Så är upptakten i Ester Roxbergs och Maximiliam Svenssons nya bilderbok En hemlig sommarnatt. Tillsammans har de tidigare gjort Den magiska julkatten – en stämningsfull julberättelse där Maximiliam Svenssons målningar fick ta mycket plats. I En hemlig sommarnatt fortsätter de på samma spår. De skira, milda målningarna tillsammans med den magiska berättelsen tar mig tillbaka till sommaren som nyss passerade. Särskilt mycket tycker jag om uppslaget med de dansande flickorna utan ansikten som Ellen så småningom träffar.

Men skogen är inte bara vackra blommor och förtrollande älvor. Ellen får lära sig att älvor inte alltid är snälla och söta. Nypontaggar river på armarna och skogsjön ser läskigt djup ut. Dessutom är det lätt att gå vilse i skogen. Den är full av skuggor och morrande ljud och obehagliga ögon lyser mellan granarna.

Efteråt lekte vi bland klipporna och ingen av oss
var särskilt söt eller snäll.
Det var vi som var vargarna, Viola och jag.
Men mitt i allt hördes ett svagt och otäckt ylande.

På Astrids Lindgrenskt manér är En hemlig sommarnatt en berättelse om både det som lockar och det som skrämmer, om vänskap och mod där saker inte alltid är vad de först verkar. Här ekar både Ronja Rövardotter och Allra käraste syster mellan sidorna. Såväl text som bild balanserar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet. Möjligen hade jag önskat lite mindre text på ett par ställen och en något mindre tillrättalagt avslutning. Å andra sidan hör väl de lyckliga sluten sommarfantasierna till. Det här blir en bok att hålla tag i till nästa sommar.

Similar Posts:

• Magin finns i det lilla
• En röst att bli liten av
• Magiska kulor som sprider sig
• Tillåtande vänskap och sorg
• Gullig, på gränsen till mesig

Jag vill berätta för dig om när jag träffade en väldigt speciell katt. Han hette Sixten och jag glömmer honom aldrig.

Familjerna i området är ute i den närbelägna skogen dagen före julafton. Det grillas korv och dricks varm choklad och så dyker det upp en katt. En ovårdad strykarkatt som de vuxna inte vill se där men som huvudpersonen omedelbart fattar tycke för. Ett barn ger en hungrig katt en sotig korv och så följs de åt längre och längre in bland träden.

Det är upptakten till ett äventyr där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och tidens obönhörliga tickande blir elastiskt. På ett annat plan kan man säga att det handlar om att tillsammans med någon kan man växa och våga något nytt.

Och det är väl vackert så men det känns också kort och rumphugget på ett sätt jag inte alls förväntat mig. Sidorna är få och släpper inte riktigt in mig. Jag betraktar vinterlandskapet inifrån och uppifrån, förstår intellektuellt men känner inte särskilt mycket. Kanske är det de där förväntningarna som ställer till det. Kanske är det vid närmare eftertanke så att det magiska inte är det som till det yttre framstår som magiskt, utan det som sker dessförinnan, stegen och vägen dit.

Bilderna är stämningsfulla men ganska ojämna, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att konstnären inte var äldre än 16 vid bokens utgivning. De kringliggande miljöerna är oftast bättre fångade än porträtten av människa och katt, även om det finns en stor bild av Sixten som egentligen är den bästa i hela boken – blicken, leendet, snöflingorna, vinden i den gröna halsduken. Det upphöjda lugnet och distansen men med en fläkt av spänning.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Katter som är katter