Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

Similar Posts:

• Undersökningens process först och främst
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Små spoilers driver handlingen
• Lusten slocknar, men jag småler
• Gåtfullt i prästgården

Allt började när Brita skulle diska ett stop med oklart innehåll. När hon blev hindrad av sin husmor, tyckte Brita att det var konstigt.

Året var 1684 och pigan Brita Johansdotter hade arbetat tre månader som piga. Den sista månaden hängde hoten i luften och hon hade inte fått lön för de månader hon arbetat. Den som lyssnade till hennes larm var prästen, men brottsmisstanken var nödvändig att föras vidare till den världsliga rätten. Anklagelsen var att Anna Persdotter, husmor på gården i Hälsta, försökt förgifta sin make, Johan Johansson.

Författarna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström kan inte låta bli att dela med sig av händelserna de stöter på i gamla handskrivna protokoll. Egentligen arbetade de med ett annat projekt för att kartlägga vilka sysslor människor utfört i historisk tid. Diskning utfördes främst av tjänstefolk, och i bondesamhället var det pigornas jobb, sådant som tillhörde Britas arbetsuppgifter.

I korta kapitel rekonstruerar författarna händelsernas bakgrund, förlopp, slut och efterspel. De beskriver tidens sociala skyddsnät när ett bondehushåll råkat ut för brand, hur bondehushållen skulle avlöna sitt tjänstefolk, vad det innebar att ingå äktenskap och vad som skedde när en gårdsägare dog. Att gifta sig var ett sätt att bli vuxen och bilda en egen försörjningsenhet om där fanns en egendom att förvalta. Majoriteten av de svenska medborgarna livnärde sig på enkla jordbruk, där drängar och pigor tjänstgjorde som nödvändig resurs. Handgripliga sysslor utfördes för att få mat på bordet men lika mycket för att bidra till det svenska kungariket. Sannerligen var Sverige ett administrativt mönsterland redan på 1600-talet, men det är inte något nytt för den som känner sin Axel Oxenstierna.

Dåförtiden hade husbonden rätt att aga sin hustru, sin familj och sitt tjänstefolk. Det till och med påbjöds och stöd fanns i såväl Bibeltexter som i Hustavlan. Ståndssamhällets hierarki sågs som självklar på ett sätt som vi idag har svårt att föreställa oss. Å andra sidan har nog 1600-talsmänniskan väldigt svårt att föreställa sig 2000-talsmänniskans sätt att leva och tänka.

Vad kom då fram i häradsrättens rannsakan? Jo, bland annat följande: en dräng slog sin husmor, husmor och husbonde från två olika hushåll hade sex med varandra, dräng och husmor hade sex med varandra, giftmordsförsök och obetald lön. Häradsrättens tolv män lyssnade till vittnesmål, gjorde överläggningar och tog hjälp av högre instans för att få ännu en bedömning. Hade brott begåtts – och i så fall – vilka var skyldiga att dömas till straff?

Historikerna Hassan Jansson och Lindström är författare av fakta, och gör inte som Herman Lindqvist fantasifulla antaganden om sina historiska personer. De återger repliker som kan hämtas ur protokollen – men tror sig inte veta vad personerna tänker eller känner. Eller som de själva formulerar det: ”Likt detektiven är historikern bunden av vad som faktiskt går att belägga.”

Författarna visar skickligt att en faktabok kan ha en snygg dramaturgi. Läsaren får en pusselbit i taget. Några av kapitlen avslutas med cliffhangers som lockar till läsning av nästa kapitel. Jag är också förtjust i kapitelrubrikerna som summerar kapitlen i korta satser. 1600- och 1700-talet förs in med en liten blinkning, eftersom både Swift och Cervantes använde sig av detta stilistiska verktyg.

Läsaren får följa huvudpersonernas öden så långt det går. Britas initiativ att gå till prästen gjorde att en sten kom i rullning för en hel by. Det är rafflande läsning men också en konkret inblick i levnadsförhållandena och samhällsstrukturen förr i tiden. Jag tror många läsare kommer att förvånas över hur välorganiserat samhället ändå var på 1600-talet. Det var långt ifrån godtycklig granskning som utfördes när någon handlade mot lagar eller normer.

Skildringen berikas även av allt spännande bildmaterial, såsom kartor från Lantmäteriet, dåtida kopparstick eller illustrationer ur Erik Dahlbergs verk Suecia Antiqua et Hodierna (Wikipedia = ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige på 1600-talet).

Horet i Hälsta är inte enbart en historiebok om ett rättsfall år 1685 i Västmanland. Den berättar också om ett land som kunnat bevara historiska dokument under många århundraden. Undantaget branden i slottet Tre Kronor år 1697, har många svenska arkiv varit fredade och har klarat sig från naturkatastrofer där skrifterna förstörts. Förhoppningsvis förblir dokumentbevarandet stabilt också i framtiden. Jag hoppas också att de får besök av nyfikna forskare som vill fortsätta dela med sig av sina fynd för allmänheten.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spelets fånge
• Freden intressantare än kriget
• Nygammalt
• Historia ur den osynligas perspektiv

Den 23 april är även ett symboliskt datum inom litteraturvärlden då detta är en minnesdag för Miguel de Cervantes, Shakespeare och Inca Garcilaso de la Vegas.

År 1995 instiftade Unesco Världsbok- och upphovsrättsdagen. Tanken är att uppmärksamma yttrandefrihet, tryckfrihet och skydd av immateriella rättigheter och på samma gång hylla författare samt att sprida bok- och läsglädje.

Det innebär att världen över händer det massor av spännande bokevents. Befinner ni er i närheten av Botkyrka kan ni passa på att gå på invigningen av Botkyrka Internationella Bokmässa 2015 som går av stapeln på Hallunda bibliotek och fortsätter till på lördag.

Är ni såsom jag pollentrött rekommenderar jag er att stänga fönsterna och krypa upp i hemmets mysigaste plats tillsammans med en riktigt god bok. Att ge bort en bok till någon en tycker om funkar både idag och resten av alla våra dagar. Det gör ingenting om du redan läst och tycker om den. Böcker är till för att läsas, delas och samtala kring.

Dela gärna med er av era bästa boktips!

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Världens bästa roman
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Vem är Shakespeare nu!
• En bekantskap för alla tider och humör

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess

Jag tummar på Invasion!. Omslaget: En himla massa grejer. Pilar och pingviner, gågubbar och rulltrappsymboler, en sax, gubbe droppar bomb i papperskorg(?). Punkt. Lotta Kühlhorn made this. Som med Montecore. Najs.

En bateau mouche kör förbi. Notre Dame. La Seine. Det är mörkt. Vi har ficklampor för att läsa. Jag: Khemiri. C: Malouf. C häller mera vin i glasen. ”Som med Don Quijote…”, säger C och pillar på vinetiketten (namnet på vinet har jag glömt), en väderkvarn. (”What’s this called in English? Ah … let me think … no I don’t know … Le moulin … Like the Don Quijote story.” Skratt.)

Jag: ”Det borde inte vara så här bra. Ju.”
C: ”Nähä ..?” Paus. ”Det borde det visst.”
Jag: ”Alltså, alltså … skåpmat.”

Noveller. Från 2003 till 2007. Den där om Vanya, ”Vanya vet”, jag har absolut hört den förut. En uppläsning på en litteraturbar i Malmö. Joda joda. Jag minns det visst, flera år sen nu. Vanya, den ukrainske parkleksarbetaren. Khemiri på scen. Vanya, i solkig 7up t-shirt. Vanya som berättar historier (om sexuell storslagenhet, bland annat, Whitney Houston är involverad), Vanya om att åka tillbaka till L.A.: ”Redan jag har ringt alla gamla kompisar. Elton John sa han är ärad ge mig rum i hans supervilla.” Speciellt minns jag historien om tomaten (HAHAHA). Vissa föräldrar är förfärade, de har ringt herr Inspektör från Stadsdelsnämnden. Vanya sover på madrass på kontoret. Vanya låter cyklar stå ute över natten.

Några kåserier. Skrivna (så klart) och upplästa av Khemiri för Godmorgon, världen! i P1 2006. Slut info. Nej … inte hört, synd. De är bra bra bra, men nej, inte bäst i boken. Radio verkar roligare.

”Heathrow vs Hanin”. Jag tänker på flygresan hit. I morgonstressen har jag glömt: Begränsning av vätskor i handbagaget. Krämer, spray, make up-produkter etcetera etcetera, behållare om max 100 ml (1 dl), max en liter totalt, ner –> i återförslutningsbar påse. Säkerhetskontrollanten (”Vems väska är det här?”) är bekymrad över för stor behållare med hårspray.

Jag rabblar vidare om Invasion!, samlingsvolymen. Två pjäser (inte att förglömma!): ”Fem gånger Gud” (nyskriven, turné till hösten med Riksteatern/Regionteatern Blekinge Kronoberg) och så ”Invasion!” – klart bäst i boken!! – och två utsålda säsonger på Stockholms stadsteater (inte sett, men ett måste, måste!), snart premiär i Frankrike.

Jag: ”Ah, det här är så braa! Som en lek. Ord och uttryck, språket och fantasin! Det börjar med ett teatertrick.” Berättar om killarna som tar över Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna. Avbryter skådespelarna.

B/Arvind Vem äger ruljansen horor? Vem är Shakespeare?
D/Yousef Vem är Shakespeare nu horor? Vem ÄR?

Och Abulkasem. Som kan vara namn, en person, ett verb, ett adjektiv. Abulkasem som transformerar, förvandlas, byter skepnad, förlorar/vinner ursprung; kan vara/betyda: vadsomhelst.

C vänder sida i Malouf-boken, säger: ”the oriental mind … det här är mycket intressant …”
”Det äger?”, säger jag.
”Malouf äger”, säger C.
Jag: ”Som Khemiri. Alors.”

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Vem var Shakespeare?
• Ögonblickets mästare
• Viktig bok att samtala kring

Barn brukar välja lite hur som helst
Och därför ser man Amor som ett barn
Som lovar runt, så där som pojkar gör
På lek – och håller lika tunt som de.

På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som skitstövel – och tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att komma undan. För övrigt är han tillräckligt charmerande för att man ska förlåta honom vilket som.

Gemensamt med ovan citerade författare har hovdamen Murasaki Shikibus roman något av den lätthet med vilken Shakespeare rör sig mellan lekfull sarkasm och stor dramatik. Som Jane Austen beskriver hon med värme sina karaktärer utan att för den sakens skull vara sen att göra narr av deras brister.

Här finns Austen-romanens karaktärer av en klass som inte behöver sysselsätta sig med så mycket mer än sina personliga relationer, och deras sätt att föra dessa reella funderingar på ett underfundigt abstrakt plan. Trots hovmiljön är Genji dock betydligt mindre hövisk. Med sitt viskande och snubblande över dessa oändliga japanska skärmar liknar den ibland nästan någon sorts sängkammarfars. För även om romanens relationerna visserligen styrs av etikett och ceremonier som är främmande för en nutida och västerländsk läsare, känns de sexuella intrigerna inte så lite moderna.

Därför är det också som västerländsk läsare lätt att uppfatta karaktärerna som i praktiken sekulariserade. Ändå finns här en elementär underström av buddistisk förgänglighet och karma. Hovlivets kärleksintriger genererar svartsjuka och hat, undertryckta känslor som ibland blir så starka att de manifesterar sig i hämnande andar. De övernaturliga inslagen blandar sig med den annars vardagliga detaljrikedomen på ungefär samma sätt som i den magiska realismen. Här finns för övrigt en stark och långvarig tradition i japansk kultur, med mer nutida paralleller i flera av nobelpristagaren Kenzaburo Oes romaner.

Berättelsen om Genji har kallats ”romankonstens första stora mästerverk” och helt enkelt ”den första romanen”. Den är onekligen tre hundra år äldre än Don Quijote (kanoniserad äldste på de flesta litteraturinstitutioner). Ändå slår Berättelsen om Genji en som förvånansvärt lättillgänglig. Att man gärna kommunicerar mycket litterärt, med diktstrofer och allusioner, verkar kanske konstigt och högtravande, men rymmer en hel del finurlighet. Möjligen hjälper det, som en sorts tur i oturen, att man har tillgång till översättningar – även om noter i skönlitterär text är fantastiskt fult och somliga känns en smula onödiga, har man god hjälp av andra.

Kristina Hasselgrens översättning är gjord från den engelska, uppenbarligen med stöd av diverse Genji-forskning (det finns att välja på). Tyvärr är den här volymen, med underrubriken ”De tidiga åren” vad som finns på svenska av originalets 2 500 sidor. Vill man veta hur det sedan går för karaktärerna får man gå till engelskan. Det förefaller kanske lite märkligt – man kunde till och med drista sig att hävda att en litteraturhistoriskt viktig roman som Berättelsen om Genji förtjänar bättre. Inte enbart med ålderns rätt, utan för att den, förutom att ge en (åtminstone vad gäller översättningar) tämligen unik inblick i medeltida japanskt hovliv och romankonst, inte är utan rent underhållningsvärde.

Similar Posts:

• Kylig japansk intensitet
• Livet en mardröm?
• Beroendeframkallande krigsaction
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask

Görel Kristina Näslund är legitimerad psykolog, liksom Martin Grann som har skrivit det lovordande förordet. Jag är inte psykolog och läser den som lekman i ämnet, vilket är fullt möjligt.

För att lära känna en psykopat får vi träffa tre personer i korta intervjuer. Bland annat Daniel Oderth Demuynck, mer känd som Clark Olofsson. Ytterligare två intervjuas om sina erfarenheter av att ha levt ihop med psykopater.

Näslund ger en bra bakgrund till begreppen psykopat och psykopati. Inom psykiatrin har de varit och är fortfarande kontroversiella, menar hon. I vardagsspråket är ju psykopat i det närmaste ett skällsord, som idiot eller dåre ungefär. Kanske därför som många inte vill tala om det som en vetenskap. Hittills är det främst i USA som forskning bedrivits. Med den här boken vill Näslund ändra på den saken och förankra liknande studier till svenska förhållanden.

Hon gör det genom att dra paralleller mellan den allt mer ökande kriminaliteten i samhället och den bristande vården för potentiella psykopater. Det går nämligen att upptäcka tidigt, enligt Näslund. Men förståelsen för dessa personer är minimal idag och resurserna mikroskopiska. Fokus ligger till störts delen på de unga och den preventiva vården, och jobbar du dagligen med människor som socionom eller liknande kommer du känna igen mycket av det som Näslund skriver.

I sina slutsatser är hon säker på sin sak. Så pass säker att hennes trovärdighet många gånger vacklar i mina ögon. Ingående beskriver hon med medicinska termer vilka genetiska och biologiska förutsättningar som krävs för att en individ ska utveckla psykopati, samtidigt som uppväxtmiljö och uppfostran har stor inverkan. Det köper jag. Men att tvärsäkert vräka ur sig att människan inte har ett fritt val och att vi inte kan påverka hur vi vill vara och bli, är för mig att sätta ett flertusenårigt filosofiskt och humanistiskt tänkande i skamvrån. Näslund menar att den fria viljan är en chimär och att vi styrs av vår biologiska utveckling.

Lika säker är hon på att misshandlade pojkar misshandlar i sin tur. Och du har nog redan listat ut det, psykopater är män och offren kvinnor, när Näslund ger exempel. Kanske är det så, men att gång på gång ta upp sol-och-våraren som psykopat blir till slut bara komiskt.

Bokens titel till trots får jag inte riktigt lära känna någon psykopat. Porträtten som finns med är allt för ytliga och onyanserade. Syftet med dem försvinner. Jag hade hellre sett en fördjupning och problematisering av psykopatbegreppet på dessa personer än det smått spretiga upplägg som boken nu har. Då tror jag att Näslund hade givit en intressantare bild av hur diagnosen psykopati ställs och hur komplext det måste vara.

Stilen är populärvetenskaplig i sin ton och riktar sig mot allmänheten, med tyvärr ger den som sagt ett osammanhängande intryck. Bitvis liknar det ett läromedel, bitvis rena instruktionerna om vad man ska göra när man upptäcker i psykopat i sin närhet. Detta blandat med vetenskapliga forskningsresultat, svenska lagar om ungdomsvård och egna spekulationer kring tidningsrubriker, populärkultur och att kärnfamiljen är en norm som samhället bör eftersträva.

Vill du lära känna en psykopat i all sin komplexitet ska du nog hellre ägna dig åt skönlitteraturen. Näslund ger själv några lästips; bland annat John le Carrés En perfekt spion (som delvis lär vara självbiografisk). Dock kan nog den här boken platsa i kurslitteraturen för socionomer, psykologer och kanske litteraturvetare, som diskussionsunderlag. Även den svenska deckarförfattarskolan kan använda den som inspiration när nästa brottsling ska ta form.

Similar Posts:

• En frisk, skön galenskap
• På första parkett
• Placera skulden där den hör hemma!
• När reptilhjärnan har ordet
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Borges ad infinitum
• Världsbokdagen och alla andra bokdagar
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Fascinerande dagböcker

Borges nyttjar ofta en pseudodokumentär stil i sina, till innehållet fantastiska, noveller, vilket jag misstänker att han övertagit från Kafka; man får ofta ta del av ett slags nyktert reportage från en bisarr mardröm. Borges har en ”osynlig” stil; klar som kristall, som säkert kan vara influerad av favoritfilosofen Schopenhauer som ivrigt påpekade att ”man bör använda vanliga ord och säga ovanliga ting, och inte det omvända”. Den lakoniska prosan tackade han de isländska sagorna för. I dessa är varje litet ord viktigt och alltid knutet till berättelsens centrum. Alltså: Bort med alla utsmyckande adjektiv! (de sparade Borges istället till sina diktsamlingar).

På 1930-talet kom Borges på den lika enkla som geniala idén att han kunde låta en novell kollidera med en essä. Essäer hade han skrivit i mängder sedan tidigare och han beslöt sig för att applicera denna modell på fiktiva berättelser (samlingen heter ju också ”fiktioner”). Med en vetenskaplig stil och trovärdiga referenser (med citat och noter) till autentiska och fiktiva källor kunde han på ett suggestivt vis fängsla läsaren genom att bl.a. uppenbara fördolda, gåtfulla, sammanhang i historien och i konsten.

Den första berättelsen i denna nya genre, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, började Borges skriva 1938. I denna novell skriver huvudpersonen Menard av valda delar av Cervantes text för sin samtid (ordagrant, och ändå bättre!), vilket indirekt förändrar Cervantes text retroaktivt. Tidpunkten är en annan och därför är också Menards verk ett annat – innebörden har förskjutits. Han menar att det är svårare att skriva en annan författares redan existerande verk, på varje punkt identisk, än att skriva ett eget.

Dessa tankar om skrivandet, och läsningen av litteratur, har haft ett stort inflytande på semiotiker och strukturalister och blivit till en metafor för begreppet intertextualitet. Texten är som Herakleitos flod: vi stiger aldrig ned i samma text två gånger. Vi och vår omgivning har förändrats (liksom även ordens konnotationer). Gérard Genettes inflytelserika verk Palimpsestes. La Littérature au second degré (1982) har fått sin titel efter ett begrepp i Borges novell: ”/. i denna ‘slutgiltiga’ Don Quijote se ett slags palimpsest [eg. pergamenthandskrift vars ursprungliga text skrapats bort och ersatts med en ny] i vilken man kan skymta de otydliga men inte otydbara spåren av vår väns ‘tidigare’ skrivande.”

”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, en kriminalhistoria med en smak av Poes The Fall of the House Usher och Chestertons Father Brown-berättelser, är en allegori om ödet respektive den fria viljan och är liksom de flesta av Borges berättelser utformade som en rysk docka eller en kinesisk ask. Oändlighetsfascinationen hos Borges hänger onekligen ihop med dennes frekventa bruk av speglar, dubbelgångare, labyrinter m.m. som teman samt det meta-fiktiva greppet (berättelser-i-berättelsen).

I ”Trädgården…” är det tider-i-tiden, dvs. parallella tidsdimensioner, som förbryllar huvudpersonen; den förföljde spionen Yu Tsun. Framtiden är en trädgård med gångar som förgrenar sig. Var människa lever flera simultana öden, fast i olika tidsflöden. Tidens outgrundlighet genomsyrar det mesta i Borges novellistik och framförallt Ficciones. Karaktärerna och handlingen (i den mån någon av dessa figurerar i novellerna) är mindre viktiga än den värld, den situation, karaktärerna befinner sig i och som handlingen utspelar sig i. Tiden är för Borges ett fenomen vi inte kan tänka bort, eftersom den liksom vårt språk och tankeverksamhet är något fortlöpande, en succession.

Förlamning blev följden när ”Funes med det goda minnet” vid nitton års ålder kastades av en häst. Då Funes återfått sitt medvetande märkte han att hans redan goda minne blivit så enastående att han kunde börja rekonstruera alla sina drömmar, och några gånger skulle han t.o.m. lyckas rekonstruera en hel dag in i minsta detalj; rekonstruktioner som också krävde hela dagar. Funes blir dock sin gåvas fånge. En människa med ett perfekt minne minns paradoxalt nog inte någonting – av den enkla anledningen att han inte kan glömma något: ”Jag misstänker emellertid att han hade svårt för att tänka. Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.”

Glömskan, som inte är Funes förunnad, är en förutsättning för att kunna ta en paus i nuet och insupa nya intryck, dvs. skapa minnen. Man måste uppleva saker och ting för att på ett meningsfullt sätt komma ihåg dem. Man måste tänka på vad man ser och glömma sig själv för att kunna vara helt närvarande i nuet. Ur denna glömska stiger minnets makt. Berättelsen handlar alltså på ett plan om behovet av förmågan att kunna glömma. Det är en fyndig omkastning av Prousts tema i dennes romancykel På spaning efter den tid som flytt.

Novellen ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” handlar om en länge okänd (fiktiv) planet på denna planet. Ett hemligt sällskap (Orbis Tertius) av idealister/immaterialister i filosofen Berkeleys anda bildades för att skapa ett imaginärt land (Uqbar) och skriva ned dess hela historia. Arbetet gick i arv till lärjungar och planen utvidgades till att gälla en planet (Tlön), för att på så sätt visa att det inte behövs någon Gud för att skapa en värld. Sällskapet spred föremål från planeten Tlön över hela världen i syfte att på sikt skapa ett illusoriskt förflutet som ska inta våra minnen och sinnen. Projektet Tlön får till slut eget liv. Verkligheten sådan vi känner den ersätts successivt av Tlön.

I Borges berättelser undviks medvetet allt långtråkigt psykologiserande; motiveringar av karaktärers handlingar genom (logisk) orsak och verkan. Han ville skriva berättelser med en magisk kausalitet; en slags förnuftskontrollerad fantasi (vilket senare givit upphov till realismo mágico). Denna magi innebär inte kaos eller slump utan snarare en mystisk högre ordning/makt, vilket inte minst kommer till uttryck i Ficciones.

Det är uppseendeväckande att så många av Borges noveller innehåller ”mirakel” eller gudomliga ingripanden (ofta i enskilda människoöden). Med gudomlig menas inte nödvändigtvis en allsmäktig Gud. Agnostikern Borges gudomlighet är ett mer sammansatt väsen än så. Med en mystisk guds ingripanden kan man också som (vidsynt) läsare godta vilka händelser som helst. Ingenting är beständigt i Borges universum. Det räcker inte med ledtråden ”håll till vänster” som i vanliga labyrinter; hos Borges förgrenas tiden och rummet i oändlighet.

1941 publicerades de första åtta essä-novellerna under titeln El jardin de senderos que se bifurcan (Trädgården med gångar som förgrenar sig). Tre år senare utkom Ficciones, bestående av de åtta noveller som ingick i El jardin… samt ytterligare sex (under namnet ”Artificios”). Nio av dessa fjorton noveller har översatts till svenska av Sun Axelson i samarbete med Marina Torres i antologin Biblioteket i Babel (Bonniers; 1963), där även ett urval ur samlingen El Aleph återfinns.

Fyra av de fem berättelser som inte kom med i antologin utkom 1991 i svensk översättning, av Johan Laserna, under titeln Labyrinter (Umbra Solis). Den femte och sista novellen, ”Tre versioner av Judas”, som saknas av copyrightskäl, är en historia om (den fiktive) lundateologen Nils Runeberg som listar tre tänkbara motiv till Judas förräderi – varav den tredje revideringen med stöd hos Jesajas profetior förkunnar att det egentligen är Judas som är Guds son (Gud valde alltså det mest föraktliga av alla öden) – och finns översatt och publicerad i bl.a. tidskrifterna Horisont (av religionshistorikern Per Beskow) och Pequod (av Ingegerd Wiking).

I Paris 1951 publicerades Ficciones som den första översättningen av Borges till annat språk. Borges fick sitt internationella genombrott 1961 (vid 62 års ålder!) då han, tillsammans med Beckett, tilldelades det internationella förläggarpriset Prix Formentor. I New York, året därpå, utkom de första engelska översättningarna; Ficciones och Labyrinths (den senare är en antologi ej att förväxla med den svenska utgåvan Labyrinter från 1991). År 1956 tillförde Borges ytterligare tre noveller till Ficciones (”Fenixsekten”, ”Slutet” och ”Södern”).

Utanför den spansktalande delen av världen är det framför allt i Frankrike och USA som Borges rönt mest uppmärksamhet. I Sverige tycks författaren aldrig fått något riktigt erkännande – än. Måhända är en samlad utgåva av översatta Ficciones-noveller i vardande, men till den dagen får vi svenskar kollektivt skämmas.

Borges ad infinitum. Amen.

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Som belgisk choklad
• Mannen som gör vad som faller honom in
• I Borges fotspår
• Människans vaga konturer