Och ni hör vad jävla gammal jag låter.

Men det är ju det som är poängen. Mattias Lindeblads berättelse om ett liv som skräckfan är ofta ren oförskämd nostalgi: hur det var att kopiera kassetter, att se Exorcisten för första gången, att få prata med Gunnar ”Leatherface” Hansen, och så vidare. Det blandar han upp med filmtips, historiska sammanfattningar, och intervjuer med andra fans och experter som berättar vad deras nostalgiska favoritfilmer är. Tyvärr gör det upplägget att boken blir lite onödigt rörig, och det återkommande skämtet med två tecknade zombies som fäller spydiga kommentarer om det Lindeblad just skrev blir man snabbt väldigt trött på; skamlös nostalgi ska inte be om ursäkt för sig.

Men det är ändå svårt att inte smittas av Lindeblads entusiasm, speciellt om man är intresserad av ämnet, och det är ett intressant fenomen han ger sig på: hur skräck, en genre som är tänkt att… ja, skrämma folk, göra dem obekväma, visa saker de egentligen inte vill se, kan bli något tryggt och rentav mysigt – att minnas hur skrämmande någonting var Då som en trygghet Nu. Lite grann samma sak kom fram i Mark Gatiss lysande dokumentärserie om skräckfilmens historia på BBC häromåret, där horrorfantasten Gatiss bestämt drog ett streck vid Halloween och Nightmare On Elm Street och hävdade att det mesta som kommit efter bara var fantasilöst effektsökeri. Fullt så långt går nu inte Lindeblad, han tipsar gärna om nyare filmer också, men det är fortfarande inte särskilt mycket som sägs här som inte sagts många gånger förut. Vackert så; det är en grundkurs, eller rättare sagt hans egen grundkurs, och som sådan är den inte alls dum. Henrik Langes teckningar gör också en hel del för att liva upp.

Det är frestande att säga något spydigt om bokens undertitel, och att det inte finns särskilt mycket för Gud att komma ihåg med den här boken. Men både jag och Mattias Lindeblad är ju bara människor, och den här boken väcker alldeles för många hemska mysiga minnen till liv för att jag ska kunna annat än gilla den.

Similar Posts:

• Tills det krasar
• Hårdrock är kul
• Gränslöst?
• Förskräckligheter i listform
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Det finns de som försöker, som gör filmer där våldet och fasan står i centrum och försöker driva det förbi punkten där det blir uthärdligt, få det att svida igen, tvinga oss att se på det som skrämmer oss med färska ögon och kanske se något vi behöver se. Några jobbar i mainstreams utkanter, som Pascal Laugier (vars Martyrs är bland det bästa som hänt skräckfilmen på åratal), Takashi Miike eller Kim Ki-duk, t ex. Men i Äkta skräck har Blomdahl gått förbi dem också och gett sig ner i de allra mörkaste, skitigaste hörnen. Här intervjuar han ett drygt dussin filmmakare som jobbar på minimala budgetar, med amatörskådespelare och så mycket fejkblod (och för all del en del av den riktiga varan och andra kroppsvätskor också) som de har råd med. Där filmerna heter saker som Nekromantik, Subconscious Cruelty, Murder-Set-Pieces eller Amateur Porn Star Killer 3. Där gränserna inte sätts av vad man kan göra med CGI utan av vad man kan tåla att göra mot andra – mot sin historia, mot sina skådespelare, och mot sin publik.

Här finns nybörjare och gamla trotjänare, konstnärer och provokatörer, historieberättare och minimalister, David Lynch-fans och emetofiler. Det de har gemensamt är att de gör filmer som går långt bortom det mesta, att de är män (även om två av skådespelerskorna får komma till tals också), och att de alla är rörande överens om att just deras filmer inte alls bara är till för att chockera utan faktiskt har något viktigt att säga, inte bara om hur de gjort sina filmer utan också om varför. Blomdahl får ofta ur dem riktigt intressanta kommentarer och funderingar (även om intervjun med Tom Six mest understryker varför jag tyckte Human Centipede var rätt fånig.) Vi har ju berättat skräckhistorier för varandra så länge vi vet, och uppenbarligen fyller de någon viktig roll – alltså måste de, precis som varje duktig vampyr eller zombie, återfödas.

Det jag kan sakna är att det hade funnits möjlighet att göra mer här. Han hade kunnat höja blicken lite och se på mer än bara vad just de här filmmakarna gör, hur de passar in i 2011 års mediasamhälle (vad är och inte minst hur väl de faktiskt gör det som filmmakarna säger att de försöker göra. Ironiskt nog har extremisten Blomdahl lite samma obalans mellan fanperspektivet och kritiken som nostalgikern Mattias Lindeblad.

Men det är den här boken han ville skriva, och det var ingen dum idé. Jag lägger ifrån mig den med en lista över filmare jag behöver upptäcka – eller undvika, ibland rentav för att de verkar för bra på det de gör – och en del nya insikter i dem jag redan kan.

Similar Posts:

• Gränslöst?
• Rysmys
• Förskräckligheter i listform
• Filmlexikon med betyg?
• Spoilad av Hitchcock

Becker och Lindeblad ligger bakom radioprogrammet Rundgång, som senare även visades på tv. Två skojfriska killar som bokstavligen avgudar allt som har med hårdrock att göra. Precis som dem ägnar jag mig också åt radio, dock bara som hobby, och även jag har intervjuat och mött otaliga rockstjärnor genom åren.

När en av mina vänner höll på att läsa boken ringde han upp mig för att läsa en liten berättelse som handlar om Paul Stanley. Vi skrattade högt båda två och han konstaterade krasst att det skulle ha varit vi som skrivit boken.

Det blir nästan lite löjligt när en bok man läser visar sig ha så många gemensamma nämnare med en själv. Samma tidiga idoler, samma radioprogram som lyssnades på under 80-talet, samma rockstjärnor som intervjuats, samma filmer som setts, samma låtar som fascinerat, ja listan kan bli lång.
Boken bygger mycket på Becker och Lindeblads egna upplevelser under tonåren, samt senare historier om Dio, Lordi, Slipknot och Slayer för att nämna några. Personer de intervjuat för sina program och även välkända namn som Fredrik Strage, Orvar Säfström och Anders Tegner får komma till tals här och där. Ofta bjuder dessa på små roliga anekdoter och även författarna själva sitter ju inne med både lyckade och mindre lyckade intervjuer och möten med sina hjältar. De får även med Hem och skola, filmcensur, Tipper Gores irrfärder på 80-talet och flera bra skivtips.

Även om jag uppskattar boken, kan jag tycka att man valt att lägga sig rent språkligt på en lite barnsligare nivå. Dock kanske det är meningen då Semic ger ut den. Boken känns lite som en upptäcksfärd för 16-åringar och är kanske egentligen inte avsedd för en gammal stofil som undertecknad. Jag tycker även att flertalet bilder på exempelvis skivomslag inte kommer riktigt till sin rätt då de är svartvita och något mörka. Dessutom ger Henrik Langes teckningar boken lite Bert eller Sune-känsla, vilket återknyter till att boken egentligen är avsedd för ungdomar som är på väg in i den mystiska världen som kallas hårdrock.

Hur som haver, "Hårdrock" är en kul bok som bjuder på mycket humor och när man lyckats få självaste Ronnie James Dio att skriva förordet, är bara det värt en stor eloge. Dessutom är hela skriften tillägnad legendarerna Chaim Witz och Stanley Eisen, vilket är ett tecken på både humor och kunnande av sin rockhistoria hos de båda författarna.

Similar Posts:

• Hårdrock i lightversion
• Grundkurs i hårdrock
• Tillbakablick
• Prästbiografi
• Småskalig engelsk rock and roll