Den yngre brodern är mån om att vilja hitta fakta om pappan som försvann när han var tre år. Intresset är obefintligt hos den äldre tandläkarbrodern, som vuxit upp i en styvfamilj. Men till slut startar sökandet. Och de är – efter lite trugande – två på resan.

Först sker sonderingen i Finland, därefter i Sverige; närmare bestämt i Ronna, en stadsdel i Södertälje, där en halvsyster bor. Därefter blir de tre på resan. Systern och bröderna beger sig till Thailand, där ännu en halvsyster bor. Några dagar senare hamnar bröderna och den svenska systern i Australien. Deras gemensamma far har nämligen vistats också där och tillika funnit kärleken när han mötte en aboriginsk kvinna. Och de fick ett barn. Ännu en halvsyster alltså.

Miika Nousiainens romanbygge känns lite sökt. Orsakerna är flera. Dels väver författaren in nya personer för att få en ökad kunskap om den försvunna pappan, dels är de olika platserna i världen viktiga byggstenar i intrigen. Slutligen berättelsens återkommande undersökningar av tänder. Tänder värker och deras rötter blir infekterade men de kan också lagas – liksom relationer. Många språkbilder är hämtade från tandläkarens terminologiska lärobok.

Jag kan inte undgå att jämföra med tidigare romaner av Nousiainen. Här saknas den drastiska och lätt galna besattheten i Hallonbåtsflyktingen (på svenska 2009 och recenserad här). Inte heller nås de nivåer av desillusionerad livssyn som präglar romanen I långa loppet (på svenska år 2011). Kanske är tanken att presentera en mer nyanserad bild av den finske mannen.

Nousiainen bemödar sig tappert om att skildra hur personerna förändras och stärks av att ha funnit varandra. Den råa tonen i dialogen vid brödernas första kärva och bistra möten ersätts i slutet av romanen av något slags försoning. Jag kan förstå tanken eftersom ingen stereotyp är särskilt underhållande i längden.

Språket är enkelt och okomplicerat, vilket gör att läsningen går fort. Anekdoterna och skrönorna som återges i romanen har säkert ägt rum. Frågar jag bekanta så finns där halvsyskon som dykt upp när en förälder dött.

Därför tror jag att igenkänningsfaktorn är stor om man gillar sådant. Många nordbor är också bekanta med reseäventyr som förekommer i romanen. Ena stunden är det paraplydrinkens glada färger som ger en känsla av sprudlande glädje. Nästa stund är det den hisnande utsikten som ger den efterlängtade upplevelsen. Men i mötet med lokalbefolkningen är det oundvikligt att tänka på hur olika människors livsvillkor ser ut i världen. I romanen ges inte exempel på några djupa funderingar kring detta faktum. Anekdotiskt och kort berättas om konflikter mellan olika befolkningsgrupper i Finland och i Sverige samt växande stöd till rasistiska partier. Lika kortfattat återges situationer med turister som går till prostituerade i Thailand för att lite senare hoppa till en beskrivning av det förakt som drabbar ursprungsbefolkningen i Australien.

Utan tvivel ska böcker som avser att underhålla ges ut. Här görs också ett försök att titta på nutidens ljusa och mörka element med nordiska glasögon. Lite salt och blandat som kan ge en stunds förströelse.

Similar Posts:

• Åka ifrån och komma till
• Resans sköna konst
• Finnish Psycho
• Längtan efter det typiskt svenska
• Drömmen om kvinnlig underkastelse

Tyvärr är nationalitetstransvestism ingen erkänd diagnos och inget som enligt Migrationsverket berättigar till svenskt medborgarskap. Invandrare vill han hur som helst inte bli. Han vill bli infödd svensk.

Jag vill vara en av svenskarna. Jag vill bli indragen i de där underbart böljande tretimmarsdiskussionerna under vilka man kommer fram till att kniven på bostadsrättsföreningens gräsklippare måste bytas. Den har blivit slö och det är viktigt att barnen får växa upp i en miljö där gräset är välklippt. I vår bostadsrättsförening prioriterar vi barnens väl och ve. Därför måste kniven bytas. Jag vill bli tillfrågad om dylika väsentligheter. Jag vill bli tagen på allvar.

Miika Nousiainens debutroman Hallonbåtsflyktingen – för att godiset är godare i Sverige, naturligtvis; det lär sig Mikko redan som sexåring på sitt första Sverigebesök – är lättsam, dråplig satir med en mörkt fanatisk botten. Mikkos hundvalpigt nördiga dyrkan av Abba, Socialdemokraterna, jantelagen och kungahuset är rörande, komisk och komplex. Snart tar den sig brutala uttryck i bland annat trakasserier och misshandel av en metrolog i lokalteve som envisas med att stå i vägen för Sverige på väderkartan. Mikkos kamp för svenskhet blir alltmer desperat. Och när allt kommer omkring – hur blir man lättare svensk än att tillskansa sig en svensk identitet från någon som inte har vett att göra bruk av den?

Nousiainen kontrasterar skickligt Mikkos minst sagt selektiva blick för både den idealiserade svenskheten och hur han resonerar för att uppnå den med vad som faktiskt händer omkring honom. Där finns svenskarna han möter utomlands som trots hans felfria svenska envisas med att tala stapplig engelska tillbaka; deras evigt förtjusta ”yksi kaksi kolme, Koskenkorva, perkele, ei saa peittää” och krisrådgivningen efter det svenska kontorets omröstning kring kaffekassan. Där finns också mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, Socialdemokraternas valfiasko 2006 och Finlands förbluffande vinst i eurovisionsschlagern.

Många är de hinder som lurar på Mikkos väg mot att bli den svenskaste av svenskar. Hur det slutar ska inte avslöjas här, men Hallonbåtsflyktingen är en humoristisk berättelse om gränslös kärlek och psykopati och Mikko försvarar sig med samma fanatiska hängivenhet som han lär sig Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap utantill.

Similar Posts:

• Bettet saknas i sökandet
• Personligt porträtt av Mannerheim
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan