Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Den långa vägen mot demokrati
• Krigets nedåtgående spiral
• Informativt om en pågående process
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Extra allt!
• Manifest för 2010-talet
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen

Eftersom arabisk filosofi svårligen kan skiljas från islamsk teologi och därför att arabiska filosofer i allmänhet bekänner sig till Koranens "sanningar", finns det ett fruktbart samband mellan "förnuftet" och målet att göra "vad gott är", det vill säga att se Gud "i allt". Facit finns i det enkla budskapet "Gud finns i allt"; ett centralt tema även i katolsk mystik, effektivt framfört av diverse kartusianer samt av Ignatius av Loyola.

Visserligen försvann islamsk filosofi som autonom disciplin, men den integrerades istället i framför allt sufisk mystik och spiritualitet. Sufierna, islams stora mystiker och förvaltare av den islamska filosofin, är idag mer inflytelserika i och utanför den islamska världen, än vad Bush&Blair, mullorna i Teheran, Bagdad och annorstädes vill medge.

Nyligen har publicerats en diktsamling med sann sufisk upphovsrätt, "Tregångare" (Ruin Förlag, Uppsala 2005), av den snart trettioårige iran-svensken Mohamed Omar, bosatt i Uppsala, poet, debattör och städare:

När jag bad om förlåtelse
såg hon allvarlig ut på ett annorlunda sätt.
Hon öppnade dokumentskåpet,
tog fram en sliten kappa
och gav mig den.

Och min toalettborste,
den vände hon upp och ner på
så att den fick en annan innebörd.

"Gå ut till alla folk", sa hon
"och kom aldrig mer tillbaka."

Tajmningen är klockren. Dagens situation är en historisk parentes. Imperier blomstrar, dör och multnar, men sedan Kalla Kriget lagts i malpåse har den koloniala attityden fått renässans bland europeiska politiker. Arabförbundet skiter man i trots att sammanslutningens intressesfär sträcker sig från Marocko i väster till Oman i öster. Omar skriver, i dikten "Gottsunda":

Vem är det
som uttolkar regnen?
– som står där
med galonkappa och
uppfälld krage
mitt emot videobutiken
med ansiktet mot skyltfönstret.
Gesternas kalligrafi,
handrörelserna
– liksom i slowmotion -
nu minns jag dem

från en bok
jag läste i mellanstadiet
om Orientens mytologi.

Politikers och massmedias kommentarer till konflikter inom arabvärlden eller mellan västvärlden och den islamska världen bygger ofta på vissheten att det är relativt sett ganska lätt att få med sig den västerländska populasen i angrepp mot en förment fiende som finns på andra sidan den religiösa och historiska mentalitetsmur som skiljer kristendom från islam. Islam är, säger man, oåtkomlig för västerländsk juridik, mänskliga rättigheter, viljan att värna om liv och lem. Logiskt sett innebär denna gruelpropaganda att även varje konsekvent kristen, som bekänner sig till Bergspredikan, och varje jude som lever efter Torans bud, är ett fall för säkerhetstjänsten och bör placeras bakom lås och bom som författningsfiende. Eller som Omar skriver i dikten "Analys":

Taggtråden är surrad
runt handleder, testiklar.
Innanför den svarta huvan
ser han ingenting utom smärta.

Gående på alla fyra
med koppel runt halsen
försöker han skälla som en hund.
Ekot i korridorerna
säger försök igen, igen.

Lukten av droger och piss.
Det är ett laboratorium
för studiet av ayatollan.

Den stora gåtan
har inte blivit mindre
av de nya metoderna.

Fiendskap är i sig inte av ondo. Det finns en utvecklande kreativitet i fiendskap. Den som vill hålla sig väl med alla, får aldrig någon riktig vän, påpekade drottning Kristina. Och konverterade. Att det finns och bör finnas fiendskap mellan islam och kristendom är en självklarhet. Men trots allt gemensamt finns det så oändligt mycket som skiljer islam från kristendom. Det bör båda parter dra nytta av utan att man skär halsen av varandra. Motsättningarna bjuder in till kreativt tänkande och kreativt handlande, men istället har konflikten, fiendskapen, motsättningarna, utnyttjats av hänsynslösa politiker, demagoger och en manchesterliberal frihandelsliberalism som går över lik för att tjäna en extra pence eller vinna ett mandat i vad en nutida kartusiansk munk kallar för "pratamentet av lagvrängda sporer" i dikten "Svarta Blommors stad".

Omar svarar, frågande:

Finns lösningen i ruinerna efter Pantheon?
– den första moskén
enligt Oswald Spengler -
och dess fjärrskådande katter
som tassar runt
i de trånga passagerna
mellan världarna.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”

Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn presenterade denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno förlag, 2005). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.

Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärg. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Thörn tar ton
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Katalogprosa
• Pär Thörn på Lava i Stockholm

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med – det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism – men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism" – men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi lever mitt i en ny fyraårsperiod med Bush.

Schwab var en moralisk amoralist. Han var!!! Schwab tog sitt liv. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg – i några notiser om Schwabs liv och verk – talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Jaså! Vet Piltz något om Guds kärlek, som är oss andra förborgat? Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek? Vet Piltz det? Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

I Vishetens sju pelare beskriver T E Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Lawrence beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Men från sin studerkammare i Lund spred Piltz budskapet att "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt". Nej, så kan det inte vara. Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Thörn tar ton
• Intelligenta kammarspel
• Gapar över mycket