Tvåradingar. Arga, sura, cyniska, ledsna tvåradingar. Jag hoppas att mina läsvanor bara har råkat halka in på ett särskilt grått spår, men argt, surt, cyniskt och ledset finns det mycket av i svensk poesi idag, vad det verkar. Ön skriver in sig i gänget, men det ska sägas att den samtidigt sätter sig rätt hårt emot och är något av en equal opportunity offender.

Dikterna sveper genom svensk politik och samhälle. På bland annat den punkten är Ön tydligt besläktad med Tove Meyers Asfaltshimmel från tidigare i år, men med mer ilska och mindre likgiltighet. Mer rädsla – överhuvudtaget intensivare känslor. Mer obscen – eller kanske ärligare, mindre pyntig. Sak samma: böckerna gifter sig i bokhyllan.

En aktuell fråga idag är om skönlitteraturen har lyckats förbereda oss på de rådande, olyckliga omständigheterna. Poesin förbereder oss i alla fall inte på världshändelsernas överdjävlighet; poesin är post-överdjävlig, vad det verkar. De båda diktsamlingarna kännetecknas av ett Efter. Det har redan hänt, känns det som, och nu står vi här: Asfaltshimmel på sin tunnelbanevagn, Ön … oklart.

Det finns en genomgående antydan om svaghet i Ön. (För vad är det som nästan händer högst upp på sidan 17?) Läsarens stämning bör därför inte överensstämma med diktsamlingens när man läser den. Ta igen den förlorade sömnen efter valvakan innan du läser Ön.

Similar Posts:

• Pendlarpoesi för ovana lyrikläsare
• Blänkande ångest i redig poesi från norr
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Keep calm and fortsätt rimma

I en av de äldsta vårdpaviljongerna, alldeles intill Mentalvårdsmuseet, visas nu utställningen LATENT. Under drygt ett års tid har de fyra konstnärerna Johanna Hästö, Ida Persson, Madelaine Sillfors och Gerd Aurell arbetat med Säters sjukhus, både med platsen och dess historia. De har frågat sig varför vissa saker tränger fram genom tidslagren medan andra förblir dolda. Hur kan en som konstnär och människa lyssna och relatera till vad en plats har att berätta? Hur talar just den här platsen till mig och vad får den mig att vilja säga?

Konstnärernas tanke med utställningen är främst att ge en personlig respons till alla de lager som platsen rymmer. Både de öppna och mer dolda. Titeln LATENT tog nästan ett år på sig att mogna fram. De beskriver det som att titeln legat latent och väntat. Till utställningskatalogen bjöds fyra poeter in. Mattias Alkberg, Charlotte Qvandt, Frida Sellander och Carl Åkerlund fick i uppdrag att skriva varsin text utifrån ordet ”latent”. Textförfattarna visste dock inte att det var Säters sjukhus som gett upphov till ordet. Meningen var att ”latent” skulle vara en dörr som poeterna kunde öppna. Att de genom den dörren skulle vandra ut i det landskap eller rum som de själva valde. Vad är normalt och onormalt, sjukt och friskt, humant och inhumant?

Carl Åkerlund bidrar med sviten Houmfors. Här får naturen ta plats och allting är liksom nära och på samma gång långt ifrån. Mattias Alkbergs Improvisation kring ordet Latent (Solaris Lems och Tarkovskys) är en drömsk dialog som vandrar mellan havet, rymden och som jag tror försöker förstå och överleva. Frida Sellanders Ingenting har någonsin gått att räkna ut tolkar jag som en text om en önskan att bli förlöst och få bli den underbara fjäril som spritter där under puppans tunna men hårdgråa skal.

Öppningen av LATENT kom att omgärdas av dramatik då taket till utställningslokalen kvällen innan rasade in. Varken människor eller konst kom tackolov till skada och efter ett hästjobb av konstnärerna i spetsen kunde allt gå av stapeln enligt planerna. Författaren Charlotte Qvandt var på plats och läste sin Du vet att det är en dröm på den industrihårda ståltrappan utanför utställningslokalen. Vi bjöds på ett knippe organiska, skälvande dikter med ett du-tilltal som skapade en närhet svår att värja sig ifrån. Sviten andas rytm och ambivalens. Resan börjar med en brand och ur den föds rymden, kommer ljuset och reningen. Du upptäcker omvärlden på nytt. Du är det lilla barnet samtidigt som du är ett brinnande hav. Stormens öga är mitt i bland oss.

Charlotte Qvandt läser på LATENT.

Avslutar med Charlottes inledning som sätter ord på så mycket. På platsen, vädret, stämningen. På vad som är du och på vad som inte är du.

Vägg

Solljuset silar och smälter damm och flagor
det är något som seglar i luften

Ett och annat som vibrerar.

Du står vid ett hus, du står vid dess framsida
Du vet att det är ett hus, du känner igen något strävt, jordigt
En färg som putsen har, lukten

Charlotte Qvandt och Dagensboks Anna Liv Lidström

Konstutställningen LATENT pågår 12 aug-31 aug, öppettider: tors-sön kl 12.00-16.00. Ni hittar den i hus 28/gamla avd 19 B (konstpaviljongen) på Skönvik, sjukhusområdet i Säter, Dalarna.

I samband med utställningen ger konstnärerna ut en utställningskatalog som bär samma namn som utställningen och innehåller ovannämnda poeter samt naturligtvis närmare presenterar de fyra initiativtagande konstnärernas projekt.

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.
• ”Det går att tala om pärlemorskimmer”
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka

Den ständigt närvarande döden: bakgrundsscenario till ett norrländskt slammer, letar sig fram genom orden som staplas på varandra i drömsk spretighet. Era svin är en redig vardagsnäve som slår sig fram genom livets rum och som bortom den stora livskampen lutar sig mot ingentingets tomrum. Mattias Alkberg skriver med en direkt enkelhet som borrar sig fast på näthinnan och trollar fram mörka moln i själslandskapet. En misantropisk ärlighet som går hand i hand med enkelheten själv. En ringaktning där författarens syn på så kallade skitliv gör sig ständigt påmind, som i dikten ”Bara hugg i mig”:

Kodad
Skriven i urin
Lika tydlig och självklar som den här
Golvet ska rusa mot mig
Jag vill gå in i dörrar
Ett fälgkors inslaget i mitt huvud
Det ska fastna där

Det finns en geniun ärlighet som ligger som en vacker skugga över den blytunga och samtidigt punkspretiga stil som Alkberg signerat sin sjätte bok med. Själva skrivandets syfte varvas med en dröm om politisk rättvisa där allting tycks vara kolsvart. Ändå glimtar hoppet till i form av just uppriktigheten, och den ständiga glömskan av barnet inuti gör sig påmind:

Inte en själ

Inte ett ljud
Älven
Fåglar
Annars stilla
Inte en själ
Vita blommor och gula
Barns leksaker och vuxnas
Vi la cyklarna i diket
Rörde oss i det blöta gräset mot gläntan där en fabriksny bil
Fåglar
Blänkte
Varför minns jag inte längre

Visst känns poesin till och från mindre genomarbetad, men jag gillar Mattias Alkbergs mångfasetterade enkelhet i Era svin. Där det som till en början ser ut att vara en yta visar ett betydligt djupare spektrum av dofter, känslor och minnen. Det känns lite som en oredigerad dagbok och det är väl en del av charmen, som ibland stryps av för mycket finputs i kanterna.

Stundtals känns det som ord skrivna av en drömmare som tappat sina drömmar och som letar efter minnena, som längtar efter någonting annat och större än det liv som omger honom. Reflektioner av en man som blir allt äldre, och som med ett trött och uppgivet hjärta sitter vid en norrländsk älv och lyssnar på blackmetal. Och trots diktsamlingens bristfälligheter i ordsnideriets struktur, så segrar ärlighetens röst över allt mörker och alla orättvisor som radas upp.

Ur ”Det fanns inga öppningar”:

Vi lämnar efyran och du styr in mot förstäderna
Det är inget fel på din bil
Det är hos dig det sitter
Hos dig och hos mig

Similar Posts:

• Gråblå ön
• Lager på lager på lager
• Årets bästa poesi 2012
• Kanske är det kråkan…
• Brummar som musik