Lise Tremblay skildrar ett till synes sömnigt 60-tal i Chicoutimi, en liten stad i norra Québec, ur ett perspektiv som känns så intimt och realistiskt att det nästan är som att läsa en dagbok. Här finns många likheter med flera av Annie Ernauxs böcker; flickan på gränsen mellan barn och vuxen står i centrum, perspektivet är nära, språket enkelt men inte simpelt – med små detaljer lyckas Tremblay, liksom Ernaux, fånga det stora i det lilla livet: tillvaron som pågår, i all sin tristess och detaljrikedom, medan samhällsförändringar gradvis förskjuter premisserna för den.

Judiths syster handlar på en övergripande nivå om kvinnor och deras levnadsvillkor i en särskild tid och på en särskild plats, men kärnan i berättelsen är oberoende av både tid och plats. Tremblay skildrar det evighetslånga sommarlovet före högstadiet med allt vad det innebär – tristess, väntan, drömmar, att ligga och läsa i timmar bara för att det inte finns något annat att göra, att umgås all vaken tid med en nära vän, att söka spänning på de få platser där spänning finns: i berättelserna om en storasyster som är kvarterets skönhet, i publiken till softbollmatcher där en snygg kille står på planen, i skvallret om grannfruarna. Som kontrast till sommarlovets frihet finns den ständiga plikten som kommer av att vara en ung flicka: att ta hand om hemmet och sina syskon, arbeta för att få extrapengar, ställa upp när modern eller någon av grannfruarna behöver hjälp. Mitt i allt ska man dessutom försöka få fatt i vem man själv är och vill vara. Tremblay skriver med varsam och precis hand fram denna särskilda tid i livet och lyckas sömlöst väva in ett helt kvarter av kvinnoöden, där Claire är den röda tråden, den starkast lysande stjärnan. Och så falnar hon.

Mest av allt handlar Judiths syster kanske om att växa ur sin idol under loppet av en sommar och slå in på en annan väg i livet, inte för att man själv nödvändigtvis har fått en omvälvande insikt, utan för att ens mamma har varit klok nog att inse att världen håller på att förändras – och envis nog att bädda rätt för sin dotter som ska leva som kvinna i denna nya värld.

Similar Posts:

• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Lugna kvinnor ger sig av
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Med ömhet inför varandet

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare