Melody Farshin "Lowkey"

Lena Nöjd — Thu, 04 Nov 2021 23:00:31 +0000

Jag har slagit upp ordet lowkey. Det är inte bara ett slangord som förekommer i den andra delen i bokserien om Ali och Aicha. Jag lär mig att ordet används i musikaliska sammanhang och betyder då att man framför ett instrument återhållsamt och avslappnat. Ordet används också som adjektiv i en vidare bemärkelse. En person kan agera återhållsamt och sen läser jag på en annan sajt att lowkey ibland inbegriper en nyans av hemlighållande: ”However, additionally, it can also indicate something that is secretly (perhaps somewhat shamefully) wanted or felt by the speaker.”

De motstridiga känslorna tar krafterna ur Aicha – som har bestämt sig för att hålla låg profil. Hennes tvillingbror har varit på fel plats vid fel tillfälle och trots ett frikännande i en mordrättegång möter alla i familjen omgivningens misstänksamhet. Ali är nu hårt kontrollerad av sin mamma. Det enda som kan göra att vardagen kommer tillbaka är planerna på ett giftermål. Och att Ali gör vad han kan för att bli vuxen. Han vantrivs på bygglinjens utbildningsplats men har inget val.

Det inre upproret i Aicha har också en annan källa. Killen som hon kände att hon klickade med har oklar anknytning till de kriminella handlingarna som sker utanför det egna lägenhetsfönstret. Vem ska hon tro på egentligen och särskilt när ingen talar öppet om vad som händer? Namnen på kompisar som brorsan och killen rör sig med verkar involverade i tunga saker.

Det rappa språket och snapandet med telefonerna är ungdomarnas värld. Som kontrast kliver mamma Mona in. Hennes energi utgår från en stark revanschlust. Det ska bli en bröllopsfest som ingen ska klaga på. Sorgkanter uppstår med pappa Husseins tungsinthet och tankar. Han jobbar, jobbar och den unga generationen frågar sig om ett sånt liv verkligen är värt att leva.

Livet i Husby är ingen lätt match. Grundtilliten till grannarna är omskakad. Mellan generationerna växer klyftan för varje minut som Alis blivande fru vistas i badrummet med dörren låst, för att göra ett nytt videoklipp till sin Youtube-kanal. Scenen från telemarketingföretagets rum där arbetsbåsen står tätt, kan användas i all ledarutbildning för att visa hur man INTE ska coacha sina anställda. För Aicha är dessvärre telefonringandet det enda jobb hon kan få.

I Lowkey skildras människorna som är närmast dödssoffren i samband med skjutningar i förorten. Deras planer kastas om ideligen, deras drömmar krossas. Betydelsen av att ha någon form av överlevnadsknep kan inte underskattas. Det hjälper att ta till humor när krigen och katastroferna lurar bakom gatuhörnen. En svensk chef som kommer med en flaska vin till familjen som aldrig dricker alkohol blir en lustighet liksom driften med produkterna inom skönhetsbranschen:

Sibel försöker kolla snett på mig, men det går inte. Hennes ögonfransar är för långa och felplacerade med limmet, så dom tynger ner ögonlocket. Hon kan bara kolla rakt fram utan att skada ögat.

Tanken är nog inte att vi ska skratta åt dem som gör bort sig – snarare bara visa upp lite medmänsklig klantighet. Det lättar på trycket, tro’t eller ej.

Farshin tar avstamp i en oerhörd verklighet där konflikter slutar i dödligt vapenvåld. Hon föreläser inte om samhällssegregering och klasskillnader utan litar blint på sin läsares förmåga att dra egna slutsatser. Dessutom skymtar en gigant bakom Farshins drama. Den drabbade familjen, det snabba replikskiftet och den onda bråda döden påminner väldigt mycket om William Shakespeare.

Melody Farshin "Mizeria"

Lena Nöjd — Sat, 27 Apr 2019 22:00:12 +0000

Bostadsområden med sämre rykten finns utanför Stockholm, Göteborg men också utanför storstäderna i Europa, såsom Paris, London eller Bryssel. De kännetecknas av stora höghus med en brokig skara invånare, vars föräldrar eller far- och morföräldrar kommit från andra länder. Det många glömmer bort är att barnen som vuxit upp där är nära vuxenåldern och är fulla av framtidsambitioner. Alla är inte en del av en stor syskonskara eller har svårigheter med att få studiero. I många familjer är också båda föräldrarna yrkesarbetande som oroar sig för vad barnen gör.

Aicha och Ali är tvillingar. I början av boken Mizeria är Ali superförbannad på sin syster som skiner som en sol på Snapchat. Hon har nämligen lånat hans nya Adidasjacka utan att fråga om lov. Till råga på allt har hon använt ett blomsterfilter på bilden som enligt honom gör att jackan nu blivit helt ”guzzifierad”.

Ali är kille med allt vad det innebär. Han har kompisar från dagisåldern och en av dem står honom närmare än alla andra. Aicha är tjej och intar en tuff attityd för att hon inte vill låta någon tro att vem som helst ska kunna bli ihop med henne.

Ungdomens drivkrafter är starkare än något annat. De unga tvillingarna berättar i ett drivet tempo om livets drabbande händelser. Några kapitel är berättade ur mammans, pappans eller vännens perspektiv. På det här sättet återges en komplexitet som inte går att ifrågasätta.

Lustfylld humor förekommer tätt i den första halvan av boken. Dialogerna och det talspråkliga visar upp en individualism och en kärlek till orddueller. Ena stunden vinner Aicha och andra stunden Ali. Jag får en stöt av medkänsla när jag läser Aichas betraktelse av den åtta år äldre väninnan och hennes lilla dotter:

Lilla, söta, klumpiga Aya rullar runt i Mishas famn och vägrar somna. Misha överöser henne med kärlek, Aya får höra hur mycket mamma älskar henne minst tre gånger innan hon ens öppnat ögonen på morgonen. Varken jag eller Ali har något minne av att våra föräldrar någonsin sagt det till oss, bara tanken är skum att dom någonsin skulle visa en annan sida än kontroll eller besvikelse. Det är så annorlunda för dom nya barnen, jag undrar hur skillnaden kommer att visa sig i framtiden.

Bokens andra halva visar fortfarande samma rappa språk men här tillkommer händelser som orsakar sorg. Livslågor som hastigt släcks men också frustrationen över en samhällsutveckling som är högst aktuell. Det finns all anledning att granska vad som cirkulerar i rapporteringen av förorten, bland annat i sociala medier men också bland politiska partier. Det tycks som om det är viktigare att svartmåla förorten och dess invånare än att diskutera lösningar kring arbetsmarknadens osäkra förhållanden med timanställda och gig-ekonomi. Även neddragningar i resurser till skola och bibliotek borde diskuteras mer högljutt på sociala medier.

Det krävs talang att gestalta ett drama på det sätt som Melody Farshin har lyckats med i sin debutbok. Vem vill läsa om medelklasstillvaro när det finns böcker som brinner och påminner om hur fort ett liv slås i spillror? Shakespeare hittas numera i Husby.

dagensbok.com » Melody Farshin

Melody Farshin "Lowkey"

Similar Posts:

Melody Farshin "Mizeria"

Similar Posts: