Jag är en stor Majakovskij-beundrare så att jag tyckte om boken förundrar mig inte, men det sätt som Torbjörn Säfve genomför bragden att gestalta historien lämnar mig mållös. Han låter Majakovskij själv berätta hela historien och de första hundrasidorna sträckläser jag, utan att knappt andas det finns ingen tvekan jag hör Majakovskijs röst och jag känner revolutionens vingslag över mig där jag ligger i sängen.

Sedan blir det en politisk, historisk transportsträcka där det känns som om han redovisar sin läxa, att han har läst på inför romanbygget, men då och då sprakar det till igen. Jag får en underbar tidsbild och det är målet enligt Säfve själv. Han vill skriva om en tidsepok. Och han lyckas. Jag får bilden av en brinnande person och endast de som brinner kan brinna ut.

Det kan kännas ibland att Säfves personliga åsikter ifrån nutid är inklistrade i handlingen vilket inte stör mig alls, jag tycker snarare att det är bra för annars vore det inget skönlitterärt verk. Det är absolut en bok som var människa, kamrat eller ovän bör läsa, för den ger en bild av en människa som levt på denna jorden samtidigt som den tillför någonting fiktivt till just denna person och blir därmed en myt, en historia värd att berätta.

Och sålunda också mycket läsvärd. Underbart. Leve den revolutionära prosan!