Idag skriver Håkan om Michael Azars Den ädla döden, om västerländsk martyrdyrkan idag och ur ett historiskt perspektiv. Detta är en idéhistorisk essä som ger en imponerande granskning av martyrer som kollektiva minnen och vapen.

Richard skriver om Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna, nyutgåva i Norstedts klassikerserie. En helt fantastisk roman, menar Richard, som inte förstår inte varför alla tycker att Sartre var en bättre romanförfattare än de Beauvoir.

Med anledning av bröllopet har Eva tills på lördag läst den nya boken Prinsessan Madeleine, skriven av Daniel Nyhlén. Boken är fullspäckad av fina bilder, men den berättar också i text, om än ganska knapphändigt – det är bilderna som dominerar i denna biografi – om prinsessans liv och verksamhet.

Och på söndag skriver Lina om Viktor Algrens Han åt mitt hjärta, en bok som kombinerar varulvar och politik. Bibliotekarien Viktor blir smittad och drar med nyvunna vapendragaren Henry ut från civilisationen. De bestämmer sig för att styra in sitt dödande på bestämda offer; människor utan vilka världen skulle vara en bättre plats. Boken gör Lina både imponerad, provocerad, glad och illamående.

Similar Posts:

• En fotobok om dagens kungliga brud
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Tidlöst om människans komplexa natur

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

Idéhistorikern Michael Azar utforskar ett urval av de föreställningar som funnits om vittnet. Vem är det trovärdiga vittnet? Vad är ett trovärdigt vittnesmål? Kan historikern tala sanning? Han som förklarar vittnenas upplevelser, vittnen som nedtecknat sina upplevelser kanske årtionden efter att händelserna inträffat. Är inte det som är kvar då bara avbildningar av avbildningar? Vem har mest trovärdighet som vittne? Montaigne ansåg att det trovärdiga vittnet är det som återger det i sin renast möjliga form, som inte lägger till eller är retorisk eller ens fullt förstår betydelsen av det som har bevittnats. Vittnet ska vara obildad, för ”intelligenta människor” kan inte låta bli att göra sin berättelse så intressant som möjligt.

Azar har skrivit en akademiskt lagd redogörelse som inte gärna sticker ut hakan, men ibland bränner den till. Till exempel när han konstaterar att den mest fundamentala förutsättningen för att ett vittne ska anses trovärdigt är att hon inte utmanar den rådande ordningen. Som när domaren vid rättegången 1960 mot det franska nätverk som samarbetat med den algeriska befrielsefronten förbjöd alla vittnen att använda ordet ”Algerietkriget”. För Frankrike handlade kriget om ”pacificering” och ”terrorverksamhet”. Att acceptera ”Algerietkriget” var att acceptera ett språkbruk som tillät ord som ”frihetskämpar” istället för det franska perspektivets ”terrorister”. Det trovärdiga vittnet måste vara lojal mot maktens världsåskådning.

Azar skriver långt och ingående om kristendomens förhållningssätt till vittnesproblematiken men uppehåller sig bara en kort stund vid mer moderna frågor. Journalistiken, övervakningssamhället och USA:s tortyrpolitik får en styvmoderlig behandling. Kanske beror det på akademisk försiktighet, det är svårare att säga någonting definitivt om den tid vi själva lever i. Men det ger intryck av att vissa delar av boken skrivits mest av allt därför att det skulle vara möjligt att få in ordet ”Guantánamo” i omslagstexten.

Azars urval av röster och perspektiv är ändå intressant och tankeväckande. Kanske starkast är det som Primo Levi skrev om det omöjliga i att vara vittne till nittonhundratalets största brott – förintelsen.

Vi som överlevde lägren är inga sanningsvittnen. [...] Vi, de överlevande, är inte bara en liten utan även en avvikande minoritet. Vi är de som med hjälp av undanflykter, skicklighet eller tur aldrig nådde botten. De som gjorde det och såg Gorgons ansikte, återvände inte, eller så har de återvänt mållösa.

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Av Pelle rot och stam?
• E’ru europé, e'ru're?
• En historisk Jesus
• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

Själv blir jag alldeles trött av att läsa hans essäer. De kan handla om allt mellan himmel och jord men har alltid en förutsägbart provokativ poäng. Han skriver om drogdebatten och ondgör sig över dess enkelspårighet, han går till angrepp mot Nina Björk och andra "reaktionära stötar", han utnämner Las Vegas till "den postmoderna världens största spektakel" och fotbollen till en "postsport". Just att utnämna saker till post- och meta- verkar vara en Lintonsk favorit. Det är hemskt tröttsamt.

Dock finns det en och annan intressant frågeställning i boken: varför finns det ingen nyanserad debatt kring droger till exempel? När ska diskussionen om den moderna mansrollen dras igång på allvar? Varför finns det ingen vettig debatt om djurrätt? Problemet är bara att essäerna saknar etiskt djup. Ett exempel är när han jämför en präst och en astrolog och undrar varför den ene tas på allvar medan den andre förlöjligas. Det vittnar om en historisk oförståelse och en ovilja att sätta sig in i en betydligt mer komplex problematik.

Vill man istället läsa något intressant om postmodernismen rekommenderar jag Michael Azars Den koloniala bumerangen. Där finns en spännande diskussion om svåra problem som identitet och kön och den lyckas dessutom med den svåra uppgiften att sätta in Sverige i en postkolonial världsbild. Den är betydligt bättre än Lintons tämligen banala essäsamling.

Similar Posts:

• Botanik i veganernas värld
• Trovärdiga ögon
• E’ru europé, e'ru're?
• Essäer om bergsklättring
• Upplysning åt folket

Vi har i den här debatten passerat ett antal checkpoints, skriver Azar i den här essäsamlingen. Så har vi exempelvis lämnat rasdebatten bakom oss. Rasbiologin ligger rätteligen dödförklarad på soptippen. Istället, menar han, har besattheten med "kulturella skillnader" kommit att fylla det tomrum som uppstod. Nu är det inte lägre den ariska rasen som hotas av de Andra, utan den svenska (eller möjligen europeiska) "kulturen".

Debatten om svenskhet och krav på "invandrare" dras ibland till sin spets – "vadå, ska man inte få ställa några krav på invandrare?" Men i praktiken handlar det ju inte om att ställa krav eller ej, utan om att ställa andra krav på "invandrare" än man gör på "svenskar". Svenskheten förstås som något i sig givet hos svenskarna, något som aldrig behöver definieras eller konkretiseras – och framförallt inte testas… vi får körkortet som ett brev på posten.

Samtidigt är det väl högst tveksamt om det finns något gemensamt "svenskt" – vilka värderingar eller egenskaper skulle det vara som förenar i denna gemenskap? Michael Azar påminner om den franska nationalisten Jean-Marie LePens logiska rundgång då han försökte definiera en fransos som någon vars föräldrar var fransoser (vilket i sin logiska förlängning betyder att deras föräldrar måste ha varit fransoser, vilket betyder att deras föräldrarÂ… och så vidare bakåt till tidernas begynnelse, då vi med säkerhet vet att ingen var fransos)

Förment sägs förslagen syfta till integration, men bakom de förslagna orden lurar den klassiska dikotomin; Vi mot Dem. De Andra, barbarerna som riskerar att invadera oss om vi inte ser till att göra något åt det. Bäst att sätta upp murar och hinder, ställa krav. Hela den här diskursen är en del av den koloniala bumerang som Azar menar hemsöker Europa. De forna slavarna kan inte längre hållas på säkert avstånd, nu hotas moderlandet.

Essäerna om nationell identitet och dess kraft ackompanjeras också av andra texter, exempelvis om författare som Assia Djebar och Franz Kafka. Kopplingen mellan de här texterna känns inte alltid helt självklar.

Det är dock i sin helhet en intelligent och mycket viktig bok. Det vill säga ungefär vad man numera verkar kunna förvänta sig av den högproduktive Azar.

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Banala essäer
• Sartre och kriget i Irak
• Helgonen är döda människor
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike

- Men då måste man ju tänka, replikerar min vän på skämt.

Nog har hon ändå rätt. Michael Azars bok kräver tankemöda. Dels därför att den (kanske framförallt inledningsvis) inte alltid är så lättillgänglig i språket. Men dels, och kanske framförallt, för att ämnet är långt ifrån enkelt.

Sedan George W Bush deklarerade att kriget i Irak var över har mer personer dött än medan det officiellt pågick. Men kan man verkligen säga att historien tar slut, att någonting är över? Azar utgår från detta dilemma för att åter väcka vårt intresse för den franska filosofen Jean-Paul Sartre. Sartres författarskap, menar Azar, kan nämligen tillföra mycket till våra samtida diskussioner om de här frågeställningarna.

Boken är således en analys och presentation av Sartres filosofiska utveckling. Här skildras de tidiga åren, då Sartre (exempelvis i böcker som Äcklet) förespråkar en tämligen individualistisk existensialism. Andra världskriget har ännu inte brutit ut, och Sartre har ännu inte politiserats på det sätt som han senare ska bli känd för.

Men i och med krigsutbrottet – kanske primärt i och med att Sartre själv blir inkallad som värnpliktig, och de upplevelser han genomlever i militären – tvingas han omvärdera sin grundsyn. Människan, börjar Sartre argumentera, kan aldrig betraktas isolerat från det samhälle hon lever i. Sartre försöker därför kombinera sin existensialism med en marxistisk analys. Politiseringen når till slut till den graden att Sartre försvarar Sovjetunionens göranden och låtanden in blanco.

Men inte heller det ska bestå. I och med Sovjets ockupation av Ungern bryter Sartre med kommunismen. Istället hämtar han ny inspiration från och engagerar sig aktivt för olika anti-koloniala befrielserörelser, något som också kommer att påverka hans senare filosofiska verk.

Azars bok är en spännande läsning om hur en filosof färgas av sin samtid, samtidigt som han också färgar av sig på den. Det är hela tiden Sartres tankar och filosofi som står i fokus, vilket gör att människan Sartre inte får någon vidare uppmärksamhet. Ibland kan det kännas aningen frustrerande, eftersom man önskar förstå hur det kan komma sig att han ett par gånger gör sådana betydande uppbrott med sina tidigare åsikter.

Vilken relevans har då Sartre för dagens situation? Hans obändliga inställning i den koloniala frågan skulle utan tvekan kunna bidra med många intressanta aspekter inte bara när det gäller kriget i Irak, utan också i många andra nykoloniala internationella relationer. Men som så mycket annat krävs det också en utveckling av argumenten, som tar hänsyn till samtidens faktorer. Vågar man hoppas att Azar kan fördjupa en analys på det området i en kommande bok?

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Den berättande varelsen
• Förtryck och motstånd
• Tidlöst motstånd
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike

Det riktigt paradoxala med Algeriet var dock att det formellt sett inte var en koloni, utan ett departement – det vill säga en region formellt sett likvärdig med andra delar av Frankrike (till skillnad från ”riktiga” kolonier, som Indokina, Kamerun eller Martinique). I och med det kom den franska revolutionens ideal om alla människors lika värde att ställas på sin spets. Antingen skulle man bli tvungen att erkänna den arabiska befolkningens lika värde, eller erkänna att revolutionens universella rättigheter egentligen inte var universella, utan baserades på rasistiska argument.

För många intellektuella kom den här situationen att utgöra ett stort dilemma, och ett stort konfliktområde. I den här boken låter Michael Azar oss följa två av samtidens stora vänsterintellektuella – Frantz Fanon och Albert Camus – vilka båda hade starka intressen i Algeriet-frågan. Camus – filosof och författare – var själv (vit/fransk) algerier, och således en av den minoritet som moderlandet ofta sade sig beskydda mot den arabiska majoriteten. Själv kritiserade han hårt Frankrikes hållning, och menade att fransmännen hade ett ansvar att leva upp till de ideal man själv hade satt upp, istället för att dränka dem i blod. De koloniserade, menade han, hade omvänt en rätt att protestera mot den orättvisa behandlingen – men det fick inte gå över till våldsutövning.

Fanon å sin sida var en svart psykiater och författare, ursprungligen från Martinique. Han kom dock att arbeta i Algeriet (och fick då bland annat uppleva en rasism som många araber uppvisade gentemot svarta), för att senare gå med i FLN, den algeriska nationella befrielsefronten och bli en av dess främsta språkrör. Hans åsikt kontrasterade Camus i det att han inte ansåg att Frankrike skulle kunna leva upp till revolutionens ideal om broderskap och jämlikhet. Det enda rätta var därför att kolonierna måste bryta sig lös från kolonialmakterna, om så krävs också med våld.

Detta utgjorde en avsevärd ideologisk konflikt mellan dem, och mellan många andra franska intellektuella vid denna tid. Varken Camus eller Fanon är förvisso inte representativa för några större grupperingen av fransmän, men genom deras böcker och artiklar speglas många av de centrala områdena i en konflikt som än idag har stor betydelse för hur vi ser på andra folkgrupper och länder, och konflikten mellan universella ideal och en krass verklighet. Och den här konflikten riskerade faktiskt att bli så stor att hela Frankrikes enighet kunde vara i fara. Azars bok är därför en både mycket läsvärd och spännande bok av en paradoxal och konfliktfylld del av Europas närhistoria.

Similar Posts:

• Förtryck och motstånd
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Slavarnas revolt
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Slag i myt och verklighet