Bokversionen av Mimmi Palms årstider rör sig kring en betongbro. Jag läser på tunnelbanan med boken nära ansiktet. Varje årstid inleds med ett näst intill blankt blad med ordet Höst, Vinter, Vår, Sommar och så Höst igen placerat så långt ner i nedre högra hörnet att jag nästan missar dem. De korta dikterna som följer håller sig i stället högre upp på varje boksida.

Efter ordet som förklarar vilken årstid vi är inne i kommer en enrading om den där betongbron.

Först då hösten:

Betongbron en blyertslinje

och nästa gång till vintern:

Bron en röd våg över isen

och sen till våren:

Bron en utandning, vattnet öppnas

och sommaren:

Bron ett utsträckt lår, ålar

och till det sista avsnittet då vi återigen landar i hösten:

Bron brunlila under molnens mässingsfåra

Dikterna som följer varje inledning med bron tar sällan upp mer än fem-sex rader, ofta kortare än så. Som spröda tankar som får ta plats på sidorna och sällan tyngs ner av mer än en enstaka punkt i slutet av varje dikt. Betraktelser som samtidigt är lätta och precisa, fångade innan de formats och stelnats till färdigserverade slutsatser.

Det är skönt så. På det sättet tar Mimmi Palm med oss över bron, genom årstiderna, och låter oss uppleva den urbana naturens växlingar jämsides med henne och i hennes balanserade språkkänsla:

Brunt dunkel

under träden

mina steg prasslar

 

där finns mörker, nog, men

löven lyser,

 

tunna, vrickade

i virvlarna

den gula svävningen

genom det blå.

Den sista dikten påskiner att även om det här är stoppljuset, bokens sista sida, så fortsätter allt det andra: årstiderna och tiden. Stoppljuset lyser rött, men tornuret av guld fortsätter framåt. Vi fortsätter framåt. Språket och dikten tar inte slut här, vår promenad fortsätter.

Ute på bron

lyser stoppljuset rött,

jag fortsätter förbi.

Land och himmel brer ut sig.

På håll, ett tornur av guld.

Similar Posts:

• Poesi för alla
• Okonstlat om livet
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar
• Eldfåglar utan överraskningar
• Vita dikter

i randig skjorta i kylfack är en diktberättelse som handlar just om det – en mans insjuknande och sista tid innan han går bort. Dikternas jag är mannens vuxna dotter som betraktar sin far, allt som oftast utifrån, som i en film. Det är korta ögonblick, oftast bara tre eller fyra rader text mitt på sidan, vilket också ofta är allt som behövs för att zooma in ett skede. Dikterna är samtidigt så gripbara att det sällan går att ta miste på vad det handlar om – en kateter är alltid en kateter och en lövbiff är alltid just en lövbiff. Inga tvetydigheter, men ändå inte onyanserat.

Hela veckan här hos dig i vardagsrummet.
Ditt gula huvud, de hårt stängda ögonen.
Munnens torra öppna hål.

När dikterna väl innehåller liknelser är de väl dolda eller väldigt enkla och för ibland tankarna till Tomas Tranströmer och hans västerländska haikudikter med skickligt inbyggda metaforer. Nu är visserligen i randig skjorta i kylfack en diktberättelse, något som indikerar att det inte ska vara svårtolkat – det är trots allt en berättelse – men likheterna med haikuns korta precisa scener går ändå att hitta.

Men i randig skjorta i kylfack rymmer förstås mer än så. Den visar på hur tydligt det plötsligt kan bli vad som har varit viktigt i en människas liv, vilka saker vi kommer att associera med den människan och i förlängningen även vem hon/han var. Den markerar, genom att plocka fram detaljer, vad som finns och vad som inte längre pågår:

Morfinpumpen och madrassmotorn har
tystnat. Bröstkorgen är still, kateterpåsen
borta. Plötsligt hör jag väggklockan.

i randig skjorta i kylfack är, som sagt, inte särskilt krånglig, men ändå fylld av ett betraktande som kan få de flesta att känna igen sig. Den är ett enkelt sätt att läsa lyrik på och kan fastna även om du tror dig tillhöra dem som inte förstår sig på dikter.

Similar Posts:

• Lättillgängligt oåtkomligt
• Urbana årstider
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Poesi für alle
• Dikter som solregn