusendena. Det är ingen torr historiebok med datum och fotnötter, snarare slår den över åt andra hållet och blir en äventyrsroman med dramatiska fältslag, invecklade kärlekshistorier och cliffhangers i slutet av varje kapitel. Det får man köpa, och jag är inte alltid 100% nöjd med det; ibland lägger han för mycket på språket och dramatiken, som om han tror att historien behöver piffas upp. Samtidigt som vissa delar känns onödiga finns det annat man skulle vilja veta mer om – som det är får man läsa den med uppslagsboken i ena handen. (En liiiten källhänvisning hade inte skadat.) Men det är ändå en spännande, fantasieggande berättelse – desto mer som den är sann. Egyptens nycklar (länk till vänster) kanske är den mer historiskt korrekta boken, men Meyerson har en större historia att berätta. Sättet han väver samman människoöden från hela världshistorien, med de två huvudpersonerna som navet det roterar runt, berättar så mycket mer än bara hur man översätter hieroglyfer. Om att man kan ändra nutiden med vapenmakt, men hur förgänglig den makten är och hur värdelös den blir utan kunskap.

Similar Posts:

• En lingvistisk thriller
• Djingis Khan i ny skrud
• Lindqvist i Napoleons vågskål
• Ars moriendi – konsten att dö
• Om filmen suger